Ett likgiltigt embryo i upplösningstillstånd

Ibland känner jag mig fullkomligt likgiltig. Inget berör mig, varken positivt eller negativt. Det är ett meditativt och känsloförlamat tillstånd. Ja det känns som om hela jag skulle vara inhöljd i någon form av seg gelé - ett skikt mellan mig och omvärlden. Ett cellmembran, ett skydd mot omvärlden som hindrar mig från att kunna nå omvärlden. Jag kan helt enkelt sitta bland andra människor och reflexmässigt, rutinmässigt skratta när man skall skratta, säga ahaa i rätt stund, verka intresserad som sig bör i sociala sammanhang, utan att överhuvudtaget reflektera eller registrerar det som utspelar sig omkring mig. Jag är fullständigt distaniserad och försvunnen. Glider sakta iväg. Upplöses.

Med hjälp av mina förfinade sociala förmågor och ett trovärdigt belevat beteende lyckas jag dock övertyga min omgivning om att jag är närvarande, när jag de facto är avlägset frånvarande. Någon kan kanske tycka att detta är ett falskt beteende. Kanske det, men jag gör det i alla fall inte i ett beräknande syfte, i strävan efter personlig vinning. Det är bara en medfödd instinkt som jag slaviskt följer när jag vill dölja mig. Jag väljer alltså inte att dra mig tillbaka, eftersom detta skulle bli en för tydlig och avslöjande manifestation över mitt skygga tillstånd. Istället väljer jag att dölja mig i massan som en statist och uppslukas av omgivningen. Då känner jag mig som en kapsyl som svälgs och färdas ner i mänsklighetens svalg, där det är så mörkt att man inte ser mörkret och så tyst att man inte hör. I detta tyngdlösa vacuum hittar jag mig själv: ett självcentrerat och sovande embryo roterandes kring sin egen axel.