Skymningens skimära sken

Inget nytt på sydfronten. Vardagsspiralen rullar på hypnotiskt. Mörkret tätnar och fukten infiltrerar sig bland de torra hudpartiklarna, lämnandes endast känslan av en lätt rysning. Pupillerna växer sig enorma i sitt berusade behov av ljus. Det är inget fel på mörker. Jag känner mig trygg i mörkret, det är en djurisk instinkt, man vill inte bli sedd, inte bli upptäckt. Ständigt dessa hot som tyst, men ödesdigert svävar ovan oss, spanandes efter en flämtande låga och en falnande blick att borra sina klor igenom.

Vi kommer ju alla från en mörkt och fuktig plats i våra mammors sköten, så november borde ju vara en trygg månad. Nej mörkret är bra, men höstskymningen är avskyvärd. Den där stunden när det inte är mörkt eller ljust, utan något otydligt mittemellan, nästan odefinierbart, men ändå omöjligt att ignorera. Det är inte som vinterns, vårens eller sommarens stämningsfulla skymningar, utan en grå, kall och ödslig skymning. Det är som ett så intensivt ingenting att det blir allting.

Skymningen faller på axlarna som ett massivt stenblock, eller som en mantel av bly, den tynger vår rygg och utmanar vår vilja. I skymningen rör sig djuren oroligt. Det samma gäller mig. Sinnena är på helspänn, men samtidigt skymmer skymningen min blick, dämpar alla ljud, förlamar kroppen i en framkrypande fuktighet och gör mig mållös. Jag försöker förgäves fly undan detta intensiva ingenting som fyller allting och täcker alla ytor, i skymningens skimära sken.