I samhörighetens skugga

I Jokela-fallets diskursiva efterdyningar har samhörighetstematiken regelbundet lyfts fram. Den allmänna uppfattningen är att det i hög grad är den försvagade samhörigheten som lett till skolskjutningarna. Men har vi verkligen tagit i beaktande samhörighetens alla sidor?

Att försvagad samhörighet kan få ödesdigra konsekvenser bekräftade Émile Durkheim redan i slutet av 1800-talet i sin klassiska studie om självmordets samhälleliga karaktär. Enligt Durkheim kan självmord förklaras med anomi i samhället. Anomi uppstår som en följd av stora samhällsförändringar, som försvagar samhörigheten och den sociala regleringen i samhället. Detta ökar även självmordsrisken, menar Durkheim.

Det anomiska självmordet orsakas av både en besvikelse över det egna misslyckandet och en vrede riktad mot ett samhälle som inte är kapabelt att erbjuda en stabil social eller normativ grund. Émile Durkheim hävdar att människans behov av status aldrig tillfredsställs av sig själv – aptiten växer ju mer man äter. Samhället måste därför genom social kontroll se till att det finns en form av mättnadspunkter hos individerna. Annars riskerar kampen om status och kraven på framgång att spåra ut. Detta händer i anomiska samhällen, där det uppstår en diskrepans mellan individens ambitioner och resurserna att förverkliga dem.

Sociologen Robert K. Merton ser denna diskrepans som en förklaring till den höga brottsligheten i USA, och visar på det här sättet vilket allvarligt problem anomi är. Han menar att tanken om The American Dream, bygger på en illusion om att alla har samma förutsättningar att förverkliga sin amerikanska dröm, det handlar bara om att kämpa tillräckligt. Detta leder till att folk som har ofördelaktiga utgångslägen är färdiga att ta till vilka medel som helst för att förverkliga sina drömmar.

Både Durkheim och Merton visar att den försvagade samhörigheten är symptomatisk för ett anomiskt samhällstillstånd, där en ständig strävan efter högre social status ökar risken för extrema handlingsmönster i form av självmord eller andra brott. Med andra ord är det motiverat att förklara skolskjutningar utgående från dessa modeller. Under hela Jokela-debatten har dock samhörigheten som begrepp slängts okritiskt fram här och var. Samhörighet blev t.ex. något som många red på i kommunalvalet. Men vad innebär samhörighet egentligen? Som med så många andra aktuella fenomen, har även samhörigheten plattats ned till ett endimensionellt trendbegrepp. Detta bekräftas om man läser den amerikanska sociologen Katherine S. Newmans bok Rampage: The Social Roots of School Shootings.

Katherine S. Newman presenterar en ny tolkning av samhörighetens och det sociala kapitalets roll i skolskjutningar. Av Newmans studie framgår att det nästan alltid är medelklasspojkar från småstadsmiljöer, som planerar och utför skolskjutningarna. De gör det som hämnd för att hela samfundet och dess institutioner stämplat dem som förlorare i den interna sociala hierarkin. Att skolskjutningar är vanligast i småstadsmiljöer tyder på att det inte är svaga, utan starka sociala band som är orsaken till skolskjutningar.

Med andra ord tar Newman upp baksidan av socialt kapital och kopplar ihop det med en form av social kontroll som är typisk för de täta sociala banden i småstäder. I små, täta och homogena samhällen känner alla till varandra, och därför fyller ryktet en central social roll. I dessa samhällen fungerar den stora mängden socialt kapital och de täta sociala banden som en form av radar för hela samfundet. Detta gör det möjligt för samhällsmedlemmarna att utöva social kontroll över varandra. Det här är på många sätt kopplat till Jantelagens principer och sociala funktion.

Jantelagen fungerar som en social stabiliserare. Den ser till att ingen sticker ut ur mängden eller tror sig vara bättre än andra. Det är alltså frågan om en form av konformismens majoritetsdiktatur. Jantelagen förekommer oftast i små samfund där de täta sociala banden fungerar som en kontrollmekanism och där människorna blir självdisciplinerande genom att internalisera Jantelagens principer. Det uppstår tydliga förväntningar, tydliga koder och regler för hur man skall bete sig för att passa in.

Detta lägger grunden för en social hierarki som manifesteras tydligast i form av skvaller och som har tydliga normativa dimensioner. Inom alla sociala sammanslutningar finns det en ”hackordning” – en informell social hierarki som ligger som grund för hela samfundet och förstärks av ett stort social kapital. På det här sättet påminner samfund med starka sociala band om det Erving Goffman kallade för totala institutioner, t.ex. fängelset, mentalsjukhuset och skolan.

Totala institutioner fungerar som en form av sociala mikrokosmos som styrs av en hegemoni och har en tydlig hierarki. I totala institutioner är individen således underkastad och beroende av en auktoritet som lägger upp reglerna för all social verksamhet.

Samfund med täta sociala band fungerar bra för den som passar in och som accepteras, men är man utomstående och avvikande slängs man in i en ändlös utfrysnings- och stigmatiseringsspiral. Socialt kapital och täta sociala band bidrar således till att förtrycka dem som inte passar in och skyddar de accepterade, d.v.s. de som redan klarar sig bra i den sociala hierarkin.

Det finns alltså en hel del som tyder på att den mycket omtalade och eftersträvade samhörigheten också har en baksida, eftersom för täta sociala band stärker den sociala hierarkin och ökar den sociala kontrollen.

(publicerad i Ny tid 11.12.2008)