Saties mahognyrygg

Där stod hon igen, med händerna varsamt vilandes på den viktorianska bordsstolens mahognyrygg, medan blicken förtrollat följde dampartiklarnas dans i dagsljuset. Än en gång nynnade hon på den där fjäderlätta melodin. Vems den var kom hon aldrig ihåg, men det lugna pianot påminde henne om Paris. “Åh Paris, Paris, ack om jag kunnat besöka Paris, gå på Louvre och spegla mig i Seinnes”, utbrast hon tyst för sig själv och fortsatte nynna på samma melodi. Någon familj hade hon inte, men bland möblerna kände hon sig inte ensam. De gav en känsla av trygghet och kontinuitet. “Möbler kan man lita på, de sviker en inte och kräver inget i gengeld. De finns alltid på plats, somnar inte bort och lämnar en inte ensam”, tänkte hon.

Hennes liv var fyllt av vackra föremål i olika träslag, föremål med en egen karaktär och en egen historia. Hon kände varje föremål i lokalen som sitt eget barn. Hon smekte dem, nynnade för dem och skyddade dem från den onda världen. Hon brukade lyssna på hur de knakade, som om de skulle berätta för henne om sina liv.
“Tänk att alla dessa föremål fanns här före mig och fortfarande finns här när jag är borta”, tänkte hon. Tingen överlever oss människor.

Lokalen var inte speciellt stor, men rymde förvånansvärt mycket möbler – kanske för att hon var så liten. Och någon annan behövde inte rymmas in. Hon hade inte haft öppet på evigheter och tänkte inte heller ändra på den saken. “Det här är mitt hem, mitt liv och ingen skall komma och lägga sina smutsiga händer på mina möbler, mina minnen”. Nu talade hon med bestämd ton. Världen utanför intresserade henne inte ett dyft. För henne var det bara en hektisk och dyster plats, en ovidkommande parentes. Men så fanns förståss Paris, romantiska Paris med dess hästdråskor, flamboyanta flanörer och stämningsfulla soaréer. Men ack så fjärran det låg.

Hon lyfte händerna från mahognyryggen och tittade på vägguret som hängde ovanför den förgyllda barockspegeln. Hur länge hade det stått stilla. Hur många minuter, timmar, dagar eller år? Koppargöken var som förstenad med näbben vidöppen. Klockan måste ha stannat just när den tittade ut ur sin lucka. Hon tog ett steg i riktning mot vägguret, golvet knarrade och hon stannade. Nej hon kunde inte. Inget fick förändras. Att dra upp den där klockan och låta koppargöken försvinna in genom sin lucka kändes som ett för stort beslut. Balansen skulle rubbas.

Hon granskade ängsligt lokalen. Hade något ändrats utan att hon märkt det, kanske en ny spricka i tapeten? Bara tanken gjorde henne nästintill förlamad av rädsla.
“Tänkt om något har förändrats utan att jag märkt det”, tänkte hon. “Inget får förändras, allt måste vara som förut. Nej, nej, nej”. Hon rusade tillbaka till mahognyryggen och fattade ett krampaktigt tag om den, medan hon nervöst började nynna på den där melodin igen. “ Ta-da-daa-daa-daa-daa, ta-da-daa-daa-daa-daa”. Nu strosade hon igen i kvarteren kring Montmartre, med en stilig kavaljer vid sin sida, och hjärtat bultade inte av rädsla, utan av kärlek. Plötsligt gick det upp för henne.
Satie, Erik Satie. Förståss. Det var ju hans melodi. Han som skrev musique d’ameublemant, möbel musik, eller musik för möbler.” Hon fortsatte nynna medan händerna än en gång följden mahognyryggens böljande båge.