En hund begraven?

Efter åtta års tystnad är Bob hund äntligen tillbaka och skäller igen på sin kännspaka skånska. Och de kommer i grevens tid och fyller det tomrum som ingen ännu lyckats fylla. I alla fall delvis. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är hundkvintettens åttonde studioalbum. Soundet och känslan är i det stora hela bekant, men vissa förändringar kan ändå skönjas.

Thomas Öbergs sång är fortfarande ärlig och känslig, också om euforin och vardagsabsurditeterna fått ge vika för ett mera resignerat och reflekterande uttryck. Att han fortfarande kan jonglera med ord och leka med sin vridna svenska är det ingen frågan om. Den största förändringen hittar man i gitarrerna som just precis blivit svårare att hitta. De tidigare så riviga gitarrerna har nu dresserats och löper inte längre amok. Istället är det Jonas Johansson som från sitt synthpodium dominerar och domderar ljudbilden i riktning mot det mekaniska och monotona. Det är en tydlig eloge till Kraftwerk, som tillsamman med the Stooges, Velvet Underground och Pere Ubu varit Bob hunds största influenser.

Soundet är mera slipat och proffsigare är förut, men innehållsmässigt är albumet ändå ojämnt. De klart bästa låtarna är i synnerhet Bli aldrig som oss bli värre, Tinnitus i hjärtat, Världens bästa dåliga låt och Siffran vill bli fel. Här når Bob hund upp till sin egen nivå. Men överlag får jag en känsla av att de kanske borde ha ruvat lite längre på sitt ägg.

Trots att Bob hund har blivit lite äldre, lite lugnare, lite mera medelsvensson har de inte blivit pinsamma rockrelikar. Tvärtom. Med sitt senaste album lyckas de berättiga sin fortsatta existens utan att vare sig upprepa sig eller börja bete sig som folk. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är ett album som växer sakta men säkert och visar sig vara både modigt och moget. Som album är det inte lika omedelbart som förut. Styrkan ligger däremot i småskaligheten och detaljrikedomen. Som exempel kan nämnas en effektfull tio sekunders tyst paus i skivans sista låt Siffran vill bli fel. Också den finkänsliga och sinnrika lyriken börjar sakta etsa sig fast och är en av albumets stöttepelare.

Ingenting vill vara kvar på sin plats
Inte ens vi vill kännas vid, kännas vid och ge oss av
Till vår plats
Hästen vill upp, hunden vill ner, kjolen vill av
Sen händer inget mer
Snöret vill gå av, siffran vill bli fel, jorden släpper loss,
människan blev för stel

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är en bra skiva. Men för att vara en Bob hund skiva är den ändå endast okej. Bob hund har nämligen inte gjort det lätt för sig. Från och med början av 90-talet fram till inledningen av 2000-talet släppte de några fantastiska album som blivit moderna klassiker i Sverige och som skapat en hel kult kring bandet. På grund av ett unikt sound och lysande lyrik placerar Bob hund rockribban så högt ovan skyarna att de inte själva längre mäktar med att vara sin egen mantelbärare.

Hur är det möjligt att ett band med så här bisarra musikaliska lösningar och absurd lyrik på skånska, utan kommersiella ambitioner, fortfarande helgonförklaras på bred front och fortsätter att lyckas sväva 5 meter upp i luften, tillsynes oberörd av musiktrendernas fluktuationer, trotsandes musikbranschens tyngdlagar. Här ligger en hund begraven.