Att känna till Pierre Bourdieus teori om kulturellt kapital tyder på att man själv besitter ett visst kulturellt kapital. Att dra denna slutsats indikerar också i sig att man har en viss mängd kulturellt kapital. Att, precis som jag gör nu, ironisera över fenomenet kulturellt kapital visar ytterligare det kulturella kapital man har. Och att självironiskt och med en självmedveten självdistans skämta om detta resonemang tyder även det på högt kulturellt kapital.
Det uppstår alltså en oändlig spiral av strukturerade hänvisningar till kulturellt kapital som i sig genererar mera kulturellt kapital. Det går liksom inte riva sig loss från detta resonemang, det fastnar som smulten ost och hänger med som en seg tråd vart än man vänder sig och bygger små snaror som man ständigt snubblar i.
No comments:
Post a Comment