Så är jag alltså tillbaka i Lund efter ett intensivt, men lyckat besök i Helsingfors. Där fortsätter alla nära människor att leva sina liv som förut, som om jag endast varit förnimmelsen av en ande, något som inte kan vidröras och endast syns som en suddig fläck på näthinnan, som försvinnande imma på fönsterrutan. Och sådant är livet - förnimmelser av försvunna tider, platser och identiteter. Livet är som avdunstande imma, där man drar sina streck, lämnar sina spår och ritar sig själv. Antingen ritar man sig själv i dokumenterande syfte, eller så fungerar bilden mera som en riktgivande karta när tillvaron blir för suddig. Och vår utställning fortsätter att stå där oberoende av min närvaro och tillgänglig för alla. Vem som går där och vad dom tycker och tänker, det vet endast människorna på fotografierna. Men för mig är utställning ett av strecken i imman, ett bevis på att jag finns till och ett bevis på att vår resa till Rumänien faktiskt inträffade, och inte enbart är en otydlig dröm och en fjärran förnimmelse av ett försvunnet förflutet...
No comments:
Post a Comment