Mac-frälsta jublar - Microsoft fick smisk av EU den här veckan. Jätteböterna för att jätten missbrukat sin monopolställning står fast. Men avogheten går mycket djupare än ekonomisk etik. Där de sakliga argumenten mot PC tar slut öppnar sig en ocean av sakralt begär.
De finns mitt bland oss - i vår familj, bland våra vänner och hemma framför spegeln. Vi är omringad av upplysta ansikten som förtrollat stirrar in i vita skärmar med tomma blickar, i förhoppning om att bli frälsta, på jakt efter en djupare mening. Jag talar om Apple-renässansen som började i slutet av 1990-talet och som lett till att de mest dedikerade användarna av Mac-datorerna avgudar sina maskiner så mycket att det nästan fått religiösa konnotationer. Jag frågar mig: Kan teknologin skapa transcendens? Håller iBooken på att bli dagens Bibel?
De hängivnaste anhängarna av Apple -konstnärer av olika slag som traditionellt ansetts vara apostlar för det andliga – tenderar att ha en mycket personlig relation till sina Mac-datorer. Macen utgör en del av deras identitet, och mer än så.
Varför använda en Mac? Varför är Mac bättre än PC? När jag frågar Mac-användarna det här är de ofta redo att på momangen och med enorm emotionell laddning ge inövade svar, nästan som om de skulle känna sig kränkta av frågorna. Dessvärre känns det som om de sällan är kapabla till att komma med riktigt övertygande argument. Deras svar lämnar ofta en känsla av obearbetat tvivel, dolt bakom en glänsande, vit yta, alltså fasaden för Mac-kultens diskursiva domäner.
Följaktligen handlar valet av Mac egentligen inte så ofta om pris eller prestanda. Istället får jag ett starkt intryck av att de främsta motiven är irrationella och baserade på en stark övertygelse som saknar logik och förklaringsförmåga, likt religioner.
I ett samhälle präglat av sekularisering och atomisering uppstår ett enormt behov av att skapa något sakralt ur det sekulära. Vi drivs av begäret efter en fast och trygg kollektiv famn, och vi hungrar efter att skapa mening i livet. Det här gäller även de nästan fanatiska Apple-supportrarna. I deras världsuppfattning upphöjs STEVE JOBS till något humanistiskt och gudomligt, BILL GATES representerar det sataniska och giriga, Mac är Jesus, iBooken är Bibeln och iPoden är den heliga Graalen. Och tänk på Apples logo: det tuggade äpplet. Det kunde inte vara tydligare än så.
Jag menar att de mest lojala, ja nästan fanatiska Mac-användarna kan jämföras med nyreligiösa rörelser eller fundamentalistiska sekter. De väljer att se Apple som något utöver det normala; ett transcendent fenomen av religiös karaktär. Även om ett sådant tänkande saknar logik, finns det en logisk förklaring till det: Den här semireligiösa förnimmelsen ger människorna en gemensam kollektiv tillhörighet i en tid av ontologisk osäkerhet.
Dags att stänga min iBibel för idag. Sov gott min vita skyddsängel, jag vet att du vakar över mig och skyddar mig mot alla djävulska virus som vill åt min renade iSoul. Även jag har blivit frälst. Även jag har blivit indoktrinerad.
(publicerad i Volt nr 38 2007)
Thursday, January 22, 2009
Förnuftets Förbannelse
Vilka är konsekvenserna av förnuftets nästan religiösa status i dag? Och hur skall förnuftet kritiseras på ett förnuftigt sätt? Johannes Tabermann synar det moderna samhällets förnuftsideal.
I Upplysningens dialektik (1947) hävdar Max Horkheimer och Theodor Adorno att Odysseus var den första rationella och moderna människan. Han gav prov på ett förnuft som övervann alla drifter, när han som enda person ombord lät sig bindas fast vid masten för att kunna lyssna till sirenernas sång. På samma sätt kan den trojanska hästen uppfattas som en seger för den rationella civilisationen. Upplysningen som blomstrade på 1700-talet har alltså sina rötter i antiken och dess ideal var en strävan efter förnuftets ljus. Således utgör upplysningens ideal grunden för den moderna människans förnuft.
Upplysningen med Voltaire i spetsen förespråkade ett universellt rationellt och positivistiskt tänkande. Detta ideal kom att ha ett stort inflytande på vetenskapen och utvecklingen av den moderna västerländska civilisationen och har det fortfarande idag. Hela det moderna samhället och alla dess institutioner och ideal bygger i grund och botten på upplysningens arv. Men upplysningen har också kritiserats hårt. David Hume (1711–1776) var en av de första att göra detta. Han problematiserade upplysningens tro på det rationella och menade att enbart fakta inte kan avgöra vad som är gott, och att förnuftet kan få förödande följder. Även Mörkrets hjärta, skriven av Joseph Conrad år 1902, kan i sin beskrivning av den barbariska civilisationen – manifesterad i kolonialismens brutala konsekvenser i Kongo och det civiliserade barbariet förkroppsligat i kapten Kurtz – tolkas som en kritik av förnuftet.
Men det är Max Weber (1864–1920) som har fått det största inflytandet över detta förnuftskritiska paradigm. Han utvecklade en kritisk analys av det överrationaliserade samhället som enligt honom skapade rationalitetens järnbur, vilket i sig blev den slutliga konsekvensen av den expanderande formella rationalitetens irrationalitet. Webers syn på rationalisering kom att utgöra grunden för kritiska teorin vars radikala förnuftskritik nådde sin kulmen i Upplysningens dialektik. Att förhålla sig kritiskt till förnuft, tanken om civilisationens självklara framsteg och rationalisering är ytterst angeläget även i dagens senmoderna samhälle, ett samhälle som enligt Anthony Giddens och Ulrich Beck präglas av en okontrollerbart rationaliserad modernisering som hotar att löpa amok och skapa ett risksamhälle. Det är denna kritiska diskussion om förnuftet, som löper från upplysning, till inburning och barbarism.
Weber och rationalitet
Weber var intresserad av förnuftets ambivalenta konsekvenser i det moderna samhället. Främst analyserade han rationaliseringen av det västerländska samhällets alla system. Weber delade in begreppet rationalitet i målrationalitet och värderationalitet. Han gjorde ytterligare en distinktion mellan fyra olika former av rationalitet: praktisk rationalitet, teoretisk rationalitet, substantiv (självständig) rationalitet och formell rationalitet.
Den formella rationaliteten intresserade Weber mest, eftersom den som en följd av industrialiseringen och byråkratiseringen institutionaliserades och hotade att konkurrera ut alla andra former av rationalitet och ensam genomsyra hela samhället. Den formella rationaliteten är målrationell och står i motsats till den självständiga substantiva rationaliteten som är värderationell. Den formella rationaliteten med dess strukturer och institutioner lägger vikt vid kalkylerbarhet och kvantifiering, och strävar efter effektivitet och nyttomaximering genom att hitta optimala mål/medellösningar. Förutsägbarhet är också viktigt och det finns en strävan efter kontrollering av osäkerheter genom tillämpning av icke-mänsklig teknologi.
Weber förhöll sig kritiskt till utvecklingen av ett samhälle vars alla institutioner och områden utsattes för en instrumentell rationalisering. Han menade att detta leder till en avförtrollning av världen, som skapar en avhumanisering som rationaliserar hela livet och gör världen mindre betydelsefull för människan. Detta leder till rationalitetens järnbur, vilken motarbetar och står i kontrast till upplysningens och den västerländska civilisationens högsta ideal: den autonoma och fria individen. Detta är rationalitetens irrationella konsekvenser. Weber såg förnuftet som en viktig källa till auktoritet och kontroll över individen, en tanke som Michel Foucault senare utvecklade i sin analys av det kontrollerande och disciplinära samhället som förkroppsligades i panoptikon. Webers analys av rationaliseringen är grundläggande för hela kritiska teorins förnuftskritik.
Förnuftskritiken
“Över den slutligt upplysta världen lyser barbariets segertecken”, skrev Horkheimer och Adorno i Upplysningens dialektik, ett av kritiska teorins centralaste verk. Detta citat beskriver den radikala och konsekventa förnuftskritik som präglade och karakteriserade kritiska teorin och som fortfarande idag har ett stort inflytande.
Horkheimer och Adorno skrev Upplysningens dialektik under en tid präglad av den ofattbara masslakten under de båda världskrigen, framväxten av masskultur, byråkratiska stater och ökad rationalisering. Boken vände upp och ner på den vedertagna uppfattningen om framsteget.
Vilka avsikter som ursprungligen än må ha utgjort grunden för upplysningens nya vetenskapliga metod, kom de enligt Horkheimer och Adorno till slut att vända sig mot förnuftet. De kritiserade grunderna för det västerländska tankesystemet och civilisationen, som byggde på upplysningen och hade rationalitet och positivism som ideal, och menade att upplysningen är vilseledande, inte upplysande och att dess självdestruktion leder till barbari. Mer specifikt handlade det om en kritisk analys av konsekvenserna av förnuftets spridning i det moderna samhället.
Horkheimer och Adorno kritiserade upplysningens uppfattning om att förnuftet innehåller en stabil, universell och objektiv logik, och att det existerar utanför och är oberoende av samhället. I stället menade de att förnuftet alltid är bundet till en historisk period och samhällskontext samt grundar sig på mänsklig praxis, vilket innebär att förnuftet alltid är subjektivt.
De ansåg dessutom att förnuftet är dialektiskt, d.v.s. att förnuftet innehåller sitt andra icke-förnuft som definierades i förhållande till psykoanalysen, och ansågs innehålla impulser och drifter som blivit förtryckta av det växande instrumentella förnuftet. Horkheimer och Adorno menade också att det instrumentella förnuftet och kapitalistiska moderniteten har en tydlig matematisk prägel, d.v.s. att vårt tänkande styrs av en matematisk logik som i högsta grad är rationell och som sprids in i alla sociala relationer och institutioner. Detta matematiska tänkande innebär att tanken mekaniseras och blir repetativ. På det här sättet begränsar rationaliteten tankeförmågan och fråntar den autonoma och rationella individen både medlen och viljan att bjuda motstånd mot totalitära rörelser och deras manipulationer.
Vetenskapstrons kris
Horkheimer och Adorno hade en föreställning om att civilisationen från första början bar fröet till framåtskridandets motsats. Holocaust, Hiroshima och Tjernobyl är alla symboliska för diskussionen om framsteget och dess kris. Utgångspunkten för diskussionen om vetenskapstrons kris var alltså den enkla iakttagelsen att många av de värsta katastroferna under 1900-talet inte hade varit möjliga utan vissa vetenskapliga upptäckter. Detta innebar alltså att upplysningen har slagit över i sin motsats och att den vetenskapliga domesticeringen av naturen har slagit tillbaka mot människan själv, vilket leder till att hon betraktas som ett objekt bland andra. På det här sättet har både naturen och den mänskliga naturen kuvats. Horkheimer och Adorno identifierade således upplysningen, inte med framsteg, utan snarare med oavsiktlig barbari.
De var alltså intresserade av det förödande framstegets irrationella förnuft som enligt dem kännetecknar den västerländska civilisationen och leder till barbari och undergång. Den här förödanden utvecklingen blev tydlig under det kalla krigets terrorbalans – där man hotade varandra med kärnvapen som kunnat bomba hela mänskligheten tillbaka till tidens begynnelse – och är tydligare än någonsin i dagens rationaliserade risksamhälle. Hela denna kritik mot förnuftet måste ta ställning till det grundläggande dilemmat om vetenskapens förödande följder och förhållningssätten till kunskap och tillämpningen av kunskap som därav följer.
Om man anser att det finns en tydlig distinktion mellan kunskap och kunskapsanvändning, menar man att kunskap är neutral i relation till hur den används och i sig själv värdefull. Detta innebär att det alltid kan anses rätt att inom vetenskapen utveckla kunskap, oberoende av hur kunskapen senare tillämpas. Enligt denna syn skapar Hiroshima egentligen inga moraliska bekymmer för vetenskapen.
Om man däremot ser distinktionen mellan kunskap och dess tillämpning som ohållbar och otydlig, innebär det att kunskapens innebörd visar sig i dess tillämpning och kunskapens användning är således dess väsen. Tänker man så är Hiroshima inte en plats där kunskapen och upplysningen blivit utsatt för ett utplåning, utan en plats där förnuftet förverkligas och slutligen avslöjar sitt innersta väsen.
Fasansfull rationalisering
Zygmunt Bauman för vidare denna diskussion i Auschwitz och det moderna samhället (1989), där han redogör för sin uppfattning om holocaust som det moderna paradigmet för instrumentell rationalitet. Holocaust är enligt honom konsekvensen av en för långt driven rationalisering, eftersom det kännetecknas av en utvecklad byråkrati och ett välfungerande fordistiskt maskineri.
Bauman poängterar att dessa rationella och byråkratiska metoder idag används mer än någonsin. Med det här vill han ha sagt att dagens samhälle fortfarande har potential för att skapa en ännu fasansfullare framtida förintelse än holocaust. Följaktligen menar Bauman att i stället för att uppfatta holocaust som en onormal händelse borde vi uppfatta det som en “normal” aspekt av det formella rationella moderna samhället. Detta innebär att holocaust är en produkt av moderniteten och inte ett resultat av en underminerad modernitet.
I enlighet med kritiska teorins retorik kunde detta tolkas som kulmen på den irrationella rationalitet som är kännetecknande för den barbariska civilisationen, men Bauman förespråkar en annan vinkling.
Holocaust var, enligt honom, ett industrialiserat, fordistiskt massförintelsemaskineri som präglades av den instrumentella rationalitetens främsta kännetecken, d.v.s. effektivitet, förutsägbarhet, kvantifiering och icke-mänsklig teknologi. Således var holocaust inte ett resultat av irrationalitet eller förmodern barbarism, utan i stället en logisk produkt av den moderna rationella byråkratin.
Bauman ansåg att rationaliteten inte är neutral, eftersom den saknar moral och drivs endast av en strävan efter effektivitet. Det här innebär att rationaliteten inte bara är ett medel utan även ett mål i sig. Detta såg Bauman som negativt och oroväckande, eftersom en sådan fundamentalistisk förnuftsfixering får fatala följder i form av en självförvållad förintelse av förnuftet. Detta tyder dock, i motsats till Baumans uppfattning, på att holocaust som symbol för den instrumentella rationaliteten kännetecknas av en irrationell rationalitet och en avhumanisering.
Förnuftskritikens eviga dilemma
Hur manifesteras upplysningsidealen i det senmoderna samhället? I The Consequences of Modernity (1990) jämför Anthony Giddens den senmoderna radikaliserade världen med en ångvält, varav uttrycket “The Juggernaut of Modernity”. Med detta menar han att moderniteten är som en kraftfull maskin som vi till en viss grad kan bemästra, men som hotar att spåra ut så fort vi tappar kontrollen.
Enligt Giddens kännetecknas denna radikaliserade senmodernitet av en ökad distansiering mellan plats och tid, en uppbäddning av alla sociala relationer, och en konstant och genomgående reflexivitet. Följaktligen talar Giddens om en reflexiv modernitet präglad av ett nytt förnuft. Han anser likt Ulrich Beck, att det moderna samhället också karakteriseras av en riskkultur. Det är dessa risker som ger moderniteten känslan av en ångvält som spårar ut och fyller oss med ontologisk osäkerhet samt skapar ett risksamhälle.
Beck menar i Risksamhället (1992) att den tidigare moderniteten associerades med det industriella samhället och en strävan efter välfärd. Men i den nya moderniteten uppstår ett risksamhälle präglat av ökade globala och gränslösa risker samt en strävan efter trygghet. Risksamhället kan ses som en form av industriellt samhälle, eftersom riskerna inte är naturliga, utan producerade av industrin och instrumentell rationalitet, d.v.s. källan till välfärd och förnuft. Men det här nya industriella samhället är inte präglat av industriell produktion, utan av industriella konsekvenser.
I risksamhället blir distinktionen mellan natur och samhälle otydlig och de smälter samman, eftersom samhällsförändringar påverkar naturen, och förändringar i naturen i sin tur påverkar samhället. Industrins exploatering av vetenskaplig kunskap gör oss mera utsatta för risker, samtidigt som det är främst genom vetenskap som vi kan identifiera risker.
Förnuftets fälla
Utgående från Giddens och Beck kan det konstateras att moderniteten och rationaliteten har genererat både risker och redskap att handskas med dessa risker, i form av reflexivitet. Vetenskapen ger oss alltså medlen för att överkomma hot som den själv skapat.
Enligt Beck blir den vetenskapliga kunskapen och förnuftet motstridigt, d.v.s. de är både upplysande och anti-upplysande, de belyser sanning samtidigt dom de fördunklar sanning och det är upp till vår reflexivitet om vi kan se skillnad mellan dessa. Denna tanke står i direkt relation till Horkheimer och Adornos tanke om den vilseledande upplysningen.
Giddens och Beck menar att det moderna samhället inte har försvunnit, utan radikaliserats och nått sina gränser. De kritiserar det moderna projektet och de kollektiva hot som samhället skapat mot sig själv. De ser förnuftet som en källa till metodologiskt tvivel och menar således att förnuftet inte längre är förankrat i visshet, utan institutionaliserat i en reflexiv form. Detta är grunden för den reflexiva moderniteten, som präglas av konstant iakttagelse och rannsakan och skapar en känsla av ovisshet och tvivel. Enligt Beck karakteriseras den sena moderniteten av en “rationalisering av rationalisering”, d.v.s. ett ökat, mera självmedvetet och radikalt förnuft.
Giddens och Becks uppfattningar om förnuftet i senmoderniteten skiljer sig dock från varandra, även om båda avvisar Webers fatalistiska inställning till rationalitetens järnbur.
Enligt Giddens består reflexivitet av en anpassning och reproduktion av kunskap i sociala praktiker. Det här tyder på att han ser att det har uppstått ett nytt reflexivt förnuft som skapar ett kritiskt tänkande och mera kunskap. På det här sättet uppfattar han det reflexiva förnuftet som grunden för skepticism istället för säkerhet och kontroll.
Giddens präglas alltså av en tilltro till det reflexiva förnuftet och dess förmåga att underminera det formella förnuftet och förvalta en fungerande framtid. Han menar att radikal skepticism är integrerad i förnuftet, men att det är upplysningens fixering vid kontroll som skapar ett formellt och okritiskt förnuft, vilket han förhåller sig kritiskt till.
För Beck handlar däremot reflexivitet om att det uppstår hål i vår kunskap, vilket skapar ovisshet och tvivel. Detta och uppkomsten av risksamhället skapar vad Weber kallade för avförtrollning och kan, i enlighet med kritiska teorin, tolkas som förnuftets irrationella följd.
Förnuftsidealet går som en röd tråd genom mänsklighetens historia och rationaliseringen har präglat hela utvecklingen av det moderna samhället. Den förnuftskritik som uppstått som en reaktion mot detta ideal, försöker utmana och avmytologisera förnuftets ontologiska status och deschiffrera dess latenta funktion. Är förnuftet förnuftigt? Innebär civilisationens framsteg en självförintelse? Kan man undgå risker genom att handla förnuftigt?
Med tanke på hur dagens samhälle ser ut och vilka problem det tampas med, kan det konstateras att dessa frågor och ett kritiskt förhållningssätt till förnuft är aktuellare än någonsin. Det stora dilemmat är hur förnuftet skall kunna kritiseras, utan att vi faller i förnuftets fälla. Det vill säga hur skall man kunna kritisera förnuftet på ett förnuftigt sätt?
(publicerad i Ny tid 9.5.2007)
I Upplysningens dialektik (1947) hävdar Max Horkheimer och Theodor Adorno att Odysseus var den första rationella och moderna människan. Han gav prov på ett förnuft som övervann alla drifter, när han som enda person ombord lät sig bindas fast vid masten för att kunna lyssna till sirenernas sång. På samma sätt kan den trojanska hästen uppfattas som en seger för den rationella civilisationen. Upplysningen som blomstrade på 1700-talet har alltså sina rötter i antiken och dess ideal var en strävan efter förnuftets ljus. Således utgör upplysningens ideal grunden för den moderna människans förnuft.
Upplysningen med Voltaire i spetsen förespråkade ett universellt rationellt och positivistiskt tänkande. Detta ideal kom att ha ett stort inflytande på vetenskapen och utvecklingen av den moderna västerländska civilisationen och har det fortfarande idag. Hela det moderna samhället och alla dess institutioner och ideal bygger i grund och botten på upplysningens arv. Men upplysningen har också kritiserats hårt. David Hume (1711–1776) var en av de första att göra detta. Han problematiserade upplysningens tro på det rationella och menade att enbart fakta inte kan avgöra vad som är gott, och att förnuftet kan få förödande följder. Även Mörkrets hjärta, skriven av Joseph Conrad år 1902, kan i sin beskrivning av den barbariska civilisationen – manifesterad i kolonialismens brutala konsekvenser i Kongo och det civiliserade barbariet förkroppsligat i kapten Kurtz – tolkas som en kritik av förnuftet.
Men det är Max Weber (1864–1920) som har fått det största inflytandet över detta förnuftskritiska paradigm. Han utvecklade en kritisk analys av det överrationaliserade samhället som enligt honom skapade rationalitetens järnbur, vilket i sig blev den slutliga konsekvensen av den expanderande formella rationalitetens irrationalitet. Webers syn på rationalisering kom att utgöra grunden för kritiska teorin vars radikala förnuftskritik nådde sin kulmen i Upplysningens dialektik. Att förhålla sig kritiskt till förnuft, tanken om civilisationens självklara framsteg och rationalisering är ytterst angeläget även i dagens senmoderna samhälle, ett samhälle som enligt Anthony Giddens och Ulrich Beck präglas av en okontrollerbart rationaliserad modernisering som hotar att löpa amok och skapa ett risksamhälle. Det är denna kritiska diskussion om förnuftet, som löper från upplysning, till inburning och barbarism.
Weber och rationalitet
Weber var intresserad av förnuftets ambivalenta konsekvenser i det moderna samhället. Främst analyserade han rationaliseringen av det västerländska samhällets alla system. Weber delade in begreppet rationalitet i målrationalitet och värderationalitet. Han gjorde ytterligare en distinktion mellan fyra olika former av rationalitet: praktisk rationalitet, teoretisk rationalitet, substantiv (självständig) rationalitet och formell rationalitet.
Den formella rationaliteten intresserade Weber mest, eftersom den som en följd av industrialiseringen och byråkratiseringen institutionaliserades och hotade att konkurrera ut alla andra former av rationalitet och ensam genomsyra hela samhället. Den formella rationaliteten är målrationell och står i motsats till den självständiga substantiva rationaliteten som är värderationell. Den formella rationaliteten med dess strukturer och institutioner lägger vikt vid kalkylerbarhet och kvantifiering, och strävar efter effektivitet och nyttomaximering genom att hitta optimala mål/medellösningar. Förutsägbarhet är också viktigt och det finns en strävan efter kontrollering av osäkerheter genom tillämpning av icke-mänsklig teknologi.
Weber förhöll sig kritiskt till utvecklingen av ett samhälle vars alla institutioner och områden utsattes för en instrumentell rationalisering. Han menade att detta leder till en avförtrollning av världen, som skapar en avhumanisering som rationaliserar hela livet och gör världen mindre betydelsefull för människan. Detta leder till rationalitetens järnbur, vilken motarbetar och står i kontrast till upplysningens och den västerländska civilisationens högsta ideal: den autonoma och fria individen. Detta är rationalitetens irrationella konsekvenser. Weber såg förnuftet som en viktig källa till auktoritet och kontroll över individen, en tanke som Michel Foucault senare utvecklade i sin analys av det kontrollerande och disciplinära samhället som förkroppsligades i panoptikon. Webers analys av rationaliseringen är grundläggande för hela kritiska teorins förnuftskritik.
Förnuftskritiken
“Över den slutligt upplysta världen lyser barbariets segertecken”, skrev Horkheimer och Adorno i Upplysningens dialektik, ett av kritiska teorins centralaste verk. Detta citat beskriver den radikala och konsekventa förnuftskritik som präglade och karakteriserade kritiska teorin och som fortfarande idag har ett stort inflytande.
Horkheimer och Adorno skrev Upplysningens dialektik under en tid präglad av den ofattbara masslakten under de båda världskrigen, framväxten av masskultur, byråkratiska stater och ökad rationalisering. Boken vände upp och ner på den vedertagna uppfattningen om framsteget.
Vilka avsikter som ursprungligen än må ha utgjort grunden för upplysningens nya vetenskapliga metod, kom de enligt Horkheimer och Adorno till slut att vända sig mot förnuftet. De kritiserade grunderna för det västerländska tankesystemet och civilisationen, som byggde på upplysningen och hade rationalitet och positivism som ideal, och menade att upplysningen är vilseledande, inte upplysande och att dess självdestruktion leder till barbari. Mer specifikt handlade det om en kritisk analys av konsekvenserna av förnuftets spridning i det moderna samhället.
Horkheimer och Adorno kritiserade upplysningens uppfattning om att förnuftet innehåller en stabil, universell och objektiv logik, och att det existerar utanför och är oberoende av samhället. I stället menade de att förnuftet alltid är bundet till en historisk period och samhällskontext samt grundar sig på mänsklig praxis, vilket innebär att förnuftet alltid är subjektivt.
De ansåg dessutom att förnuftet är dialektiskt, d.v.s. att förnuftet innehåller sitt andra icke-förnuft som definierades i förhållande till psykoanalysen, och ansågs innehålla impulser och drifter som blivit förtryckta av det växande instrumentella förnuftet. Horkheimer och Adorno menade också att det instrumentella förnuftet och kapitalistiska moderniteten har en tydlig matematisk prägel, d.v.s. att vårt tänkande styrs av en matematisk logik som i högsta grad är rationell och som sprids in i alla sociala relationer och institutioner. Detta matematiska tänkande innebär att tanken mekaniseras och blir repetativ. På det här sättet begränsar rationaliteten tankeförmågan och fråntar den autonoma och rationella individen både medlen och viljan att bjuda motstånd mot totalitära rörelser och deras manipulationer.
Vetenskapstrons kris
Horkheimer och Adorno hade en föreställning om att civilisationen från första början bar fröet till framåtskridandets motsats. Holocaust, Hiroshima och Tjernobyl är alla symboliska för diskussionen om framsteget och dess kris. Utgångspunkten för diskussionen om vetenskapstrons kris var alltså den enkla iakttagelsen att många av de värsta katastroferna under 1900-talet inte hade varit möjliga utan vissa vetenskapliga upptäckter. Detta innebar alltså att upplysningen har slagit över i sin motsats och att den vetenskapliga domesticeringen av naturen har slagit tillbaka mot människan själv, vilket leder till att hon betraktas som ett objekt bland andra. På det här sättet har både naturen och den mänskliga naturen kuvats. Horkheimer och Adorno identifierade således upplysningen, inte med framsteg, utan snarare med oavsiktlig barbari.
De var alltså intresserade av det förödande framstegets irrationella förnuft som enligt dem kännetecknar den västerländska civilisationen och leder till barbari och undergång. Den här förödanden utvecklingen blev tydlig under det kalla krigets terrorbalans – där man hotade varandra med kärnvapen som kunnat bomba hela mänskligheten tillbaka till tidens begynnelse – och är tydligare än någonsin i dagens rationaliserade risksamhälle. Hela denna kritik mot förnuftet måste ta ställning till det grundläggande dilemmat om vetenskapens förödande följder och förhållningssätten till kunskap och tillämpningen av kunskap som därav följer.
Om man anser att det finns en tydlig distinktion mellan kunskap och kunskapsanvändning, menar man att kunskap är neutral i relation till hur den används och i sig själv värdefull. Detta innebär att det alltid kan anses rätt att inom vetenskapen utveckla kunskap, oberoende av hur kunskapen senare tillämpas. Enligt denna syn skapar Hiroshima egentligen inga moraliska bekymmer för vetenskapen.
Om man däremot ser distinktionen mellan kunskap och dess tillämpning som ohållbar och otydlig, innebär det att kunskapens innebörd visar sig i dess tillämpning och kunskapens användning är således dess väsen. Tänker man så är Hiroshima inte en plats där kunskapen och upplysningen blivit utsatt för ett utplåning, utan en plats där förnuftet förverkligas och slutligen avslöjar sitt innersta väsen.
Fasansfull rationalisering
Zygmunt Bauman för vidare denna diskussion i Auschwitz och det moderna samhället (1989), där han redogör för sin uppfattning om holocaust som det moderna paradigmet för instrumentell rationalitet. Holocaust är enligt honom konsekvensen av en för långt driven rationalisering, eftersom det kännetecknas av en utvecklad byråkrati och ett välfungerande fordistiskt maskineri.
Bauman poängterar att dessa rationella och byråkratiska metoder idag används mer än någonsin. Med det här vill han ha sagt att dagens samhälle fortfarande har potential för att skapa en ännu fasansfullare framtida förintelse än holocaust. Följaktligen menar Bauman att i stället för att uppfatta holocaust som en onormal händelse borde vi uppfatta det som en “normal” aspekt av det formella rationella moderna samhället. Detta innebär att holocaust är en produkt av moderniteten och inte ett resultat av en underminerad modernitet.
I enlighet med kritiska teorins retorik kunde detta tolkas som kulmen på den irrationella rationalitet som är kännetecknande för den barbariska civilisationen, men Bauman förespråkar en annan vinkling.
Holocaust var, enligt honom, ett industrialiserat, fordistiskt massförintelsemaskineri som präglades av den instrumentella rationalitetens främsta kännetecken, d.v.s. effektivitet, förutsägbarhet, kvantifiering och icke-mänsklig teknologi. Således var holocaust inte ett resultat av irrationalitet eller förmodern barbarism, utan i stället en logisk produkt av den moderna rationella byråkratin.
Bauman ansåg att rationaliteten inte är neutral, eftersom den saknar moral och drivs endast av en strävan efter effektivitet. Det här innebär att rationaliteten inte bara är ett medel utan även ett mål i sig. Detta såg Bauman som negativt och oroväckande, eftersom en sådan fundamentalistisk förnuftsfixering får fatala följder i form av en självförvållad förintelse av förnuftet. Detta tyder dock, i motsats till Baumans uppfattning, på att holocaust som symbol för den instrumentella rationaliteten kännetecknas av en irrationell rationalitet och en avhumanisering.
Förnuftskritikens eviga dilemma
Hur manifesteras upplysningsidealen i det senmoderna samhället? I The Consequences of Modernity (1990) jämför Anthony Giddens den senmoderna radikaliserade världen med en ångvält, varav uttrycket “The Juggernaut of Modernity”. Med detta menar han att moderniteten är som en kraftfull maskin som vi till en viss grad kan bemästra, men som hotar att spåra ut så fort vi tappar kontrollen.
Enligt Giddens kännetecknas denna radikaliserade senmodernitet av en ökad distansiering mellan plats och tid, en uppbäddning av alla sociala relationer, och en konstant och genomgående reflexivitet. Följaktligen talar Giddens om en reflexiv modernitet präglad av ett nytt förnuft. Han anser likt Ulrich Beck, att det moderna samhället också karakteriseras av en riskkultur. Det är dessa risker som ger moderniteten känslan av en ångvält som spårar ut och fyller oss med ontologisk osäkerhet samt skapar ett risksamhälle.
Beck menar i Risksamhället (1992) att den tidigare moderniteten associerades med det industriella samhället och en strävan efter välfärd. Men i den nya moderniteten uppstår ett risksamhälle präglat av ökade globala och gränslösa risker samt en strävan efter trygghet. Risksamhället kan ses som en form av industriellt samhälle, eftersom riskerna inte är naturliga, utan producerade av industrin och instrumentell rationalitet, d.v.s. källan till välfärd och förnuft. Men det här nya industriella samhället är inte präglat av industriell produktion, utan av industriella konsekvenser.
I risksamhället blir distinktionen mellan natur och samhälle otydlig och de smälter samman, eftersom samhällsförändringar påverkar naturen, och förändringar i naturen i sin tur påverkar samhället. Industrins exploatering av vetenskaplig kunskap gör oss mera utsatta för risker, samtidigt som det är främst genom vetenskap som vi kan identifiera risker.
Förnuftets fälla
Utgående från Giddens och Beck kan det konstateras att moderniteten och rationaliteten har genererat både risker och redskap att handskas med dessa risker, i form av reflexivitet. Vetenskapen ger oss alltså medlen för att överkomma hot som den själv skapat.
Enligt Beck blir den vetenskapliga kunskapen och förnuftet motstridigt, d.v.s. de är både upplysande och anti-upplysande, de belyser sanning samtidigt dom de fördunklar sanning och det är upp till vår reflexivitet om vi kan se skillnad mellan dessa. Denna tanke står i direkt relation till Horkheimer och Adornos tanke om den vilseledande upplysningen.
Giddens och Beck menar att det moderna samhället inte har försvunnit, utan radikaliserats och nått sina gränser. De kritiserar det moderna projektet och de kollektiva hot som samhället skapat mot sig själv. De ser förnuftet som en källa till metodologiskt tvivel och menar således att förnuftet inte längre är förankrat i visshet, utan institutionaliserat i en reflexiv form. Detta är grunden för den reflexiva moderniteten, som präglas av konstant iakttagelse och rannsakan och skapar en känsla av ovisshet och tvivel. Enligt Beck karakteriseras den sena moderniteten av en “rationalisering av rationalisering”, d.v.s. ett ökat, mera självmedvetet och radikalt förnuft.
Giddens och Becks uppfattningar om förnuftet i senmoderniteten skiljer sig dock från varandra, även om båda avvisar Webers fatalistiska inställning till rationalitetens järnbur.
Enligt Giddens består reflexivitet av en anpassning och reproduktion av kunskap i sociala praktiker. Det här tyder på att han ser att det har uppstått ett nytt reflexivt förnuft som skapar ett kritiskt tänkande och mera kunskap. På det här sättet uppfattar han det reflexiva förnuftet som grunden för skepticism istället för säkerhet och kontroll.
Giddens präglas alltså av en tilltro till det reflexiva förnuftet och dess förmåga att underminera det formella förnuftet och förvalta en fungerande framtid. Han menar att radikal skepticism är integrerad i förnuftet, men att det är upplysningens fixering vid kontroll som skapar ett formellt och okritiskt förnuft, vilket han förhåller sig kritiskt till.
För Beck handlar däremot reflexivitet om att det uppstår hål i vår kunskap, vilket skapar ovisshet och tvivel. Detta och uppkomsten av risksamhället skapar vad Weber kallade för avförtrollning och kan, i enlighet med kritiska teorin, tolkas som förnuftets irrationella följd.
Förnuftsidealet går som en röd tråd genom mänsklighetens historia och rationaliseringen har präglat hela utvecklingen av det moderna samhället. Den förnuftskritik som uppstått som en reaktion mot detta ideal, försöker utmana och avmytologisera förnuftets ontologiska status och deschiffrera dess latenta funktion. Är förnuftet förnuftigt? Innebär civilisationens framsteg en självförintelse? Kan man undgå risker genom att handla förnuftigt?
Med tanke på hur dagens samhälle ser ut och vilka problem det tampas med, kan det konstateras att dessa frågor och ett kritiskt förhållningssätt till förnuft är aktuellare än någonsin. Det stora dilemmat är hur förnuftet skall kunna kritiseras, utan att vi faller i förnuftets fälla. Det vill säga hur skall man kunna kritisera förnuftet på ett förnuftigt sätt?
(publicerad i Ny tid 9.5.2007)
Den dyra fattigdomen
Den högaktuella pamfletten Kallis köyhyys beskriver träffsäkert både vad fattigdom innebär för den enskilda individen, och hur fattigdomen är kopplad till de politiska och ekonomiska systemen.
I tider av ekonomisk kris blir fattigdom en realitet för allt fler. Som medborgare förväntas vi både spara och konsumera. Men hur kan man spara eller konsumera utan pengar? Alla har inte välsignats av de senaste årens ekonomiska uppsving.
Många har däremot hamnat i hjulen på marknadsliberalismens maniska mobilisering. Enligt EU är de över 660 000 i Finland. De här människorna anses vara odugliga medborgare. De uppfattas som svaga parasiter. De stämplas som kriminella. De kallas fattiga. Vem bryr sig? Vem gagnar det att hjälpa de fattiga?
Kallis köyhyys är en högaktuell pamflett om den nedmonterade välfärdsstaten Finland, där den ökade fattigdomen gjorts till en lukrativ business. Författarna Jera och Jyri Hänninen riktar en sylvass kritik mot den s.k. marknadsfascismen, som systematiskt exploaterar fattiga och delar in människor i bra och dåliga, enligt deras köpkraft.
Vanligtvis anses fattiga vara en stor kostnad för hela samhället. Däremot ignoreras faktumet att det görs stora ekonomiska vinster på de fattiga och deras desperata situation. Den här aspekten lyfter bröderna Hänninen fram i Kallis köyhyys.
Genom vip-lån med extremt höga räntor, oresonliga försäkringskrav, krav på förhandsbetalningar, anmärkningar i kreditduppgifterna och höga läkar- och medicinkostnader, fastnar de fattiga i en ond cirkel som systematiskt gör deras situation ännu mer desperat. Det är dyrt att vara fattig.
Stigmatisering och skam
I Kallis köyhyys riktas kritik mot det politiska fältet, näringslivet, fackföreningar, försäkringsbolag och det finländska socialskyddet. Detta eftersom de inte är intresserade av att lösa problemen kring den växande fattigdomen, utan istället lobbar för elitens och den stora medelklassens intressen. Vem lobbar för de fattiga? Vem driver deras intressen?
Trots ett starkt politisk ställningstagande, lyckas Jera och Jyri Hänninen undvika att bli för politiserande. Hela det politiska fältet får sig, inte minst socialdemokraterna med Paavo Lipponen i spetsen, och FFC som påstår sig stå på de svagas sida. För ingen förväntar ju sig att samlingspartiet eller näringslivet skall värna om de fattigas intressen.
Till fattigdom hör inte enbart ekonomiska, utan även sociala aspekter, påpekar Jera och Jyri Hänninen. I Finland stigmatiseras de fattiga lätt. De anses a priori vara odugliga medborgare som inte kan ta hand om sig själva, parasiter som lever på välfärdssamhällets tjänster, och därför behandlas annorlunda. Stigmatisering i kombination med den protestantiska etiken, leder till att människor gör allting för att dölja sin fattigdom. Stoltheten blir ett hinder för att söka hjälp. Det är lättare att ta några vip-lån och vara en god medborgare, en duktig konsument. Blir du stämplad som fattig kommer både omgivningen och myndigheterna att hålla ett vakande öga på dig och behandla dig med misstänksamhet, som en kriminell.
Att ekonomisk vinst grundar sig på exploatering av mindre välbärgade är ingen nyhet. Det är en uråldrig princip som följt med så länge man fört handel. Kallis köyhyys förtydligar premisserna för denna princip och beskriver på ett träffsäkert sätt både vad fattigdom innebär för den enskilda individen, och hur fattigdom är kopplat till de politiska och ekonomiska systemen. Men främst av allt bidrar pamfletten till att diskutera realiteterna kring den växande fattigdomen i det finländska ”felfärdssamhället”.
(publicerad i Ny tid 23.1.2009)
I tider av ekonomisk kris blir fattigdom en realitet för allt fler. Som medborgare förväntas vi både spara och konsumera. Men hur kan man spara eller konsumera utan pengar? Alla har inte välsignats av de senaste årens ekonomiska uppsving.
Många har däremot hamnat i hjulen på marknadsliberalismens maniska mobilisering. Enligt EU är de över 660 000 i Finland. De här människorna anses vara odugliga medborgare. De uppfattas som svaga parasiter. De stämplas som kriminella. De kallas fattiga. Vem bryr sig? Vem gagnar det att hjälpa de fattiga?
Kallis köyhyys är en högaktuell pamflett om den nedmonterade välfärdsstaten Finland, där den ökade fattigdomen gjorts till en lukrativ business. Författarna Jera och Jyri Hänninen riktar en sylvass kritik mot den s.k. marknadsfascismen, som systematiskt exploaterar fattiga och delar in människor i bra och dåliga, enligt deras köpkraft.
Vanligtvis anses fattiga vara en stor kostnad för hela samhället. Däremot ignoreras faktumet att det görs stora ekonomiska vinster på de fattiga och deras desperata situation. Den här aspekten lyfter bröderna Hänninen fram i Kallis köyhyys.
Genom vip-lån med extremt höga räntor, oresonliga försäkringskrav, krav på förhandsbetalningar, anmärkningar i kreditduppgifterna och höga läkar- och medicinkostnader, fastnar de fattiga i en ond cirkel som systematiskt gör deras situation ännu mer desperat. Det är dyrt att vara fattig.
Stigmatisering och skam
I Kallis köyhyys riktas kritik mot det politiska fältet, näringslivet, fackföreningar, försäkringsbolag och det finländska socialskyddet. Detta eftersom de inte är intresserade av att lösa problemen kring den växande fattigdomen, utan istället lobbar för elitens och den stora medelklassens intressen. Vem lobbar för de fattiga? Vem driver deras intressen?
Trots ett starkt politisk ställningstagande, lyckas Jera och Jyri Hänninen undvika att bli för politiserande. Hela det politiska fältet får sig, inte minst socialdemokraterna med Paavo Lipponen i spetsen, och FFC som påstår sig stå på de svagas sida. För ingen förväntar ju sig att samlingspartiet eller näringslivet skall värna om de fattigas intressen.
Till fattigdom hör inte enbart ekonomiska, utan även sociala aspekter, påpekar Jera och Jyri Hänninen. I Finland stigmatiseras de fattiga lätt. De anses a priori vara odugliga medborgare som inte kan ta hand om sig själva, parasiter som lever på välfärdssamhällets tjänster, och därför behandlas annorlunda. Stigmatisering i kombination med den protestantiska etiken, leder till att människor gör allting för att dölja sin fattigdom. Stoltheten blir ett hinder för att söka hjälp. Det är lättare att ta några vip-lån och vara en god medborgare, en duktig konsument. Blir du stämplad som fattig kommer både omgivningen och myndigheterna att hålla ett vakande öga på dig och behandla dig med misstänksamhet, som en kriminell.
Att ekonomisk vinst grundar sig på exploatering av mindre välbärgade är ingen nyhet. Det är en uråldrig princip som följt med så länge man fört handel. Kallis köyhyys förtydligar premisserna för denna princip och beskriver på ett träffsäkert sätt både vad fattigdom innebär för den enskilda individen, och hur fattigdom är kopplat till de politiska och ekonomiska systemen. Men främst av allt bidrar pamfletten till att diskutera realiteterna kring den växande fattigdomen i det finländska ”felfärdssamhället”.
(publicerad i Ny tid 23.1.2009)
I samhörighetens skugga
I Jokela-fallets diskursiva efterdyningar har samhörighetstematiken regelbundet lyfts fram. Den allmänna uppfattningen är att det i hög grad är den försvagade samhörigheten som lett till skolskjutningarna. Men har vi verkligen tagit i beaktande samhörighetens alla sidor?
Att försvagad samhörighet kan få ödesdigra konsekvenser bekräftade Émile Durkheim redan i slutet av 1800-talet i sin klassiska studie om självmordets samhälleliga karaktär. Enligt Durkheim kan självmord förklaras med anomi i samhället. Anomi uppstår som en följd av stora samhällsförändringar, som försvagar samhörigheten och den sociala regleringen i samhället. Detta ökar även självmordsrisken, menar Durkheim.
Det anomiska självmordet orsakas av både en besvikelse över det egna misslyckandet och en vrede riktad mot ett samhälle som inte är kapabelt att erbjuda en stabil social eller normativ grund. Émile Durkheim hävdar att människans behov av status aldrig tillfredsställs av sig själv – aptiten växer ju mer man äter. Samhället måste därför genom social kontroll se till att det finns en form av mättnadspunkter hos individerna. Annars riskerar kampen om status och kraven på framgång att spåra ut. Detta händer i anomiska samhällen, där det uppstår en diskrepans mellan individens ambitioner och resurserna att förverkliga dem.
Sociologen Robert K. Merton ser denna diskrepans som en förklaring till den höga brottsligheten i USA, och visar på det här sättet vilket allvarligt problem anomi är. Han menar att tanken om The American Dream, bygger på en illusion om att alla har samma förutsättningar att förverkliga sin amerikanska dröm, det handlar bara om att kämpa tillräckligt. Detta leder till att folk som har ofördelaktiga utgångslägen är färdiga att ta till vilka medel som helst för att förverkliga sina drömmar.
Både Durkheim och Merton visar att den försvagade samhörigheten är symptomatisk för ett anomiskt samhällstillstånd, där en ständig strävan efter högre social status ökar risken för extrema handlingsmönster i form av självmord eller andra brott. Med andra ord är det motiverat att förklara skolskjutningar utgående från dessa modeller. Under hela Jokela-debatten har dock samhörigheten som begrepp slängts okritiskt fram här och var. Samhörighet blev t.ex. något som många red på i kommunalvalet. Men vad innebär samhörighet egentligen? Som med så många andra aktuella fenomen, har även samhörigheten plattats ned till ett endimensionellt trendbegrepp. Detta bekräftas om man läser den amerikanska sociologen Katherine S. Newmans bok Rampage: The Social Roots of School Shootings.
Katherine S. Newman presenterar en ny tolkning av samhörighetens och det sociala kapitalets roll i skolskjutningar. Av Newmans studie framgår att det nästan alltid är medelklasspojkar från småstadsmiljöer, som planerar och utför skolskjutningarna. De gör det som hämnd för att hela samfundet och dess institutioner stämplat dem som förlorare i den interna sociala hierarkin. Att skolskjutningar är vanligast i småstadsmiljöer tyder på att det inte är svaga, utan starka sociala band som är orsaken till skolskjutningar.
Med andra ord tar Newman upp baksidan av socialt kapital och kopplar ihop det med en form av social kontroll som är typisk för de täta sociala banden i småstäder. I små, täta och homogena samhällen känner alla till varandra, och därför fyller ryktet en central social roll. I dessa samhällen fungerar den stora mängden socialt kapital och de täta sociala banden som en form av radar för hela samfundet. Detta gör det möjligt för samhällsmedlemmarna att utöva social kontroll över varandra. Det här är på många sätt kopplat till Jantelagens principer och sociala funktion.
Jantelagen fungerar som en social stabiliserare. Den ser till att ingen sticker ut ur mängden eller tror sig vara bättre än andra. Det är alltså frågan om en form av konformismens majoritetsdiktatur. Jantelagen förekommer oftast i små samfund där de täta sociala banden fungerar som en kontrollmekanism och där människorna blir självdisciplinerande genom att internalisera Jantelagens principer. Det uppstår tydliga förväntningar, tydliga koder och regler för hur man skall bete sig för att passa in.
Detta lägger grunden för en social hierarki som manifesteras tydligast i form av skvaller och som har tydliga normativa dimensioner. Inom alla sociala sammanslutningar finns det en ”hackordning” – en informell social hierarki som ligger som grund för hela samfundet och förstärks av ett stort social kapital. På det här sättet påminner samfund med starka sociala band om det Erving Goffman kallade för totala institutioner, t.ex. fängelset, mentalsjukhuset och skolan.
Totala institutioner fungerar som en form av sociala mikrokosmos som styrs av en hegemoni och har en tydlig hierarki. I totala institutioner är individen således underkastad och beroende av en auktoritet som lägger upp reglerna för all social verksamhet.
Samfund med täta sociala band fungerar bra för den som passar in och som accepteras, men är man utomstående och avvikande slängs man in i en ändlös utfrysnings- och stigmatiseringsspiral. Socialt kapital och täta sociala band bidrar således till att förtrycka dem som inte passar in och skyddar de accepterade, d.v.s. de som redan klarar sig bra i den sociala hierarkin.
Det finns alltså en hel del som tyder på att den mycket omtalade och eftersträvade samhörigheten också har en baksida, eftersom för täta sociala band stärker den sociala hierarkin och ökar den sociala kontrollen.
(publicerad i Ny tid 11.12.2008)
Att försvagad samhörighet kan få ödesdigra konsekvenser bekräftade Émile Durkheim redan i slutet av 1800-talet i sin klassiska studie om självmordets samhälleliga karaktär. Enligt Durkheim kan självmord förklaras med anomi i samhället. Anomi uppstår som en följd av stora samhällsförändringar, som försvagar samhörigheten och den sociala regleringen i samhället. Detta ökar även självmordsrisken, menar Durkheim.
Det anomiska självmordet orsakas av både en besvikelse över det egna misslyckandet och en vrede riktad mot ett samhälle som inte är kapabelt att erbjuda en stabil social eller normativ grund. Émile Durkheim hävdar att människans behov av status aldrig tillfredsställs av sig själv – aptiten växer ju mer man äter. Samhället måste därför genom social kontroll se till att det finns en form av mättnadspunkter hos individerna. Annars riskerar kampen om status och kraven på framgång att spåra ut. Detta händer i anomiska samhällen, där det uppstår en diskrepans mellan individens ambitioner och resurserna att förverkliga dem.
Sociologen Robert K. Merton ser denna diskrepans som en förklaring till den höga brottsligheten i USA, och visar på det här sättet vilket allvarligt problem anomi är. Han menar att tanken om The American Dream, bygger på en illusion om att alla har samma förutsättningar att förverkliga sin amerikanska dröm, det handlar bara om att kämpa tillräckligt. Detta leder till att folk som har ofördelaktiga utgångslägen är färdiga att ta till vilka medel som helst för att förverkliga sina drömmar.
Både Durkheim och Merton visar att den försvagade samhörigheten är symptomatisk för ett anomiskt samhällstillstånd, där en ständig strävan efter högre social status ökar risken för extrema handlingsmönster i form av självmord eller andra brott. Med andra ord är det motiverat att förklara skolskjutningar utgående från dessa modeller. Under hela Jokela-debatten har dock samhörigheten som begrepp slängts okritiskt fram här och var. Samhörighet blev t.ex. något som många red på i kommunalvalet. Men vad innebär samhörighet egentligen? Som med så många andra aktuella fenomen, har även samhörigheten plattats ned till ett endimensionellt trendbegrepp. Detta bekräftas om man läser den amerikanska sociologen Katherine S. Newmans bok Rampage: The Social Roots of School Shootings.
Katherine S. Newman presenterar en ny tolkning av samhörighetens och det sociala kapitalets roll i skolskjutningar. Av Newmans studie framgår att det nästan alltid är medelklasspojkar från småstadsmiljöer, som planerar och utför skolskjutningarna. De gör det som hämnd för att hela samfundet och dess institutioner stämplat dem som förlorare i den interna sociala hierarkin. Att skolskjutningar är vanligast i småstadsmiljöer tyder på att det inte är svaga, utan starka sociala band som är orsaken till skolskjutningar.
Med andra ord tar Newman upp baksidan av socialt kapital och kopplar ihop det med en form av social kontroll som är typisk för de täta sociala banden i småstäder. I små, täta och homogena samhällen känner alla till varandra, och därför fyller ryktet en central social roll. I dessa samhällen fungerar den stora mängden socialt kapital och de täta sociala banden som en form av radar för hela samfundet. Detta gör det möjligt för samhällsmedlemmarna att utöva social kontroll över varandra. Det här är på många sätt kopplat till Jantelagens principer och sociala funktion.
Jantelagen fungerar som en social stabiliserare. Den ser till att ingen sticker ut ur mängden eller tror sig vara bättre än andra. Det är alltså frågan om en form av konformismens majoritetsdiktatur. Jantelagen förekommer oftast i små samfund där de täta sociala banden fungerar som en kontrollmekanism och där människorna blir självdisciplinerande genom att internalisera Jantelagens principer. Det uppstår tydliga förväntningar, tydliga koder och regler för hur man skall bete sig för att passa in.
Detta lägger grunden för en social hierarki som manifesteras tydligast i form av skvaller och som har tydliga normativa dimensioner. Inom alla sociala sammanslutningar finns det en ”hackordning” – en informell social hierarki som ligger som grund för hela samfundet och förstärks av ett stort social kapital. På det här sättet påminner samfund med starka sociala band om det Erving Goffman kallade för totala institutioner, t.ex. fängelset, mentalsjukhuset och skolan.
Totala institutioner fungerar som en form av sociala mikrokosmos som styrs av en hegemoni och har en tydlig hierarki. I totala institutioner är individen således underkastad och beroende av en auktoritet som lägger upp reglerna för all social verksamhet.
Samfund med täta sociala band fungerar bra för den som passar in och som accepteras, men är man utomstående och avvikande slängs man in i en ändlös utfrysnings- och stigmatiseringsspiral. Socialt kapital och täta sociala band bidrar således till att förtrycka dem som inte passar in och skyddar de accepterade, d.v.s. de som redan klarar sig bra i den sociala hierarkin.
Det finns alltså en hel del som tyder på att den mycket omtalade och eftersträvade samhörigheten också har en baksida, eftersom för täta sociala band stärker den sociala hierarkin och ökar den sociala kontrollen.
(publicerad i Ny tid 11.12.2008)
Subscribe to:
Posts (Atom)