Läsesalarnas aritmetik

En rätt så betydande del av mitt liv utspelar sig inom läsesalarnas väggar. Ja det är ju faktiskt så att livet till stor del går ut på att sitta inom fyra väggar, skrapandes sig i huvudet, och vädjandes blicka upp i taket i förhoppning om att man från ovan skall få de stora svaren på ens, när det kommer till kritan, meningslösa, men samtidigt livsuppfyllande frågor.

Livet är ju de facto strukturerat kring en mängd fullkomligt ointressanta och relativt ovidkommande rutiniserade handlingar. Så är det nu bara. Lika bra att lära sig leva med det, eftersom det är oundvikligt att leva utan det. Det är nämligen så att man aldrig tar time out från livet, vare sig man borstar tänder eller rullar tummar. Att motvilligt sträta genom vardagen i väntan på att det " riktiga" livet (pensionen) skall börja är höjden på självbedrägeri. Att resa bort i strävan efter att uppleva livet är en skymf mot den negligerade, oupskattade och rentav skendade vardagen som alltid är dig lojal. Livet är ju per definition vardag, dvs. varje dag. Livet är inte quality time, utan all the time. Livet är allt det där du omringas av, men som du inte upptäcker, eftersom du är så upptagen med att söka Livet med stort L på annat håll, i fjärran horisonter. Det är med andra ord dags att börja uppskatta vardagen, att sluta mobba och utfrysa den och istället acceptera den som en grundläggande del av livet, utgörandes ett siamesiskt tvillingpar tillsammans med livet. Vardagen hänger allitd med som en expanderande blodigel, fastsugen på din rygg. Det är lika bra att bli kompis med den, eftersom denna parasit sakta blir en del av dig, tills du en dag märker att det är du som är parasiten. Det gäller alltså att göra sig mera medveten om varje livsfunktion som man utför och på sätt påminna sig om att man lever, istället för att hasa omkring som drömmande zombien eller dylika representanter för dödens diaspora, utan att uppfatta att man står mitt i livet och utan att kunna uppskatta det innan det redan tynat bort i det förgångna.

Det är detta jag har gjort i läsesalarna. Det vill säga hitta livet mellan hyllraderna. Dom flesta som läser i läsesalarna är så fokuserade på läsandet att de glömmer bort att de lever. Ja de tror liksom att läsesalarna placerar sig utanför livets domäner, som ett typografiskt vacuum. Därför sitter dom där som kossor, idisslandes onödig kunskap och blickandes ut över information highways medan livet susar förbi.

Samtidigt finns det också spår av samhälleliga strukturer i läsesalarna. Genast då man stiger in blir man synad från topp till tå och kategoriseras och placeras in i färdigt konstruerade fack, som är omöjliga att fly undan. Detta moment handlar dock inte om mänsklig kontakt. Nej här uppstår det ingen kontakt, det är enbart frågan om registrering. Följaktligen kan det snarare jämföras med en flaskinsamlingsautomat. När man stiger in i läsesalen känner man sig som en flaska som placeras på återinsamlingsautomatens fordistiska och fascistiska rullband. Det är som att själsligt kremeras. Genast avgör sensorerna om man är en simpel ölflaska eller en fashionabel läskedrycksflaska, och utgående från det avgörs det hur mycket man är värd. Allt i enlighet med konstruerade och konformistiska kriterier, såklart. En gång en ölflaska, alltid en ölflaska. Ja det känns faktiskt ofta som om livet mera handlar om att registrera och kategorisera varandra än att kommunicera. På det här sättet börjar livet enbart handla om positionera sig. Och läsesalen utgör inget undantag. Var du sätter dig och hur du sitter, allting följer vissa strukurerade drag och fyller en funktion i din vardag. "Vem är du, vem är jag? Levande charader", för att citera min favorit schlagerfilosof Arja Saijonmaa.