Under vappen förenas det finska folket av den nationella treenigheten: fylla, krapula och lätkä. När jag efter några dagars hårt vappen-firande sitter och följer pucken med frånvarande blick, är det främst av eskapistiska skäl: jag vill inte kännas vid min krabbis, vill fly undan den annalkande vardagen. Och jag är knappast ensam om det här. Men varken ishockey eller någon annan idrott kan skydda oss från omvärldens realiteter. Dessvärre fungerar nationella sportprestationer ofta som ett tecken eller ett omen om framtiden. Ja, eller det är det vi i alla fall ofta tror.
Varje vår frågar jag mig samma sak, fast jag egentligen vet svaret: Varför spelas VM i ishockey på våren och varför spelas de varje år? Svaret är ekonomin. Av ekonomiska skäl får inte VM krocka med de nationella ligorna och av ekonomiska skäl ordnas VM varje år, fast det ur sportslig synvinkel skulle vara bättre om VM inte spelades så ofta.
Ekonomin är idrottens främsta spelregel. Det är de ekonomiska intressena som bestämmer alla förehavanden både på och utanför isen. Och i dessa tider väger ekonomins ord tyngre än någonsin. Om några år börjar man kanske tillämpa kvartalekonomins modeller på ishockeyn, så att VM spelas fyra gånger om året. Vem vet? Det kanske låter dumt nu, men att ifrågasätta marknadsekonomins inre logik ansågs ännu för ett år sedan vara rent vansinne. Tiderna förändras. Företagen förstatligas och Finland förlorar mot Vitryssland.
Jag hoppas Finland inte vinner VM i ishockey. Om “vi” vinner guld kommer vi med största sannolikhet att glömma bort finanskrisen, EU-parlamentsvalet och alla andra samhälleliga problem. Segeryran kommer att driva oss in i en hedonistisk tillvaro med höjda stop, där världen blir en grumlig gyllene soppa. I detta rustillstånd börjar vi tolka guldet som ett tecken på bättre tider, ett omen, medan allting dessvärre barkar åt helvete och blir ett enda långt utdraget vappen-kaos. Och nej, det går inte att motarbeta laman med en ökad ölkonsumtion.
Vi finländare skriver ut oss ur kyrkan och röstar mindre i valen. Men när VM i ishockey inleds på våren försvinner vår protestantiska pessimism och ersätts av en fanatisk religiös väntan på att våra frälsare i blått och vitt skall välsigna oss med ett nytt guld och inge oss nytt hopp om en bättre framtid, som guldet 1995 gjorde. Men fanatism i alla former är farligt, därför hoppas jag att våra frälsare snubblar innan de når fram. Nationella syndabockar skadar aldrig att ha.
No comments:
Post a Comment