Förnuftets Förbannelse

Vilka är konsekvenserna av förnuftets nästan religiösa status i dag? Och hur skall förnuftet kritiseras på ett förnuftigt sätt? Johannes Tabermann synar det moderna samhällets förnuftsideal.

I Upplysningens dialektik (1947) hävdar Max Horkheimer och Theodor Adorno att Odysseus var den första rationella och moderna människan. Han gav prov på ett förnuft som övervann alla drifter, när han som enda person ombord lät sig bindas fast vid masten för att kunna lyssna till sirenernas sång. På samma sätt kan den trojanska hästen uppfattas som en seger för den rationella civilisationen. Upplysningen som blomstrade på 1700-talet har alltså sina rötter i antiken och dess ideal var en strävan efter förnuftets ljus. Således utgör upplysningens ideal grunden för den moderna människans förnuft.
Upplysningen med Voltaire i spetsen förespråkade ett universellt rationellt och positivistiskt tänkande. Detta ideal kom att ha ett stort inflytande på vetenskapen och utvecklingen av den moderna västerländska civilisationen och har det fortfarande idag. Hela det moderna samhället och alla dess institutioner och ideal bygger i grund och botten på upplysningens arv. Men upplysningen har också kritiserats hårt. David Hume (1711–1776) var en av de första att göra detta. Han problematiserade upplysningens tro på det rationella och menade att enbart fakta inte kan avgöra vad som är gott, och att förnuftet kan få förödande följder. Även Mörkrets hjärta, skriven av Joseph Conrad år 1902, kan i sin beskrivning av den barbariska civilisationen – manifesterad i kolonialismens brutala konsekvenser i Kongo och det civiliserade barbariet förkroppsligat i kapten Kurtz – tolkas som en kritik av förnuftet.
Men det är Max Weber (1864–1920) som har fått det största inflytandet över detta förnuftskritiska paradigm. Han utvecklade en kritisk analys av det överrationaliserade samhället som enligt honom skapade rationalitetens järnbur, vilket i sig blev den slutliga konsekvensen av den expanderande formella rationalitetens irrationalitet. Webers syn på rationalisering kom att utgöra grunden för kritiska teorin vars radikala förnuftskritik nådde sin kulmen i Upplysningens dialektik. Att förhålla sig kritiskt till förnuft, tanken om civilisationens självklara framsteg och rationalisering är ytterst angeläget även i dagens senmoderna samhälle, ett samhälle som enligt Anthony Giddens och Ulrich Beck präglas av en okontrollerbart rationaliserad modernisering som hotar att löpa amok och skapa ett risksamhälle. Det är denna kritiska diskussion om förnuftet, som löper från upplysning, till inburning och barbarism.

Weber och rationalitet

Weber var intresserad av förnuftets ambivalenta konsekvenser i det moderna samhället. Främst analyserade han rationaliseringen av det västerländska samhällets alla system. Weber delade in begreppet rationalitet i målrationalitet och värderationalitet. Han gjorde ytterligare en distinktion mellan fyra olika former av rationalitet: praktisk rationalitet, teoretisk rationalitet, substantiv (självständig) rationalitet och formell rationalitet.
Den formella rationaliteten intresserade Weber mest, eftersom den som en följd av industrialiseringen och byråkratiseringen institutionaliserades och hotade att konkurrera ut alla andra former av rationalitet och ensam genomsyra hela samhället. Den formella rationaliteten är målrationell och står i motsats till den självständiga substantiva rationaliteten som är värderationell. Den formella rationaliteten med dess strukturer och institutioner lägger vikt vid kalkylerbarhet och kvantifiering, och strävar efter effektivitet och nyttomaximering genom att hitta optimala mål/medellösningar. Förutsägbarhet är också viktigt och det finns en strävan efter kontrollering av osäkerheter genom tillämpning av icke-mänsklig teknologi.
Weber förhöll sig kritiskt till utvecklingen av ett samhälle vars alla institutioner och områden utsattes för en instrumentell rationalisering. Han menade att detta leder till en avförtrollning av världen, som skapar en avhumanisering som rationaliserar hela livet och gör världen mindre betydelsefull för människan. Detta leder till rationalitetens järnbur, vilken motarbetar och står i kontrast till upplysningens och den västerländska civilisationens högsta ideal: den autonoma och fria individen. Detta är rationalitetens irrationella konsekvenser. Weber såg förnuftet som en viktig källa till auktoritet och kontroll över individen, en tanke som Michel Foucault senare utvecklade i sin analys av det kontrollerande och disciplinära samhället som förkroppsligades i panoptikon. Webers analys av rationaliseringen är grundläggande för hela kritiska teorins förnuftskritik.

Förnuftskritiken

“Över den slutligt upplysta världen lyser barbariets segertecken”, skrev Horkheimer och Adorno i Upplysningens dialektik, ett av kritiska teorins centralaste verk. Detta citat beskriver den radikala och konsekventa förnuftskritik som präglade och karakteriserade kritiska teorin och som fortfarande idag har ett stort inflytande.
Horkheimer och Adorno skrev Upplysningens dialektik under en tid präglad av den ofattbara masslakten under de båda världskrigen, framväxten av masskultur, byråkratiska stater och ökad rationalisering. Boken vände upp och ner på den vedertagna uppfattningen om framsteget.
Vilka avsikter som ursprungligen än må ha utgjort grunden för upplysningens nya vetenskapliga metod, kom de enligt Horkheimer och Adorno till slut att vända sig mot förnuftet. De kritiserade grunderna för det västerländska tankesystemet och civilisationen, som byggde på upplysningen och hade rationalitet och positivism som ideal, och menade att upplysningen är vilseledande, inte upplysande och att dess självdestruktion leder till barbari. Mer specifikt handlade det om en kritisk analys av konsekvenserna av förnuftets spridning i det moderna samhället.
Horkheimer och Adorno kritiserade upplysningens uppfattning om att förnuftet innehåller en stabil, universell och objektiv logik, och att det existerar utanför och är oberoende av samhället. I stället menade de att förnuftet alltid är bundet till en historisk period och samhällskontext samt grundar sig på mänsklig praxis, vilket innebär att förnuftet alltid är subjektivt.
De ansåg dessutom att förnuftet är dialektiskt, d.v.s. att förnuftet innehåller sitt andra icke-förnuft som definierades i förhållande till psykoanalysen, och ansågs innehålla impulser och drifter som blivit förtryckta av det växande instrumentella förnuftet. Horkheimer och Adorno menade också att det instrumentella förnuftet och kapitalistiska moderniteten har en tydlig matematisk prägel, d.v.s. att vårt tänkande styrs av en matematisk logik som i högsta grad är rationell och som sprids in i alla sociala relationer och institutioner. Detta matematiska tänkande innebär att tanken mekaniseras och blir repetativ. På det här sättet begränsar rationaliteten tankeförmågan och fråntar den autonoma och rationella individen både medlen och viljan att bjuda motstånd mot totalitära rörelser och deras manipulationer.

Vetenskapstrons kris

Horkheimer och Adorno hade en föreställning om att civilisationen från första början bar fröet till framåtskridandets motsats. Holocaust, Hiroshima och Tjernobyl är alla symboliska för diskussionen om framsteget och dess kris. Utgångspunkten för diskussionen om vetenskapstrons kris var alltså den enkla iakttagelsen att många av de värsta katastroferna under 1900-talet inte hade varit möjliga utan vissa vetenskapliga upptäckter. Detta innebar alltså att upplysningen har slagit över i sin motsats och att den vetenskapliga domesticeringen av naturen har slagit tillbaka mot människan själv, vilket leder till att hon betraktas som ett objekt bland andra. På det här sättet har både naturen och den mänskliga naturen kuvats. Horkheimer och Adorno identifierade således upplysningen, inte med framsteg, utan snarare med oavsiktlig barbari.
De var alltså intresserade av det förödande framstegets irrationella förnuft som enligt dem kännetecknar den västerländska civilisationen och leder till barbari och undergång. Den här förödanden utvecklingen blev tydlig under det kalla krigets terrorbalans – där man hotade varandra med kärnvapen som kunnat bomba hela mänskligheten tillbaka till tidens begynnelse – och är tydligare än någonsin i dagens rationaliserade risksamhälle. Hela denna kritik mot förnuftet måste ta ställning till det grundläggande dilemmat om vetenskapens förödande följder och förhållningssätten till kunskap och tillämpningen av kunskap som därav följer.
Om man anser att det finns en tydlig distinktion mellan kunskap och kunskapsanvändning, menar man att kunskap är neutral i relation till hur den används och i sig själv värdefull. Detta innebär att det alltid kan anses rätt att inom vetenskapen utveckla kunskap, oberoende av hur kunskapen senare tillämpas. Enligt denna syn skapar Hiroshima egentligen inga moraliska bekymmer för vetenskapen.
Om man däremot ser distinktionen mellan kunskap och dess tillämpning som ohållbar och otydlig, innebär det att kunskapens innebörd visar sig i dess tillämpning och kunskapens användning är således dess väsen. Tänker man så är Hiroshima inte en plats där kunskapen och upplysningen blivit utsatt för ett utplåning, utan en plats där förnuftet förverkligas och slutligen avslöjar sitt innersta väsen.

Fasansfull rationalisering

Zygmunt Bauman för vidare denna diskussion i Auschwitz och det moderna samhället (1989), där han redogör för sin uppfattning om holocaust som det moderna paradigmet för instrumentell rationalitet. Holocaust är enligt honom konsekvensen av en för långt driven rationalisering, eftersom det kännetecknas av en utvecklad byråkrati och ett välfungerande fordistiskt maskineri.
Bauman poängterar att dessa rationella och byråkratiska metoder idag används mer än någonsin. Med det här vill han ha sagt att dagens samhälle fortfarande har potential för att skapa en ännu fasansfullare framtida förintelse än holocaust. Följaktligen menar Bauman att i stället för att uppfatta holocaust som en onormal händelse borde vi uppfatta det som en “normal” aspekt av det formella rationella moderna samhället. Detta innebär att holocaust är en produkt av moderniteten och inte ett resultat av en underminerad modernitet.
I enlighet med kritiska teorins retorik kunde detta tolkas som kulmen på den irrationella rationalitet som är kännetecknande för den barbariska civilisationen, men Bauman förespråkar en annan vinkling.
Holocaust var, enligt honom, ett industrialiserat, fordistiskt massförintelsemaskineri som präglades av den instrumentella rationalitetens främsta kännetecken, d.v.s. effektivitet, förutsägbarhet, kvantifiering och icke-mänsklig teknologi. Således var holocaust inte ett resultat av irrationalitet eller förmodern barbarism, utan i stället en logisk produkt av den moderna rationella byråkratin.
Bauman ansåg att rationaliteten inte är neutral, eftersom den saknar moral och drivs endast av en strävan efter effektivitet. Det här innebär att rationaliteten inte bara är ett medel utan även ett mål i sig. Detta såg Bauman som negativt och oroväckande, eftersom en sådan fundamentalistisk förnuftsfixering får fatala följder i form av en självförvållad förintelse av förnuftet. Detta tyder dock, i motsats till Baumans uppfattning, på att holocaust som symbol för den instrumentella rationaliteten kännetecknas av en irrationell rationalitet och en avhumanisering.

Förnuftskritikens eviga dilemma

Hur manifesteras upplysningsidealen i det senmoderna samhället? I The Consequences of Modernity (1990) jämför Anthony Giddens den senmoderna radikaliserade världen med en ångvält, varav uttrycket “The Juggernaut of Modernity”. Med detta menar han att moderniteten är som en kraftfull maskin som vi till en viss grad kan bemästra, men som hotar att spåra ut så fort vi tappar kontrollen.
Enligt Giddens kännetecknas denna radikaliserade senmodernitet av en ökad distansiering mellan plats och tid, en uppbäddning av alla sociala relationer, och en konstant och genomgående reflexivitet. Följaktligen talar Giddens om en reflexiv modernitet präglad av ett nytt förnuft. Han anser likt Ulrich Beck, att det moderna samhället också karakteriseras av en riskkultur. Det är dessa risker som ger moderniteten känslan av en ångvält som spårar ut och fyller oss med ontologisk osäkerhet samt skapar ett risksamhälle.
Beck menar i Risksamhället (1992) att den tidigare moderniteten associerades med det industriella samhället och en strävan efter välfärd. Men i den nya moderniteten uppstår ett risksamhälle präglat av ökade globala och gränslösa risker samt en strävan efter trygghet. Risksamhället kan ses som en form av industriellt samhälle, eftersom riskerna inte är naturliga, utan producerade av industrin och instrumentell rationalitet, d.v.s. källan till välfärd och förnuft. Men det här nya industriella samhället är inte präglat av industriell produktion, utan av industriella konsekvenser.
I risksamhället blir distinktionen mellan natur och samhälle otydlig och de smälter samman, eftersom samhällsförändringar påverkar naturen, och förändringar i naturen i sin tur påverkar samhället. Industrins exploatering av vetenskaplig kunskap gör oss mera utsatta för risker, samtidigt som det är främst genom vetenskap som vi kan identifiera risker.

Förnuftets fälla

Utgående från Giddens och Beck kan det konstateras att moderniteten och rationaliteten har genererat både risker och redskap att handskas med dessa risker, i form av reflexivitet. Vetenskapen ger oss alltså medlen för att överkomma hot som den själv skapat.
Enligt Beck blir den vetenskapliga kunskapen och förnuftet motstridigt, d.v.s. de är både upplysande och anti-upplysande, de belyser sanning samtidigt dom de fördunklar sanning och det är upp till vår reflexivitet om vi kan se skillnad mellan dessa. Denna tanke står i direkt relation till Horkheimer och Adornos tanke om den vilseledande upplysningen.
Giddens och Beck menar att det moderna samhället inte har försvunnit, utan radikaliserats och nått sina gränser. De kritiserar det moderna projektet och de kollektiva hot som samhället skapat mot sig själv. De ser förnuftet som en källa till metodologiskt tvivel och menar således att förnuftet inte längre är förankrat i visshet, utan institutionaliserat i en reflexiv form. Detta är grunden för den reflexiva moderniteten, som präglas av konstant iakttagelse och rannsakan och skapar en känsla av ovisshet och tvivel. Enligt Beck karakteriseras den sena moderniteten av en “rationalisering av rationalisering”, d.v.s. ett ökat, mera självmedvetet och radikalt förnuft.
Giddens och Becks uppfattningar om förnuftet i senmoderniteten skiljer sig dock från varandra, även om båda avvisar Webers fatalistiska inställning till rationalitetens järnbur.
Enligt Giddens består reflexivitet av en anpassning och reproduktion av kunskap i sociala praktiker. Det här tyder på att han ser att det har uppstått ett nytt reflexivt förnuft som skapar ett kritiskt tänkande och mera kunskap. På det här sättet uppfattar han det reflexiva förnuftet som grunden för skepticism istället för säkerhet och kontroll.
Giddens präglas alltså av en tilltro till det reflexiva förnuftet och dess förmåga att underminera det formella förnuftet och förvalta en fungerande framtid. Han menar att radikal skepticism är integrerad i förnuftet, men att det är upplysningens fixering vid kontroll som skapar ett formellt och okritiskt förnuft, vilket han förhåller sig kritiskt till.
För Beck handlar däremot reflexivitet om att det uppstår hål i vår kunskap, vilket skapar ovisshet och tvivel. Detta och uppkomsten av risksamhället skapar vad Weber kallade för avförtrollning och kan, i enlighet med kritiska teorin, tolkas som förnuftets irrationella följd.
Förnuftsidealet går som en röd tråd genom mänsklighetens historia och rationaliseringen har präglat hela utvecklingen av det moderna samhället. Den förnuftskritik som uppstått som en reaktion mot detta ideal, försöker utmana och avmytologisera förnuftets ontologiska status och deschiffrera dess latenta funktion. Är förnuftet förnuftigt? Innebär civilisationens framsteg en självförintelse? Kan man undgå risker genom att handla förnuftigt?
Med tanke på hur dagens samhälle ser ut och vilka problem det tampas med, kan det konstateras att dessa frågor och ett kritiskt förhållningssätt till förnuft är aktuellare än någonsin. Det stora dilemmat är hur förnuftet skall kunna kritiseras, utan att vi faller i förnuftets fälla. Det vill säga hur skall man kunna kritisera förnuftet på ett förnuftigt sätt?

(publicerad i Ny tid 9.5.2007)