Rätten till att dö

Det talas om rätten till att leva. Men utöver det finns en annan lika grundläggande rätt, nämligen rätten till att dö. Egentligen hänger dessa båda ihop. Jag menar rätten till att leva innebär ju att man bestämmer själv över sitt liv, dvs. man bestämmer själv om man vill leva eller dö. Att leva skall inte vara en plikt som man fullföljer för att behaga andra. Trots detta berövar man dagligen människor friheten till att välja om dom vill leva eller inte, genom att förhindra självmordsförsök. Varför gör vi så?

Är det egoism?

Är vi rädda att bli lämnade ensamma?

Är det den protestantiska moralpolisen i oss som inte vill att någon skall komma lätt undan, och därför blockerar alla genvägar?

Är det rationalisten i oss som endast ser individen som en tillgång till ökad produktion och konsumtion, blott en obetydlig byggkloss i en offantlig konstruktion, och därför inte vill avstå ?

Är vi rädda för att människor skall inse att självmord kanske trots allt inte är en så dum idé, och att denna idé skapar en dominoeffekt som slutligen tömmer jorden på alla människor?

Och är det nödvändigtvis dåligt?

Rätten till att dö är lika grundläggande som rätten till att leva. Och att leva är inte synonymt med frihet. Ibland ger dig döden mera frihet. Eller åtminstone frid.

Ett likgiltigt embryo i upplösningstillstånd

Ibland känner jag mig fullkomligt likgiltig. Inget berör mig, varken positivt eller negativt. Det är ett meditativt och känsloförlamat tillstånd. Ja det känns som om hela jag skulle vara inhöljd i någon form av seg gelé - ett skikt mellan mig och omvärlden. Ett cellmembran, ett skydd mot omvärlden som hindrar mig från att kunna nå omvärlden. Jag kan helt enkelt sitta bland andra människor och reflexmässigt, rutinmässigt skratta när man skall skratta, säga ahaa i rätt stund, verka intresserad som sig bör i sociala sammanhang, utan att överhuvudtaget reflektera eller registrerar det som utspelar sig omkring mig. Jag är fullständigt distaniserad och försvunnen. Glider sakta iväg. Upplöses.

Med hjälp av mina förfinade sociala förmågor och ett trovärdigt belevat beteende lyckas jag dock övertyga min omgivning om att jag är närvarande, när jag de facto är avlägset frånvarande. Någon kan kanske tycka att detta är ett falskt beteende. Kanske det, men jag gör det i alla fall inte i ett beräknande syfte, i strävan efter personlig vinning. Det är bara en medfödd instinkt som jag slaviskt följer när jag vill dölja mig. Jag väljer alltså inte att dra mig tillbaka, eftersom detta skulle bli en för tydlig och avslöjande manifestation över mitt skygga tillstånd. Istället väljer jag att dölja mig i massan som en statist och uppslukas av omgivningen. Då känner jag mig som en kapsyl som svälgs och färdas ner i mänsklighetens svalg, där det är så mörkt att man inte ser mörkret och så tyst att man inte hör. I detta tyngdlösa vacuum hittar jag mig själv: ett självcentrerat och sovande embryo roterandes kring sin egen axel.

N.I.M.K. - Not In My Kitchen

Helt galet!!! Det är som ett slagfält i köket för tillfället. Man ryms knappt in. När jag sku laga mat var köket fyllt av en hel koloni kineser som lagade mat och snackade på som attan. Kinafenomenet har helt tydligt nått mitt kök. När jag sedan skulle diska hade det ännu kommit lika många spanjorer till som kolonialiserade hela köket helt enligt deras egna syften. Jag kännde mig ganska ensam som nordbo mitt bland dessa två väldiga student diasporan. Jag tror och hoppas det är ett undantagsfall, för det blir nog ganska jobbigt att vistas i köket när det är så fullt. Tänk dig 10 spanjorer och 10 kineser som alla ska delta i matlagningen och babblar på. Det är kaos, total anarki.

Jag är fullkomligt övertygad om att en viss nivå av diktatur är nödvändig i alla hushåll. Men att övertyga spanjorer och kineser om att diktatur inte är kategoriskt av ondo, det blir minsann inte lätt.

Både kineser och spanjorer är på något sätt så omständiga i sitt kockande. Dom kockar alltid i grupp och är ganska ineffektiva, eftersom dom snackar så mycket. Men jag antar att maten har en viktig kulturell position och fyller en central social funktion inom dessa båda kulturer, till skillnad från nord europa. Deras tendenser att sprida ut sig och ta mycket utrymme kan väl också härledas till deras historia. Kanske jag borde vara mera kulturrelativistisk och uppskatta mitt nya mångkulturella kök. Helt tydligt präglas jag av en viss nivå av N.I.M.K., dvs. Not In My Kitchen inställning (en motsavrighet till det kändare N.I.M.B.Y. : Not In My Back Yard - inställningen). Men ett kök är ett kök är ett kök, var än du befinner dig. Och om någonting här i världen är universellt så är det kökets funktion. Där skall man kunna laga mat. Punkt.

Tröttnade på nudlar - slog ihjäl hustru

En 53-årig turkisk man slog ihjäl sin fru med en hammare.
Anledningen: Hon lagade bara nudlar till honom under en månads tid.
Parets grannar hittade kvinnas kropp i den turkiska staden Trabzon i fredags.
De larmade polisen och några timmar senare greps 53-åringen.
- Hon var inte intresserad av mig längre. Det var ohållbart.
Hon lagade bara nudlar till mig under en månad, sade han till polisen enligt AFP.
Mannen sitter nu häktad misstänkt för mordet. (Expressen 13.1.2007)

Man ska lära sig uppskatta vardagen, annors lär livet ska få dödliga konsekvenser.
För mig är nudlar en förkroppsligad representation av vardagen och en symbol för det trassliga livet, som är inpaketerat i engångs plastförpackningar med medföljande kryddpåse, som gör det hela lite intressant liksom. Det gäller att ransonera kryddan enligt eget rationellt omdöme för att få lite liv i nudlarna. Fast food, fast life, fast death.

Läsesalarnas aritmetik

En rätt så betydande del av mitt liv utspelar sig inom läsesalarnas väggar. Ja det är ju faktiskt så att livet till stor del går ut på att sitta inom fyra väggar, skrapandes sig i huvudet, och vädjandes blicka upp i taket i förhoppning om att man från ovan skall få de stora svaren på ens, när det kommer till kritan, meningslösa, men samtidigt livsuppfyllande frågor.

Livet är ju de facto strukturerat kring en mängd fullkomligt ointressanta och relativt ovidkommande rutiniserade handlingar. Så är det nu bara. Lika bra att lära sig leva med det, eftersom det är oundvikligt att leva utan det. Det är nämligen så att man aldrig tar time out från livet, vare sig man borstar tänder eller rullar tummar. Att motvilligt sträta genom vardagen i väntan på att det " riktiga" livet (pensionen) skall börja är höjden på självbedrägeri. Att resa bort i strävan efter att uppleva livet är en skymf mot den negligerade, oupskattade och rentav skendade vardagen som alltid är dig lojal. Livet är ju per definition vardag, dvs. varje dag. Livet är inte quality time, utan all the time. Livet är allt det där du omringas av, men som du inte upptäcker, eftersom du är så upptagen med att söka Livet med stort L på annat håll, i fjärran horisonter. Det är med andra ord dags att börja uppskatta vardagen, att sluta mobba och utfrysa den och istället acceptera den som en grundläggande del av livet, utgörandes ett siamesiskt tvillingpar tillsammans med livet. Vardagen hänger allitd med som en expanderande blodigel, fastsugen på din rygg. Det är lika bra att bli kompis med den, eftersom denna parasit sakta blir en del av dig, tills du en dag märker att det är du som är parasiten. Det gäller alltså att göra sig mera medveten om varje livsfunktion som man utför och på sätt påminna sig om att man lever, istället för att hasa omkring som drömmande zombien eller dylika representanter för dödens diaspora, utan att uppfatta att man står mitt i livet och utan att kunna uppskatta det innan det redan tynat bort i det förgångna.

Det är detta jag har gjort i läsesalarna. Det vill säga hitta livet mellan hyllraderna. Dom flesta som läser i läsesalarna är så fokuserade på läsandet att de glömmer bort att de lever. Ja de tror liksom att läsesalarna placerar sig utanför livets domäner, som ett typografiskt vacuum. Därför sitter dom där som kossor, idisslandes onödig kunskap och blickandes ut över information highways medan livet susar förbi.

Samtidigt finns det också spår av samhälleliga strukturer i läsesalarna. Genast då man stiger in blir man synad från topp till tå och kategoriseras och placeras in i färdigt konstruerade fack, som är omöjliga att fly undan. Detta moment handlar dock inte om mänsklig kontakt. Nej här uppstår det ingen kontakt, det är enbart frågan om registrering. Följaktligen kan det snarare jämföras med en flaskinsamlingsautomat. När man stiger in i läsesalen känner man sig som en flaska som placeras på återinsamlingsautomatens fordistiska och fascistiska rullband. Det är som att själsligt kremeras. Genast avgör sensorerna om man är en simpel ölflaska eller en fashionabel läskedrycksflaska, och utgående från det avgörs det hur mycket man är värd. Allt i enlighet med konstruerade och konformistiska kriterier, såklart. En gång en ölflaska, alltid en ölflaska. Ja det känns faktiskt ofta som om livet mera handlar om att registrera och kategorisera varandra än att kommunicera. På det här sättet börjar livet enbart handla om positionera sig. Och läsesalen utgör inget undantag. Var du sätter dig och hur du sitter, allting följer vissa strukurerade drag och fyller en funktion i din vardag. "Vem är du, vem är jag? Levande charader", för att citera min favorit schlagerfilosof Arja Saijonmaa.

Webbpromenadernas faror

God morgon! Vaknade för en timme sedan och har gjort min vanliga lilla cyber morgonpromenad på nätet. Först går jag till foreca och kollar vädret. Seda är det gmailen och bloggen som gäller. Där brukar jag vanligen stanna en stund och reflektera eller diskutera med någon förbipassernade, sedan viker jag av till webmailen, där jag ofta inte stannar så länge. Brukar väl främst gå dit för att läsa anslagstavlan och slänga bort lite rosk. Efter webmailen brukar jag gå och hämta dagens tidningar. Hotmailen hoppar jag ofta över, där är så kaotiskt.

Först det lättlästa och ytliga aftonbladet med sin ständigt uppdaterade sportrapportering (det skall vara lättsmält på morgonen, annars stockar sig maskineriet). Aftonbladets dagliga nhl rapporter fyller samma funktion som en såpopera, dvs. nånting fullkomligt idiotiskt som man dagligen följer med och som på något sätt ger struktur åt vardagen och bidrar till eskapism. Efter uppvärmningen tar jag itu med DN som är mera seriös. Här gäller det att få en helhetsöversikt och så några frön som får gro i ro resten av dagen, för ofta läser jag de längre artiklarna först senare på kvällen.

Jag brukar avsluta min webbpromenad med att gå till dagensbok och dagensskiva, det fungerar som eftertänjning. Ibland tittar jag sporadiskt in i okända förbipasserande fönster, av ren nyfikenhet. Vissa dagar är traffiken så hård att det är omöjligt att ta sig fram utan att bli frustrerad, då är det bäst att återvända hem, stänga dörren, dra för gardinerna och pusta ut i tystnaden och mörkret. Webbpromenader är sköna, man stöter på en hel del intressant även om det bara är en kort promenad. Samtidigt stöter man också ofrivilligt på en massa onödigt. Det t.ex. omöjligt att undvika alla reklamer som ständigt prackas på en.

Det sämsta med webbpromenaderna är dock att man blir så exponerad. Ja så fort man lämnar sitt hem känner man hur vakande blickar bränner i nacken. Man kläs av naken av dessa röntgenblickar, står där blottad inför allmänheten, degraderad och förnedrad av hegemoniska moralister och dystopiska bödlar. Det är som att bli utsatt för en allmän avrättning i äkta 1600-tals anda, men denna gång på cybertorg.

Webbpromenader är förvisso trevliga och något jag rekomenderar, men tappa int bort dig till otrevliga webbghetton och var medveten om att du ständigt står i fokus för någons googles. Det kan vara bra att kartlägga sina egna rörelsemönster på nätet och försöka se om du är skuggad. Jag menar inte att du skall bli paranoid, utna endast medveten om var du går och vad du gör. Du är konstant googlad.

Amilcar Cabrals mössa

Jag fick en Amilcar Cabral mössa som julklapp. Dessa mössor bärs av offantliga mängder gubbar i Västafrika. Men Amilcar Cabral mössan är också ett intressant fenomen. Första gången jag stötte på dessa mössor var i Senegal. Där bars de av var och varannan gubbe, i skiftande färger. Följaktligen hör de till den moderna västafrikanska nationaldräkten. Men trots att Amilcar Cabral mössan, som redan namnet säger, förknippas med Västafrika, kommer de ursprungligen från forna Tjeckoslovakien. Där producerades de och användes av lokalbefolkningen. Men i något skede, jag vet inte riktigt när, skulle väl gissa på tidiga 1970-talet spred sig dessa mössor till Västafrika, där de blev en verklig och långvarig hit.

Kanske var det, likt gamla och utslitna bilar som skickas från Europa till Afrika, begagnade mössor som skickades till Afrika efter att deras ursprungliga ägare dött och fått en bättre levnadsstandard. På grund av att Amilcar Cabral använde dessa mössor har den fått sitt namn och blivit en symbol för arbetarklassen, vänsterideologi och en stark, modern afrikansk identitet och stålthet . På så sätt kan Amilcar Cabral mössan uppfattas som en tjeckisk/afrikansk motsvarighet till palestina sjalen. Om denna mössa hade ett lika starkt symbolvärde i Tjeckoslovakien under Sovjettiden vet jag inte, men klart är att det är utsatta, koloniserade och förtryckta människor som använt dessa mössor.

Förövrigt är Amil Cabral mössan ett konkret exempel på kopplingen mellan globaliseringen och kultur, och i synnerhet hybridisering. Mössan har rest från Tjeckoslovakien till Västafrika, möjligen via Portugal där Amilcar Cabral studerade och inledde sin politiska verksamhet i syfte att frigöra Guinea Bissau från Portugals kolonialistklor. Amilcar Cabral var dock inte enbart en hjälte, utan även en kritiserad nationalist, med många människoliv på sitt samvete. Han mördades 1973 i Conakry, Guineas huvudstad. Mössorna lever dock vidare. Men enligt senaste rapporterna står Guinea idag inför en general strejk och inbördeskrig, med påföljden att mera mössbärare kommer att dö. Ingen mössa utan bärare.

Ambivalent allergi

Tänkt att man kan vara både allergisk för och allergisk mot något. Ambivalent allergi m.a.o.

Duktiga Gud

Duktighet dödar
dödlighet fruktas
Fruktbarhet avgudas
Gud var duktig
Och nu straffas mänskligheten
för att vi inte älskat tillräckligt

Avskedsaforism

Avsked förtstärker vänskap - vänskap förstärker avsked