Ibland känns allting mycket trögt. Trööööööggggt. Som trög gröt utan russin på en grådaskig måndagmorgon, som stela leder hos en åldring, som tuggummi under skosulan. Då känner jag mig som en backhoppare i uppförsbacke. En ganska hopplös känsla. Det måste vara hopplöst att vara en hopplös backhoppare, en hoppare utan hopp. Det är som en mardröm. Du börjar glida ner för backtornet, känner vinden som viner om öronen, förbereder dig på att tajma avstampet exakt, men så förändras nedförsbacken sakta till en uppförsbacke, farten tar sakta men säkert slut och du börjar glida bakåt, utan kontroll och utan att kunna se dig för. Kanske du fastnar i denna vagga bestående av en uppförsbacke och en nedförsbacke, och så vaggas du till stilla till döds. Eller så stannar du mellan båda backarna på plan mark. Du kanske inte dör, men allting är stagnerad likgiltighet, eftersom du varken kommer framåt eller bakåt.
Backhoppning fungerar som en form av terapi för mig. När jag känner mig deprimerad tittar jag gärna på backhoppning. Den vita snön lyser upp rummet och min själ. Jag fängslas liksom av det starka ljuset. Varje hopp utgör ett transcendent klimax. Hopparen sätter sig på bommen, rätar till glasögonen, kollar bindningen, släpper bommen, glider med accellererande hastighet mot kanten av backen. Det är som en spermie vid utlösning som plötsligt skjuter ut med en enorm kraft, fast spermier gör inte telemark landning. Sport fungerar som eskapism från livets tunga realiteter. Genom att titta på sport och glädja sig över vissa sportresultat hålls människans fokus på livets oväsentligheter istället för att hon vänder sin blick mot samhället och förhåller sig kritiskt till hela denna galenskap. På det här sättet passiviseras och kontrolleras människan. Hon apatiseras och hålls lyckligt omedveten.
Jag är hellre olyckligt medveten än lyckligt omedveten, och ändå tittar jag på backhoppning.
No comments:
Post a Comment