Folkmord kan förklaras men inte förstås

Varför inte döda dem allihop? är en tankeväckande bok om folkmord. De amerikanska sociologerna Daniel Chirot och Clark McCauley visar att folkmord regelbundet förekommer och att de oberoende av omfattning, tid och plats, präglas av en gemensam logik. De visar också att det inte är helt entydigt vad som menas med folkmord. Det tydligaste exemplet är såklart Holocaust, men skall t.ex. bombningen av Hiroshima och Dresden också räknas som folkmord? Och hur många måste dö för att det skall räknas som folkmord?

Bokens budskap är tydligt: Folkmord är inte ett undantag i mänsklighetens historia. Folkmord är varken nytt eller förgånget. Mycket tyder dock på att riskerna för och storleken på folkmord ökat under 1900-talet som en följd av den ökade nationalismen och en ökad rationalisering. Chirot och McCauley går delvis i den polska sociologen Zygmunt Baumans fotspår. Bauman menar nämligen att Holocaust på många sätt var ett uttryck för, inte ett undantag från, det moderna samhället. Civilisationsprocessen har alltså varken gjort oss mindre brutala eller mer toleranta inför det främmande. Att se folkmord som ett avvikande undantag är farligt, eftersom en historisk tillbakablick tydligt visar att folkmord är en regel och normalitet. Att försöka förstå hur folkmord uppstår, vilka motiv och psykologiska processer som ligger bakom det är därför ytterst angeläget ännu i dag. Därför är Varför inte döda dem allihop? en viktig bok.

Enligt Chirot och McCauley är det inte svårt att få människor att delta i folkmord om omständigheterna är de rätta. Folkmord görs nämligen av vanliga människor som anser sitt agerande vara rättfärdigat. För att det här skall vara möjligt måste dödandet göras till en opersonlig rutin. Dessutom måste man uppleva en rädsla för ett yttre hot eller för att själv förintas. Det här är det största motivet bakom folkmord. Rädslan skapar hat och driver människor till extrema handlingar. Dessutom kan man rättfärdiga sitt handlande med hänvisning till rädsla för en livshotande fiende. Ett gemensamt hot skapar en ökad gemenskap och sammanhållning, vilket ökar idealiseringen av de egna värderingarna och viljan att straffa dem som avviker från gruppens normer. Reaktionerna i USA efter attackerna den 11 september är ett bra exempel på det här, påpekar Chirot och McCauley. Samtidigt som den amerikanska samhörigheten var stark upplevde man ett gemensamt hot från en gemensam och demoniserad fiende, dvs. muslimen, den potentiella terroristen. USA gick långt i sin reaktion mot detta hot, så långt att t.o.m. tortyr utövades och rättfärdigades. Förutom vrede och hat hör också kärlek till den egna gruppen till de centralaste psykologiska motiven som får människor att delta i och acceptera folkmord, påpekar Chirot och McCauley. “Hatet mot utpekade grupper är inte mer irrationellt än vår kärlek till de grupper som vi identifierar oss med.”

Bakom folkmord ligger både en essentialisering av de Andra och en essentialisering av oss själva. Det handlar alltså om att konstruera tydliga identiteter för både oss och dem. Chirot och McCauley kallar det för en dubbelsidig essentialisering mellan gott och ont. Att förstå är inte samma sak som att acceptera. Men genom att förstå kan man förklara och förhindra. I Varför inte döda dem allihop? förklarar Chirot och McCauley på ett beskrivande och upplysande sätt varför folkmord regelbundet uppstår, utan att automatiskt döma det som ett uttryck för galenskap utan logik. De påpekar att folkmord varken är irrationellt eller vansinnigt, utan är en på många sätt logisk och rationell, men inte försvarlig, reaktion mot ett yttre hot. Rädslan kan driva oss alla till extrema handlingar, och många upplever folkmord som en nödvändig handling för att trygga den egna existensen, som ett utvidgat kollektivt självförsvar. Man kan ju fråga sig hur långt man själv skulle gå för att försvara sina närstående.

(publicerad i Ny Tid)
Varför inte döda dem allihop? Daniel Chirot & Clark McCauley. Daidalos, 2008.