Att tanka tanken med tankar

Jag sitter och försöker skriva någonting om någonting, men huvudet känns tomt, eller egentligen är det inte tomt, snarare är det överfullt och därför går det i lås. Det är som en dator som strejkar när hårdskivan inte räcker till. Borde väl trycka ctrl + alt + delete för att stänga av lite tankar, återgå till grundläget. Kanske borde jag radera alla mina tankar, börja om frän början i Ms-dos läge. Äh jag vet inget om datorer eller människans hjärna för den delen heller, jag bara använder dem.

Ibland, som till exempel nu, sitter jag och tänker på att jag inte tänker på någonting överhuvudtaget. Det är en ganska total tanke som jag kan sjunka in i, fastna i. Det blir lätt svårt att riva sig loss och jag upplever att det finns en press på att jag borde tänka, tanka tanken med tankar, välja en sak att tänka på och kasta ankar istället för att ständigt driva planlöst omkring i spiraler, desperat navigerandes i arkipelager av oavslutade och opåbörjade tanke-eskapader.

www.antiglobalisering.gud vs. livet är lokalt

Marknadsekonomi och nyliberalism är mer eller mindre det samma som kapitalistisk anarki, konsumtions anarki, anarkistisk konsumtion. Både konsumtion och anarki ignorerar moralen och skiter i individens integritet, dom ser inte heller någon skillnad mellan den offentliga sfären och den privata sfären. För övrigt är båda oberekneliga i sin respektlöshet och självgodhet.

Kapitalismen och anarkin driver ständigt närmare varandra, vilket resulterar i att båda lider av identitetskris kombinerat med medelålderskris. Titta bara på alla anti-kapitalist demonstrationer fyllda av ungdomar i anarkist uniformer, köpta identiteter och kommodifierade värderingar, där vandrar de pseudomålmedvetet, självbelåtet och självbedrägligt i sina Converse tossor precis som manekänger på en modeshow, funderandes mera på hur de ser ut än på vad de demonstrerar mot, ja eller var det för, nej emot, nej ingen kommer ihåg, det är så svårt att komma ihåg och så lätt att glömma.

Antiglobaliseringsrörelsen är skenhelig och paradoxal. Man färdas med flygplan härs och tvärs över kontinenter för att demonstrera mot den förödande globaliseringen. Man upprätthåller diskussionsforum på internet där man diskuterar de hemska följderna av den teknokratiska globaliseringen. Men antiglobalisterna glömmer bort hur beroende av globalisering och dess frukter de själva är. Utan globaliseringen skull det vara omöjligt för dem att existera som en transnationell rörelse, de sku egentligen inte kunna existera överhuvudtaget. Dessutom påminner antiglobalisternas retorik delvis om nationalisternas resonemang.

Vi lever i en värld av ökad polarisering mellan fundamentalister och sekularister. Men vi lever också i en värld där allt flera människor slutat tro på existensen av en Gud. Fortfarande behöver vi människor dock någonting att tro på, något heligt att bygga vår tillvarom på. Om inte Gud så kanske Satan, terrorister eller nationalstaten. Tron på en gemensam fiende förenar oss, är grunden för vår egen idenitet och ger meningen åt livet, precis som religion eller nationalism. Globaliseringen fungerar både som Gud och som Satan för människor. Detta berättar något om hur total och skitsofren Globaliseringen är. Globaliseringen har ett Janus ansikte. Precis som Gud går det inte att se eller ta i Globaliseringen. De båda är någonting man endast känner, mytomspunna metafysiska fenomen, med skrämmande verkliga och konkreta konsekvenser. Globaliseringen är vår tids Gud och Satan i samma skepnad. Jag tror inte lika mycket på Gud som på Globalisering. Vem är vår tids Jesus? Bill Gates? Bono? Internet?

Utan globaliserade medier skulle vi aldrig få en semi- helhetsbild av världen (om nu något sådant är möjligt), aldrig ha en uppfattning om vad som försigår bortom horisonten. Globaliseringen ger oss i bästa fall ett fågel perpsektiv, eller snarare ett satellit perspektiv. Det är för enkelt att påstå att globalisering enbart leder till homogenisering, eftersom det i samma utsträckning leder till heterogenisering och hybridisering. Världen är inte längre en hög av slutna konservburkar liggandes hullerombuller omedvetna om varandras närvaro. Världen är istället en enda stor konservburk fylld med en muterad gryta som lever sitt eget liv.

Den explosionsartade expansionen av begreppet globalisering är i sig själv det främsta beviset på att globaliseringen existerar. Men trots det tror jag att livet är lokalt.

Spela galen

Spela galen för att klara det galna spelet
hela natten och hela dagen

Spela galen i en galen värld för att inte upptäckas
och göras galen

Spela galen för att inte fångas
av den oskrivna lagen

Spela galen, spring omkring med de andra i hagen,
runt runt i cirklar, för att undvika slagen

Men kom ihåg hur lätt det är att bli bedragen,
att på bar gärning bli tagen

Spela därför galen
hela natten och hela dagen,
för att kunna fortsätta gör de rätta valen
och själv välja att vara galen

Skymningens skimära sken

Inget nytt på sydfronten. Vardagsspiralen rullar på hypnotiskt. Mörkret tätnar och fukten infiltrerar sig bland de torra hudpartiklarna, lämnandes endast känslan av en lätt rysning. Pupillerna växer sig enorma i sitt berusade behov av ljus. Det är inget fel på mörker. Jag känner mig trygg i mörkret, det är en djurisk instinkt, man vill inte bli sedd, inte bli upptäckt. Ständigt dessa hot som tyst, men ödesdigert svävar ovan oss, spanandes efter en flämtande låga och en falnande blick att borra sina klor igenom.

Vi kommer ju alla från en mörkt och fuktig plats i våra mammors sköten, så november borde ju vara en trygg månad. Nej mörkret är bra, men höstskymningen är avskyvärd. Den där stunden när det inte är mörkt eller ljust, utan något otydligt mittemellan, nästan odefinierbart, men ändå omöjligt att ignorera. Det är inte som vinterns, vårens eller sommarens stämningsfulla skymningar, utan en grå, kall och ödslig skymning. Det är som ett så intensivt ingenting att det blir allting.

Skymningen faller på axlarna som ett massivt stenblock, eller som en mantel av bly, den tynger vår rygg och utmanar vår vilja. I skymningen rör sig djuren oroligt. Det samma gäller mig. Sinnena är på helspänn, men samtidigt skymmer skymningen min blick, dämpar alla ljud, förlamar kroppen i en framkrypande fuktighet och gör mig mållös. Jag försöker förgäves fly undan detta intensiva ingenting som fyller allting och täcker alla ytor, i skymningens skimära sken.

Väggar

väggar att luta mot
väggar att klättra på
väggar att blicka mot
väggar att tala till
väggar som lyssnar
väggar som stirrar
väggar som avskiljer
väggar som inrutar
väggar som strukturerar
väggar som bakgrund
väggar som förgrund
väggar med hål
väggar med sprickor
väggar med djup
väggar med textur
väggar med gåtor
väggar mellan rum
väggar mellan människor
väggar mellan världar
fallande väggar
bärande väggar
gråa väggar
gula väggar
höga väggar
tunna väggar
fysiska väggar
mentala väggar
vaktande väggar
isolerande väggar
inkluderande väggar
exkluderande väggar
förenande väggar
förmedlande väggar

Främlingsskapets olidliga rundgång

I nästa nummer av Nytid publiceras en text om Rumänien som jag skrivit (kan läsas på nytids hemsida www.nytid.fi). Rubriken är Främlingsskapets olidliga rundgång. Det är inte ett traditionellt reportage, utan snarare en reflekterande reseskildring i Rumänien och mitt huvud. Texten är också grunden för de dikter jag skrivit till fotografierna som ingår i min och Nickes utställning Begrav mig stående - en inblick i rumänska verkligheter. Texten beskriver vår resa till Rumänien i juni 2006 och den sammanfattar de viktigaste reflektioner och insikter som denna resa gav mig. Enjoy!

Våra paradoxer gör oss mänskliga

Jag var just på en otroligt effektiv och lyckad shopping tur i stan. Hittade allt jag behövde. Köpte från HM en snygg, simpel blå huppare för 200kr och en blå t-shirt för 50kr, båda riktigt snygga, fin blå färg, just sådan jag sökt. Kvaliteten kan man ju såklart ifrågasätta om man vill, och etiken för den delen också. Jag gick också till Tiger (halpis krääsä budega med allt billigt från himmel till jord). Där hittade jag en telefonladdare för 20kr, ett par svarta avklippta fingervantar för 10kr och ett stort grönt ljus för 10kr. Allt sånt jag behövde. Än en gång är både kvaliteten och etiken tvivelaktig, men jag har nu aldrig påstått mig vara världsförbättrare och int har jag råd att ständigt vara etisk, även om jag sku villa. Väntar bara på att HM skall göra sina egna palestina sjalar, det sku vara så galet och typiskt för dagens anda. Men jag är nöjd med mina köp. Och jag måste ju erkänna att lite shopping även lyser upp min dag här i ruskiga mörkret. Det gör den, även om jag är mycket medveten om och kritisk till kommodifieringens effekt på identiteten och tillvaron, men ibland måste man strunta i om det är galna saker som gör en lite glad för stunden och bara följa de inneboende drifter som söker denna temporära glädje. Man måste ibland strunta i vad som gör en glad och koncentrera sig på att vara glad, obereonde av metoderna. Det här är såklart en farlig balansgång och kan användas som ett sätt att rättfärdiga all möjlig skit, men om man bara är medveten om vad man håller på med, och inte låter det ta över hela ens liv, så tycker jag väl man kan göra det. "Vi är ju bara små människor som försöker leva våra liv och ha det lite trevligt tillsammans", som det konstateras i Sånger från andra våningen.

Herregud nu låter det här som ett försvartstal för att jag shoppat i HM, det var inte så jag menade det. Utan jag bara spontant funderade lite kring de dissonanser och ambivalenser som uppstår mellan allas våra värderingar och handlingar. Jag tror det är helt normalt, eller ska vi säga mänskligt. Jag har sagt det förut; en människa som inte är paradoxal är inte mänsklig. Jag tror starkt på det här. En människa som ständigt motarbetar sina paradoxer blir lätt en mekanisk etikrobot.

En fjärran förnimmelse av ett försvunnet förflutet

Så är jag alltså tillbaka i Lund efter ett intensivt, men lyckat besök i Helsingfors. Där fortsätter alla nära människor att leva sina liv som förut, som om jag endast varit förnimmelsen av en ande, något som inte kan vidröras och endast syns som en suddig fläck på näthinnan, som försvinnande imma på fönsterrutan. Och sådant är livet - förnimmelser av försvunna tider, platser och identiteter. Livet är som avdunstande imma, där man drar sina streck, lämnar sina spår och ritar sig själv. Antingen ritar man sig själv i dokumenterande syfte, eller så fungerar bilden mera som en riktgivande karta när tillvaron blir för suddig. Och vår utställning fortsätter att stå där oberoende av min närvaro och tillgänglig för alla. Vem som går där och vad dom tycker och tänker, det vet endast människorna på fotografierna. Men för mig är utställning ett av strecken i imman, ett bevis på att jag finns till och ett bevis på att vår resa till Rumänien faktiskt inträffade, och inte enbart är en otydlig dröm och en fjärran förnimmelse av ett försvunnet förflutet...