Kulturella kapitalets självgenererande cirkelresonemang

Att känna till Pierre Bourdieus teori om kulturellt kapital tyder på att man själv besitter ett visst kulturellt kapital. Att dra denna slutsats indikerar också i sig att man har en viss mängd kulturellt kapital. Att, precis som jag gör nu, ironisera över fenomenet kulturellt kapital visar ytterligare det kulturella kapital man har. Och att självironiskt och med en självmedveten självdistans skämta om detta resonemang tyder även det på högt kulturellt kapital.

Det uppstår alltså en oändlig spiral av strukturerade hänvisningar till kulturellt kapital som i sig genererar mera kulturellt kapital. Det går liksom inte riva sig loss från detta resonemang, det fastnar som smulten ost och hänger med som en seg tråd vart än man vänder sig och bygger små snaror som man ständigt snubblar i.

Konformismens kaka

Genom hela livet får vi lära oss att man inte kan äta kakan och behålla den. Detta har blivit ett mantra för livet och en självuppfyllande profetia, baserad på en simplifierad uppfattning om livet som ett logiskt och förnuftigt framskridande. Detta uttryck är som en fundamental lag som inte får ifrågasättas och som förtrycker oss och begränsar vad vi vågar göra av våra liv och vad vi vågar drömma om. Följden av detta är att vi kryper ihopp oss ynkliga inför det som kallas för "livets realiteter", närmare bestämt en normaliserande och normaliserad hegemonisk diskurs som bygger på logik och förnuft.
Dessa "livets realiteter" är i stor utsträckning endast påhittade, relativa och blir lätt självuppfyllande. De finns där för att vi inte skall hungra för mycket efter något, känna för stor passion, eller ha en för stark strävan.

Idén om att man inte kan äta kakan och behålla den representerar alltså en diskurs som går under namnet "livets realiteter", en diskurs som fått ontologisk satus och som är besläktad med den protestantiska etiken och janttelagen. Så skit i "livets realiteter" och utmana logiken och alla livets naturlagar. Man kan faktiskt äta kakan och behålla den. Jag säger inte att det är lätt eller alltid är rätt, men det är möjligt.

Att äta kakan och behålla den är inte kategoriskt något negativt eller tecken på girighet, utan ett uttryck för viljan att inte nöja sig med att gå med sänkt huvud och nöja sig med det lilla man blivit tilldelad av livets lott, utan istället våga leva ut hela livet, våga lämna sin tilldelade ruta och våga omfamna livet som om man endast skulle leva en gång. Våga äta kakan och behålla den, istället för att bli en slav av kakan.