En ensam mås på en takås
Haltar
Ropar
Så det ekar
Spejar
Vinglar
Tvekar
Bär min vinge
Räcker mitt flax
Har väntat för länge
Nu är det dags
En ensam mås går i baklås
Vill sväva
Sluta smyga
Vågar ändå
Inte flyga
Bär min vinge
Räcker mitt flax
Har väntat för länge
Nu är det dags
En ensam mås, förstås
Lyfter
Lämnar
Flyger sin kos
Nu en prick
Som inte kan nås
Wednesday, July 08, 2009
Tuesday, May 12, 2009
Ciao!
Har varit jävligt dålig på att skriva nånting här på bloggen. Glömmer ofta bort den. Man har ju så mycket annat, tiden räcker inte till. Men eftersom jag oberoende producerar en del texter tänkte jag att ju helt bra kan lägga upp dem här. Inte för att jag vet om nån läser dem. Men anyway så finns de tillgängliga. Till stilen och innehållet är det lite spretigt, men det är helt okej tycker jag. Det här int nån tema-bogg.
Folkmord kan förklaras men inte förstås
Varför inte döda dem allihop? är en tankeväckande bok om folkmord. De amerikanska sociologerna Daniel Chirot och Clark McCauley visar att folkmord regelbundet förekommer och att de oberoende av omfattning, tid och plats, präglas av en gemensam logik. De visar också att det inte är helt entydigt vad som menas med folkmord. Det tydligaste exemplet är såklart Holocaust, men skall t.ex. bombningen av Hiroshima och Dresden också räknas som folkmord? Och hur många måste dö för att det skall räknas som folkmord?
Bokens budskap är tydligt: Folkmord är inte ett undantag i mänsklighetens historia. Folkmord är varken nytt eller förgånget. Mycket tyder dock på att riskerna för och storleken på folkmord ökat under 1900-talet som en följd av den ökade nationalismen och en ökad rationalisering. Chirot och McCauley går delvis i den polska sociologen Zygmunt Baumans fotspår. Bauman menar nämligen att Holocaust på många sätt var ett uttryck för, inte ett undantag från, det moderna samhället. Civilisationsprocessen har alltså varken gjort oss mindre brutala eller mer toleranta inför det främmande. Att se folkmord som ett avvikande undantag är farligt, eftersom en historisk tillbakablick tydligt visar att folkmord är en regel och normalitet. Att försöka förstå hur folkmord uppstår, vilka motiv och psykologiska processer som ligger bakom det är därför ytterst angeläget ännu i dag. Därför är Varför inte döda dem allihop? en viktig bok.
Enligt Chirot och McCauley är det inte svårt att få människor att delta i folkmord om omständigheterna är de rätta. Folkmord görs nämligen av vanliga människor som anser sitt agerande vara rättfärdigat. För att det här skall vara möjligt måste dödandet göras till en opersonlig rutin. Dessutom måste man uppleva en rädsla för ett yttre hot eller för att själv förintas. Det här är det största motivet bakom folkmord. Rädslan skapar hat och driver människor till extrema handlingar. Dessutom kan man rättfärdiga sitt handlande med hänvisning till rädsla för en livshotande fiende. Ett gemensamt hot skapar en ökad gemenskap och sammanhållning, vilket ökar idealiseringen av de egna värderingarna och viljan att straffa dem som avviker från gruppens normer. Reaktionerna i USA efter attackerna den 11 september är ett bra exempel på det här, påpekar Chirot och McCauley. Samtidigt som den amerikanska samhörigheten var stark upplevde man ett gemensamt hot från en gemensam och demoniserad fiende, dvs. muslimen, den potentiella terroristen. USA gick långt i sin reaktion mot detta hot, så långt att t.o.m. tortyr utövades och rättfärdigades. Förutom vrede och hat hör också kärlek till den egna gruppen till de centralaste psykologiska motiven som får människor att delta i och acceptera folkmord, påpekar Chirot och McCauley. “Hatet mot utpekade grupper är inte mer irrationellt än vår kärlek till de grupper som vi identifierar oss med.”
Bakom folkmord ligger både en essentialisering av de Andra och en essentialisering av oss själva. Det handlar alltså om att konstruera tydliga identiteter för både oss och dem. Chirot och McCauley kallar det för en dubbelsidig essentialisering mellan gott och ont. Att förstå är inte samma sak som att acceptera. Men genom att förstå kan man förklara och förhindra. I Varför inte döda dem allihop? förklarar Chirot och McCauley på ett beskrivande och upplysande sätt varför folkmord regelbundet uppstår, utan att automatiskt döma det som ett uttryck för galenskap utan logik. De påpekar att folkmord varken är irrationellt eller vansinnigt, utan är en på många sätt logisk och rationell, men inte försvarlig, reaktion mot ett yttre hot. Rädslan kan driva oss alla till extrema handlingar, och många upplever folkmord som en nödvändig handling för att trygga den egna existensen, som ett utvidgat kollektivt självförsvar. Man kan ju fråga sig hur långt man själv skulle gå för att försvara sina närstående.
(publicerad i Ny Tid)
Varför inte döda dem allihop? Daniel Chirot & Clark McCauley. Daidalos, 2008.
Bokens budskap är tydligt: Folkmord är inte ett undantag i mänsklighetens historia. Folkmord är varken nytt eller förgånget. Mycket tyder dock på att riskerna för och storleken på folkmord ökat under 1900-talet som en följd av den ökade nationalismen och en ökad rationalisering. Chirot och McCauley går delvis i den polska sociologen Zygmunt Baumans fotspår. Bauman menar nämligen att Holocaust på många sätt var ett uttryck för, inte ett undantag från, det moderna samhället. Civilisationsprocessen har alltså varken gjort oss mindre brutala eller mer toleranta inför det främmande. Att se folkmord som ett avvikande undantag är farligt, eftersom en historisk tillbakablick tydligt visar att folkmord är en regel och normalitet. Att försöka förstå hur folkmord uppstår, vilka motiv och psykologiska processer som ligger bakom det är därför ytterst angeläget ännu i dag. Därför är Varför inte döda dem allihop? en viktig bok.
Enligt Chirot och McCauley är det inte svårt att få människor att delta i folkmord om omständigheterna är de rätta. Folkmord görs nämligen av vanliga människor som anser sitt agerande vara rättfärdigat. För att det här skall vara möjligt måste dödandet göras till en opersonlig rutin. Dessutom måste man uppleva en rädsla för ett yttre hot eller för att själv förintas. Det här är det största motivet bakom folkmord. Rädslan skapar hat och driver människor till extrema handlingar. Dessutom kan man rättfärdiga sitt handlande med hänvisning till rädsla för en livshotande fiende. Ett gemensamt hot skapar en ökad gemenskap och sammanhållning, vilket ökar idealiseringen av de egna värderingarna och viljan att straffa dem som avviker från gruppens normer. Reaktionerna i USA efter attackerna den 11 september är ett bra exempel på det här, påpekar Chirot och McCauley. Samtidigt som den amerikanska samhörigheten var stark upplevde man ett gemensamt hot från en gemensam och demoniserad fiende, dvs. muslimen, den potentiella terroristen. USA gick långt i sin reaktion mot detta hot, så långt att t.o.m. tortyr utövades och rättfärdigades. Förutom vrede och hat hör också kärlek till den egna gruppen till de centralaste psykologiska motiven som får människor att delta i och acceptera folkmord, påpekar Chirot och McCauley. “Hatet mot utpekade grupper är inte mer irrationellt än vår kärlek till de grupper som vi identifierar oss med.”
Bakom folkmord ligger både en essentialisering av de Andra och en essentialisering av oss själva. Det handlar alltså om att konstruera tydliga identiteter för både oss och dem. Chirot och McCauley kallar det för en dubbelsidig essentialisering mellan gott och ont. Att förstå är inte samma sak som att acceptera. Men genom att förstå kan man förklara och förhindra. I Varför inte döda dem allihop? förklarar Chirot och McCauley på ett beskrivande och upplysande sätt varför folkmord regelbundet uppstår, utan att automatiskt döma det som ett uttryck för galenskap utan logik. De påpekar att folkmord varken är irrationellt eller vansinnigt, utan är en på många sätt logisk och rationell, men inte försvarlig, reaktion mot ett yttre hot. Rädslan kan driva oss alla till extrema handlingar, och många upplever folkmord som en nödvändig handling för att trygga den egna existensen, som ett utvidgat kollektivt självförsvar. Man kan ju fråga sig hur långt man själv skulle gå för att försvara sina närstående.
(publicerad i Ny Tid)
Varför inte döda dem allihop? Daniel Chirot & Clark McCauley. Daidalos, 2008.
Lyft på locket!
Enligt en undersökning som gjordes i vintras är danskarna världens lyckligaste folk. Gatubilden i Nørrebro, en av Köpenhamns invandrartätaste stadsdelar, är levande och fylld av olika kulturer. Parabolantennerna och de danska flaggorna samsas om fasadutrymme i tillsynes harmonisk samexistens. Men bakom fasaderna finns det problem. De senaste månaderna har här utspelat sig en hård kamp mellan invandrare och MC-jäng. Många har blivit offer för skottlossning. Situationen har blivit inflamerad. Handeldvapen och skottsäkra västar har blivit vardagsmat och polisen patrulerar regelbundet.
Men det här är bara toppen på isberget. I botten ligger den starka nationalism och främslingsfientlighet som redan länge bubblat under ytan i Danmark. Nu börjar det koka över för att man aldrig riktigt vågat lyfta på locket. Att blanda olika människor är aldrig oproblematiskt - främlingsfientlighet uppstår inte i ett vacuum.
I den senaste tidens debatt om finlands invandringspolitik har man gjort samma fatala misstag. Man har försökt tysta ner en stor del av de invandrarkritiska rösterna, just genom att hålla locket stängt. Många av dessa kritiska röster kommer från de förorter där invandringen i högsta grad är en vardagsrealitet. Att inte ta dessa åsikter och erfarenheter i beaktande, att inte lyssna på vad de har att säga, skapar en tickande tidsbomb.
Vi vänder ofta blickarna mot våra nordiska grannar för att se hur de handskas med invandringsfrågor, och vi har mycket att lära oss av dem. Men att tro att vi kan låta dem göra alla misstag och själv undvika problemen genom att avvakta några steg bakom är orealistiskt. Det är ingen slump att det förekommer jängkonflikter i Danmark eller att nynazismen är så utspridd i Sverige. Ett mångkulturellt samhälle blir inte ett demokratiskt samhälle per automatik, utan leder oundvikligen också till konflikter och kulturkrockar. Allt har sitt pris. Att enbart se invandrare som en resurs för vår arbetsmarknad eller som ett exotiskt inslag i gatubilden är naivt och ohållbart. Om vi vill leva i ett mångkulturellt samhälle måste vi vara färdiga att tampas med kulturkrockar och möta konflikter. Inte minst de som finns mellan oss finländare.
Om vi vill att vårt framtida Finland blir ett mångkulturellt samhälle, utan de problem som vi nu kan se i Sverige och Danmark, får vi inte tysta de kritiska rösterna, utan måste tillåta en hälsosam kritik. Stänger man in problemen exploderar de förr eller senare med en ökad kraft. Kritik är inte rasism. Kritik är en del av den deliberativa demokratins hörnstenar. Utan ett öppet demokratiskt samtal kan vi glömma all mångkulturalism. Dialog är en förutsättning för ömsesidig förståelse och bygger på rätten till att ha olika åsikter, rätten till att kritisera. Om vi finländare inte kan föra en förnuftig dialog sinsemellan, hur skall vi då klara av en dialog över kulturella och etniska gränser?
Men det här är bara toppen på isberget. I botten ligger den starka nationalism och främslingsfientlighet som redan länge bubblat under ytan i Danmark. Nu börjar det koka över för att man aldrig riktigt vågat lyfta på locket. Att blanda olika människor är aldrig oproblematiskt - främlingsfientlighet uppstår inte i ett vacuum.
I den senaste tidens debatt om finlands invandringspolitik har man gjort samma fatala misstag. Man har försökt tysta ner en stor del av de invandrarkritiska rösterna, just genom att hålla locket stängt. Många av dessa kritiska röster kommer från de förorter där invandringen i högsta grad är en vardagsrealitet. Att inte ta dessa åsikter och erfarenheter i beaktande, att inte lyssna på vad de har att säga, skapar en tickande tidsbomb.
Vi vänder ofta blickarna mot våra nordiska grannar för att se hur de handskas med invandringsfrågor, och vi har mycket att lära oss av dem. Men att tro att vi kan låta dem göra alla misstag och själv undvika problemen genom att avvakta några steg bakom är orealistiskt. Det är ingen slump att det förekommer jängkonflikter i Danmark eller att nynazismen är så utspridd i Sverige. Ett mångkulturellt samhälle blir inte ett demokratiskt samhälle per automatik, utan leder oundvikligen också till konflikter och kulturkrockar. Allt har sitt pris. Att enbart se invandrare som en resurs för vår arbetsmarknad eller som ett exotiskt inslag i gatubilden är naivt och ohållbart. Om vi vill leva i ett mångkulturellt samhälle måste vi vara färdiga att tampas med kulturkrockar och möta konflikter. Inte minst de som finns mellan oss finländare.
Om vi vill att vårt framtida Finland blir ett mångkulturellt samhälle, utan de problem som vi nu kan se i Sverige och Danmark, får vi inte tysta de kritiska rösterna, utan måste tillåta en hälsosam kritik. Stänger man in problemen exploderar de förr eller senare med en ökad kraft. Kritik är inte rasism. Kritik är en del av den deliberativa demokratins hörnstenar. Utan ett öppet demokratiskt samtal kan vi glömma all mångkulturalism. Dialog är en förutsättning för ömsesidig förståelse och bygger på rätten till att ha olika åsikter, rätten till att kritisera. Om vi finländare inte kan föra en förnuftig dialog sinsemellan, hur skall vi då klara av en dialog över kulturella och etniska gränser?
Lätkä och lama
Under vappen förenas det finska folket av den nationella treenigheten: fylla, krapula och lätkä. När jag efter några dagars hårt vappen-firande sitter och följer pucken med frånvarande blick, är det främst av eskapistiska skäl: jag vill inte kännas vid min krabbis, vill fly undan den annalkande vardagen. Och jag är knappast ensam om det här. Men varken ishockey eller någon annan idrott kan skydda oss från omvärldens realiteter. Dessvärre fungerar nationella sportprestationer ofta som ett tecken eller ett omen om framtiden. Ja, eller det är det vi i alla fall ofta tror.
Varje vår frågar jag mig samma sak, fast jag egentligen vet svaret: Varför spelas VM i ishockey på våren och varför spelas de varje år? Svaret är ekonomin. Av ekonomiska skäl får inte VM krocka med de nationella ligorna och av ekonomiska skäl ordnas VM varje år, fast det ur sportslig synvinkel skulle vara bättre om VM inte spelades så ofta.
Ekonomin är idrottens främsta spelregel. Det är de ekonomiska intressena som bestämmer alla förehavanden både på och utanför isen. Och i dessa tider väger ekonomins ord tyngre än någonsin. Om några år börjar man kanske tillämpa kvartalekonomins modeller på ishockeyn, så att VM spelas fyra gånger om året. Vem vet? Det kanske låter dumt nu, men att ifrågasätta marknadsekonomins inre logik ansågs ännu för ett år sedan vara rent vansinne. Tiderna förändras. Företagen förstatligas och Finland förlorar mot Vitryssland.
Jag hoppas Finland inte vinner VM i ishockey. Om “vi” vinner guld kommer vi med största sannolikhet att glömma bort finanskrisen, EU-parlamentsvalet och alla andra samhälleliga problem. Segeryran kommer att driva oss in i en hedonistisk tillvaro med höjda stop, där världen blir en grumlig gyllene soppa. I detta rustillstånd börjar vi tolka guldet som ett tecken på bättre tider, ett omen, medan allting dessvärre barkar åt helvete och blir ett enda långt utdraget vappen-kaos. Och nej, det går inte att motarbeta laman med en ökad ölkonsumtion.
Vi finländare skriver ut oss ur kyrkan och röstar mindre i valen. Men när VM i ishockey inleds på våren försvinner vår protestantiska pessimism och ersätts av en fanatisk religiös väntan på att våra frälsare i blått och vitt skall välsigna oss med ett nytt guld och inge oss nytt hopp om en bättre framtid, som guldet 1995 gjorde. Men fanatism i alla former är farligt, därför hoppas jag att våra frälsare snubblar innan de når fram. Nationella syndabockar skadar aldrig att ha.
Varje vår frågar jag mig samma sak, fast jag egentligen vet svaret: Varför spelas VM i ishockey på våren och varför spelas de varje år? Svaret är ekonomin. Av ekonomiska skäl får inte VM krocka med de nationella ligorna och av ekonomiska skäl ordnas VM varje år, fast det ur sportslig synvinkel skulle vara bättre om VM inte spelades så ofta.
Ekonomin är idrottens främsta spelregel. Det är de ekonomiska intressena som bestämmer alla förehavanden både på och utanför isen. Och i dessa tider väger ekonomins ord tyngre än någonsin. Om några år börjar man kanske tillämpa kvartalekonomins modeller på ishockeyn, så att VM spelas fyra gånger om året. Vem vet? Det kanske låter dumt nu, men att ifrågasätta marknadsekonomins inre logik ansågs ännu för ett år sedan vara rent vansinne. Tiderna förändras. Företagen förstatligas och Finland förlorar mot Vitryssland.
Jag hoppas Finland inte vinner VM i ishockey. Om “vi” vinner guld kommer vi med största sannolikhet att glömma bort finanskrisen, EU-parlamentsvalet och alla andra samhälleliga problem. Segeryran kommer att driva oss in i en hedonistisk tillvaro med höjda stop, där världen blir en grumlig gyllene soppa. I detta rustillstånd börjar vi tolka guldet som ett tecken på bättre tider, ett omen, medan allting dessvärre barkar åt helvete och blir ett enda långt utdraget vappen-kaos. Och nej, det går inte att motarbeta laman med en ökad ölkonsumtion.
Vi finländare skriver ut oss ur kyrkan och röstar mindre i valen. Men när VM i ishockey inleds på våren försvinner vår protestantiska pessimism och ersätts av en fanatisk religiös väntan på att våra frälsare i blått och vitt skall välsigna oss med ett nytt guld och inge oss nytt hopp om en bättre framtid, som guldet 1995 gjorde. Men fanatism i alla former är farligt, därför hoppas jag att våra frälsare snubblar innan de når fram. Nationella syndabockar skadar aldrig att ha.
Det dolda ögat
Övervakning och trygghet har diskuterats en hel den senaste tiden. Lex Nokia-debatten visade att allt fler finländare förhåller sig kritiskt till en ökad övervakning. Samtidigt visar en färsk rapport som Helsingfors stad låtit göra, att helsingforsare känner sig allt otryggare. Hur är det egentligen, är övervakningskritiken befogad eller är det frågan om en välfärdslyx? Och vilken form av övervakning är mest problematisk?
Martti Tuominen, forskare vid Helsingfors stads faktacentral, tycker att Helsingfors är en trygg stad och är överraskad av att helsingforsare känner sig otryggare. Han tror att det här kan förklaras med mediernas inverkan.
– Medierna skapar lätt en upplevd känsla av otrygghet i motsats till verklig otrygghet. Trygghet är också något man värdesätter och prioriterar mer och mer. Det är till stor del på grund av det här, inte nödvändigtvis ökad kriminalitet, som det görs ökade satsningar på övervakning. Och trygghet skapas ändå främst av människor inte genom teknik, påpekar Tuominen.
I Finland, ett av de mest övervakade samhällena, har utvecklingen mot ett övervakningssamhälle skett obemärkt som en ”naturlig” följd av att tekniken utvecklats och blivit billigare. Därför uppfattas den ökade övervakningen ofta som en naturlig del av det moderna samhället och får på det sättet ett passivt politiskt stöd. Samtidigt har också medvetenheten om övervakning ökat.
Tuominen tycker att den växande övervakningskritiken i Finland är välmotiverad, men anser samtidigt att det är lite av en välfärdslyx.
– Det är lätt att vara kritisk om man känner sig trygg.
Tvetydig kameraövervakning
I en forskning om helsingforsares inställning till kameraövervakning, som Martti Tuominen gjort tillsammans med Hille Koskela år 2003, kom man fram till att kameraövervakning är en tvetydig fråga.
– Å ena sidan utgör kamerorna ett hot mot den personliga integriteten, men å andra sidan känner människor sig också tryggare. Det beror på hur övervakningstekniken används, med vilken avsikt den används och hur den påverkar oss, påpekar Tuominen.
Han konstaterar att kameraövervakningen ofta kritiserats för att rikta sig mot samhällsproblemens symptom, inte de verkliga orsakerna. Samtidigt argumenterar också många för en ökad övervakning genom att peka på den ökade osäkerheten och ökade riskerna i dagens risksamhälle. Men övervakning kan också förstärka uppfattningen om att samhället är otryggt, vilket innebär att övervakningen börjar fungera mot sig själv.
– Problemet med en omotiverad ökning av övervakning är att det signalerar att man inte kan lita på medborgarna, menar Tuominen.
På det här sättet blir alla utsatta för misstanke, vilket leder till att vi slutar vara subjekt och istället blir objekt. Det här underminerar samhällets grundtrygghet och det förtroendekapital.
Övervakningen hotar också att försvaga den allmänna moralen och ansvaret, eftersom övervakningskameror ersätter medmänskliga handlingar. Kameran blir på det här sättet en teknisk åskådare som kan kompensera vår egen mänskliga blick och moraliska uppfordran att ingripa. Det har också visat sig att kameraövervakningen gör oss till moraliska ögontjänare, d.v.s. att den tekniska blicken påminner oss om vårt ansvar när vi vet att vi är övervakade. På det här sättet förvandlas vår moral till konsten att följa regler och att utöva självkontroll. Men vår moraliska medvetenhet fördjupas inte på ett uppriktigt sätt.
Dold övervakning
Den synliga övervakningen är bara en dimension av dagens övervakningssamhälle, och dess främsta funktion är att ställa krav på självkontroll. I dag håller dock övervakningen på att bli allt mera dold och diffus, med målet att kartlägga oss och göra en ”diagnos” utgående från all den information som finns om oss.
Det här är oroväckande anser Mikael Storsjö, videordförande på Electronic Frontier Finland. Han konstaterar att människor utövat social övervakning och kontroll över varandra redan länge, men att vi i dag är i allt större utsträckning utsatta för övervakning, till och med mer än Orwell kunnat ana. Det är hela kommunikationstekniken och strukturen som gör det här möjligt.
– Google vet kanske mer om dig, än vad du själv gör. All information kan kopplas till dig och tekniken finns tillgänglig för att ta ett steg vidare. Det här innebär stora risker för den personliga integriteten, säger Storsjö.
Han håller inte med om att övervakningskritiken kan ses som en välfärdslyx. Tvärtom anser han den här kritiken vara extra motiverad i ett demokratiskt informationssamhälle som Finland, där det inte förekommer en reppressiv maktutövningen. Han menar därför att övervakningen är ett problem som kännetecknar speciellt välfärdssamhällen.
– Information är makt, och information kan alltid användas i olika syften. Det finns information om oss alla, eftersom det är omöjligt att isolera sig från informationssamhällets kontinuerliga informationsflöde. Hur informationen används och var den hamnar vet ingen och kan ingen kontrollera. Men information kan alltid hamna i fel händer.
Storsjö är mest orolig över den dolda övervakningen på webben och inom telekommunikationen. Kameraövervakning ser han inte som ett lika stort problem
– Kameraövervakningen fyller på ett helt annat sätt ett trygghetsbehov och är ett betydligt mera kontrollerat system. Eftersom kameraövervakningen är decentraliserad, d.v.s. informationen från kamerorna samlas inte på en och samma plats, läggs pusselbitarna aldrig ihop. Det är därför betydligt svårare att sammanställa sådan information.
Enligt Storsjö är det inte så farligt om någon kan följa med hur vi rör oss på stan, men det är ett allvarligt problem när någon kan börja övervaka våra tankar och pussla ihop all information om en individ för att sakta kartlägga hela den personens liv genom att göra ett sociogram.
Riskabla register
”Säg mig vem du umgås med, så säger jag vem du är”. Det är enligt den här principen som informationsinsamling för dold övervakning fungerar, menar Storsjö.
– Informationen om oss fastnar i registren allt för länge, ofta med motiveringen att den kan behövas vid någon brottsutredning. Men det är fel att utgå ifrån att alla är potentiella brottslingar och använda det för att legitimera långvariga registreringar av oskyldiga medborgare.
Syftena med registrering är visserligen oftast goda, men riskerna ökar när allt fler aktörer samlar information och kombinerar olika register. Med all information som finns om oss kan man göra exakta kartläggningar av vem vi är, och skapa en profil. Men vi bidrar också själva till att möjliggöra det här. Varför registrerar vi oss till exempel frivilligt på facebook och lägger upp bloggar där vi helt kritiklöst lämnar ifrån oss personlig information? Det här kan Storsjö inte svara på, men konstaterar att tröskeln för att ge ifrån sig information verkar bli allt lägre. Han medger att han själv också registrerat sig på facebook.
Mycket tyder på att det långt är formen av övervakning som avgör om vi uppfattar den som ett skydd eller ett hot. Därför är det viktigt att vara medveten om skillnaden mellan synlig och dold övervakning. Övervakningskritiken kan uppfattas som en välfärdslyx som är unnad dem som lever tryggt, samtidigt tyder mycket på att den dolda övervakningen är mest utvecklad i demokratiska välfärdssamhällen där maktutövningen är mera sublim.
Johannes Tabermann (publicerad i Ny Tid)
Martti Tuominen, forskare vid Helsingfors stads faktacentral, tycker att Helsingfors är en trygg stad och är överraskad av att helsingforsare känner sig otryggare. Han tror att det här kan förklaras med mediernas inverkan.
– Medierna skapar lätt en upplevd känsla av otrygghet i motsats till verklig otrygghet. Trygghet är också något man värdesätter och prioriterar mer och mer. Det är till stor del på grund av det här, inte nödvändigtvis ökad kriminalitet, som det görs ökade satsningar på övervakning. Och trygghet skapas ändå främst av människor inte genom teknik, påpekar Tuominen.
I Finland, ett av de mest övervakade samhällena, har utvecklingen mot ett övervakningssamhälle skett obemärkt som en ”naturlig” följd av att tekniken utvecklats och blivit billigare. Därför uppfattas den ökade övervakningen ofta som en naturlig del av det moderna samhället och får på det sättet ett passivt politiskt stöd. Samtidigt har också medvetenheten om övervakning ökat.
Tuominen tycker att den växande övervakningskritiken i Finland är välmotiverad, men anser samtidigt att det är lite av en välfärdslyx.
– Det är lätt att vara kritisk om man känner sig trygg.
Tvetydig kameraövervakning
I en forskning om helsingforsares inställning till kameraövervakning, som Martti Tuominen gjort tillsammans med Hille Koskela år 2003, kom man fram till att kameraövervakning är en tvetydig fråga.
– Å ena sidan utgör kamerorna ett hot mot den personliga integriteten, men å andra sidan känner människor sig också tryggare. Det beror på hur övervakningstekniken används, med vilken avsikt den används och hur den påverkar oss, påpekar Tuominen.
Han konstaterar att kameraövervakningen ofta kritiserats för att rikta sig mot samhällsproblemens symptom, inte de verkliga orsakerna. Samtidigt argumenterar också många för en ökad övervakning genom att peka på den ökade osäkerheten och ökade riskerna i dagens risksamhälle. Men övervakning kan också förstärka uppfattningen om att samhället är otryggt, vilket innebär att övervakningen börjar fungera mot sig själv.
– Problemet med en omotiverad ökning av övervakning är att det signalerar att man inte kan lita på medborgarna, menar Tuominen.
På det här sättet blir alla utsatta för misstanke, vilket leder till att vi slutar vara subjekt och istället blir objekt. Det här underminerar samhällets grundtrygghet och det förtroendekapital.
Övervakningen hotar också att försvaga den allmänna moralen och ansvaret, eftersom övervakningskameror ersätter medmänskliga handlingar. Kameran blir på det här sättet en teknisk åskådare som kan kompensera vår egen mänskliga blick och moraliska uppfordran att ingripa. Det har också visat sig att kameraövervakningen gör oss till moraliska ögontjänare, d.v.s. att den tekniska blicken påminner oss om vårt ansvar när vi vet att vi är övervakade. På det här sättet förvandlas vår moral till konsten att följa regler och att utöva självkontroll. Men vår moraliska medvetenhet fördjupas inte på ett uppriktigt sätt.
Dold övervakning
Den synliga övervakningen är bara en dimension av dagens övervakningssamhälle, och dess främsta funktion är att ställa krav på självkontroll. I dag håller dock övervakningen på att bli allt mera dold och diffus, med målet att kartlägga oss och göra en ”diagnos” utgående från all den information som finns om oss.
Det här är oroväckande anser Mikael Storsjö, videordförande på Electronic Frontier Finland. Han konstaterar att människor utövat social övervakning och kontroll över varandra redan länge, men att vi i dag är i allt större utsträckning utsatta för övervakning, till och med mer än Orwell kunnat ana. Det är hela kommunikationstekniken och strukturen som gör det här möjligt.
– Google vet kanske mer om dig, än vad du själv gör. All information kan kopplas till dig och tekniken finns tillgänglig för att ta ett steg vidare. Det här innebär stora risker för den personliga integriteten, säger Storsjö.
Han håller inte med om att övervakningskritiken kan ses som en välfärdslyx. Tvärtom anser han den här kritiken vara extra motiverad i ett demokratiskt informationssamhälle som Finland, där det inte förekommer en reppressiv maktutövningen. Han menar därför att övervakningen är ett problem som kännetecknar speciellt välfärdssamhällen.
– Information är makt, och information kan alltid användas i olika syften. Det finns information om oss alla, eftersom det är omöjligt att isolera sig från informationssamhällets kontinuerliga informationsflöde. Hur informationen används och var den hamnar vet ingen och kan ingen kontrollera. Men information kan alltid hamna i fel händer.
Storsjö är mest orolig över den dolda övervakningen på webben och inom telekommunikationen. Kameraövervakning ser han inte som ett lika stort problem
– Kameraövervakningen fyller på ett helt annat sätt ett trygghetsbehov och är ett betydligt mera kontrollerat system. Eftersom kameraövervakningen är decentraliserad, d.v.s. informationen från kamerorna samlas inte på en och samma plats, läggs pusselbitarna aldrig ihop. Det är därför betydligt svårare att sammanställa sådan information.
Enligt Storsjö är det inte så farligt om någon kan följa med hur vi rör oss på stan, men det är ett allvarligt problem när någon kan börja övervaka våra tankar och pussla ihop all information om en individ för att sakta kartlägga hela den personens liv genom att göra ett sociogram.
Riskabla register
”Säg mig vem du umgås med, så säger jag vem du är”. Det är enligt den här principen som informationsinsamling för dold övervakning fungerar, menar Storsjö.
– Informationen om oss fastnar i registren allt för länge, ofta med motiveringen att den kan behövas vid någon brottsutredning. Men det är fel att utgå ifrån att alla är potentiella brottslingar och använda det för att legitimera långvariga registreringar av oskyldiga medborgare.
Syftena med registrering är visserligen oftast goda, men riskerna ökar när allt fler aktörer samlar information och kombinerar olika register. Med all information som finns om oss kan man göra exakta kartläggningar av vem vi är, och skapa en profil. Men vi bidrar också själva till att möjliggöra det här. Varför registrerar vi oss till exempel frivilligt på facebook och lägger upp bloggar där vi helt kritiklöst lämnar ifrån oss personlig information? Det här kan Storsjö inte svara på, men konstaterar att tröskeln för att ge ifrån sig information verkar bli allt lägre. Han medger att han själv också registrerat sig på facebook.
Mycket tyder på att det långt är formen av övervakning som avgör om vi uppfattar den som ett skydd eller ett hot. Därför är det viktigt att vara medveten om skillnaden mellan synlig och dold övervakning. Övervakningskritiken kan uppfattas som en välfärdslyx som är unnad dem som lever tryggt, samtidigt tyder mycket på att den dolda övervakningen är mest utvecklad i demokratiska välfärdssamhällen där maktutövningen är mera sublim.
Johannes Tabermann (publicerad i Ny Tid)
Den dyra fattigdomen
I tider av ekonomisk kris blir fattigdom en realitet för allt fler. Som medborgare förväntas vi både spara och konsumera. Men hur kan man vare sig spara eller konsumera utan pengar? Alla har inte välsignats av de senaste årens ekonomiska uppsving. Många har däremot hamnat i hjulen på marknadsliberalismens maniska mobilisering. Enligt EU är de över 660 000 i Finland. De här människorna anses vara odugliga medborgare. De uppfattas som svaga parasiter. De stämplas som kriminella. De kallas fattiga. Vem bryr sig? Vem gagnar det att hjälpa de fattiga?
Kallis köyhyys är en högaktuell pamflett om den nedmonterade välfärdsstaten Finland, där den ökade fattigdomen gjorts till en lukrativ business. Författarna Jera och Jyri Hänninen riktar en sylvass kritik mot den sk. marknadsfascismen, som systematiskt exploaterar fattiga och delar in människor i bra och dåliga, på bas av deras köpkraft. Vanligtvis anses fattiga vara en stor kostnad för hela samhället. Däremot ignoreras faktumet att det görs stora ekonomiska vinster på de fattiga och deras desperata situation. Den här aspekten lyfter bröderna Hänninen fram i Kallis köyhyys. Genom vip-lån med extremt höga räntor, oresonliga försäkringskrav, krav på förhandsbetalningar, anmärkningar i kreditduppgifterna och höga läkar- och medicinkostnader, fastnar de fattiga i en ond cirkel som systematiskt gör deras situation ännu mer desperat. Det är dyrt att vara fattig.
I Kallis köyhyys riktas det en kritik mot det politiska fältet, näringslivet, fackföreningar, försäkringsbolag och det finländska socialskyddet. Detta eftersom de inte är intresserade av att lösa problemen kring den växande fattigdomen, utan istället lobbar för elitens och den stora medelklassens intressen. Vem lobbar för de fattiga? Vem driver deras intressen? Trots ett starkt politisk ställningstagande, lyckas Jera och Jyri Hänninen undvika att bli för politiserande. Hela det politiska fältet får sig, inte minst socialdemokraterna med Paavo Lipponen i spetsen, och FFC som påstår sig stå på de svagas sida. För ingen förväntar ju sig att samlingspartiet eller näringslivet skall värna om de fattigas intressen.
Till fattigdom hör inte enbart ekonomiska, utan även sociala aspekter, påpekar Jera och Jyri Hänninen. I Finland stigmatiseras de fattiga lätt. De anses a priori vara odugliga medborgare som inte kan ta hand om sig själva, parasiter som lever på välfärdssamhällets tjänster, och därför behandlas annorlunda. Stigmatisering i kombination med den protestantiska etiken, leder till att människor gör allting för att dölja sin fattigdom. Stoltheten blir ett hinder för att söka hjälp. Det är lättare att ta några vip-lån och vara en god medborgare, en duktig konsument. Blir du stämplad som fattig kommer både omgivningen och myndigheterna att hålla ett vakande öga på dig och behandla dig med misstänksamhet, som en kriminell.
Att ekonomisk vinst grundar sig på exploatering av mindre välbärgade är ingen nyhet. Det är en uråldrig princip som följt med så länge man fört handel. Kallis köyhyys förtydligar premisserna för denna princip och beskriver på ett träffsäkert sätt både vad fattigdom innebär för den enskilda individen, och hur fattigdom är kopplat till de politiska och ekonomiska systemen. Men främst av allt bidrar pamfletten till att diskutera realiteterna kring den växande fattigdomen i det finländska ”felfärdssamhället”.
_____________________________________________________________________
Jera & Jyri Hänninen: Kallis köyhyys. Barrikadi/WSOY. 2008
Kallis köyhyys är en högaktuell pamflett om den nedmonterade välfärdsstaten Finland, där den ökade fattigdomen gjorts till en lukrativ business. Författarna Jera och Jyri Hänninen riktar en sylvass kritik mot den sk. marknadsfascismen, som systematiskt exploaterar fattiga och delar in människor i bra och dåliga, på bas av deras köpkraft. Vanligtvis anses fattiga vara en stor kostnad för hela samhället. Däremot ignoreras faktumet att det görs stora ekonomiska vinster på de fattiga och deras desperata situation. Den här aspekten lyfter bröderna Hänninen fram i Kallis köyhyys. Genom vip-lån med extremt höga räntor, oresonliga försäkringskrav, krav på förhandsbetalningar, anmärkningar i kreditduppgifterna och höga läkar- och medicinkostnader, fastnar de fattiga i en ond cirkel som systematiskt gör deras situation ännu mer desperat. Det är dyrt att vara fattig.
I Kallis köyhyys riktas det en kritik mot det politiska fältet, näringslivet, fackföreningar, försäkringsbolag och det finländska socialskyddet. Detta eftersom de inte är intresserade av att lösa problemen kring den växande fattigdomen, utan istället lobbar för elitens och den stora medelklassens intressen. Vem lobbar för de fattiga? Vem driver deras intressen? Trots ett starkt politisk ställningstagande, lyckas Jera och Jyri Hänninen undvika att bli för politiserande. Hela det politiska fältet får sig, inte minst socialdemokraterna med Paavo Lipponen i spetsen, och FFC som påstår sig stå på de svagas sida. För ingen förväntar ju sig att samlingspartiet eller näringslivet skall värna om de fattigas intressen.
Till fattigdom hör inte enbart ekonomiska, utan även sociala aspekter, påpekar Jera och Jyri Hänninen. I Finland stigmatiseras de fattiga lätt. De anses a priori vara odugliga medborgare som inte kan ta hand om sig själva, parasiter som lever på välfärdssamhällets tjänster, och därför behandlas annorlunda. Stigmatisering i kombination med den protestantiska etiken, leder till att människor gör allting för att dölja sin fattigdom. Stoltheten blir ett hinder för att söka hjälp. Det är lättare att ta några vip-lån och vara en god medborgare, en duktig konsument. Blir du stämplad som fattig kommer både omgivningen och myndigheterna att hålla ett vakande öga på dig och behandla dig med misstänksamhet, som en kriminell.
Att ekonomisk vinst grundar sig på exploatering av mindre välbärgade är ingen nyhet. Det är en uråldrig princip som följt med så länge man fört handel. Kallis köyhyys förtydligar premisserna för denna princip och beskriver på ett träffsäkert sätt både vad fattigdom innebär för den enskilda individen, och hur fattigdom är kopplat till de politiska och ekonomiska systemen. Men främst av allt bidrar pamfletten till att diskutera realiteterna kring den växande fattigdomen i det finländska ”felfärdssamhället”.
_____________________________________________________________________
Jera & Jyri Hänninen: Kallis köyhyys. Barrikadi/WSOY. 2008
Saties mahognyrygg
Där stod hon igen, med händerna varsamt vilandes på den viktorianska bordsstolens mahognyrygg, medan blicken förtrollat följde dampartiklarnas dans i dagsljuset. Än en gång nynnade hon på den där fjäderlätta melodin. Vems den var kom hon aldrig ihåg, men det lugna pianot påminde henne om Paris. “Åh Paris, Paris, ack om jag kunnat besöka Paris, gå på Louvre och spegla mig i Seinnes”, utbrast hon tyst för sig själv och fortsatte nynna på samma melodi. Någon familj hade hon inte, men bland möblerna kände hon sig inte ensam. De gav en känsla av trygghet och kontinuitet. “Möbler kan man lita på, de sviker en inte och kräver inget i gengeld. De finns alltid på plats, somnar inte bort och lämnar en inte ensam”, tänkte hon.
Hennes liv var fyllt av vackra föremål i olika träslag, föremål med en egen karaktär och en egen historia. Hon kände varje föremål i lokalen som sitt eget barn. Hon smekte dem, nynnade för dem och skyddade dem från den onda världen. Hon brukade lyssna på hur de knakade, som om de skulle berätta för henne om sina liv.
“Tänk att alla dessa föremål fanns här före mig och fortfarande finns här när jag är borta”, tänkte hon. Tingen överlever oss människor.
Lokalen var inte speciellt stor, men rymde förvånansvärt mycket möbler – kanske för att hon var så liten. Och någon annan behövde inte rymmas in. Hon hade inte haft öppet på evigheter och tänkte inte heller ändra på den saken. “Det här är mitt hem, mitt liv och ingen skall komma och lägga sina smutsiga händer på mina möbler, mina minnen”. Nu talade hon med bestämd ton. Världen utanför intresserade henne inte ett dyft. För henne var det bara en hektisk och dyster plats, en ovidkommande parentes. Men så fanns förståss Paris, romantiska Paris med dess hästdråskor, flamboyanta flanörer och stämningsfulla soaréer. Men ack så fjärran det låg.
Hon lyfte händerna från mahognyryggen och tittade på vägguret som hängde ovanför den förgyllda barockspegeln. Hur länge hade det stått stilla. Hur många minuter, timmar, dagar eller år? Koppargöken var som förstenad med näbben vidöppen. Klockan måste ha stannat just när den tittade ut ur sin lucka. Hon tog ett steg i riktning mot vägguret, golvet knarrade och hon stannade. Nej hon kunde inte. Inget fick förändras. Att dra upp den där klockan och låta koppargöken försvinna in genom sin lucka kändes som ett för stort beslut. Balansen skulle rubbas.
Hon granskade ängsligt lokalen. Hade något ändrats utan att hon märkt det, kanske en ny spricka i tapeten? Bara tanken gjorde henne nästintill förlamad av rädsla.
“Tänkt om något har förändrats utan att jag märkt det”, tänkte hon. “Inget får förändras, allt måste vara som förut. Nej, nej, nej”. Hon rusade tillbaka till mahognyryggen och fattade ett krampaktigt tag om den, medan hon nervöst började nynna på den där melodin igen. “ Ta-da-daa-daa-daa-daa, ta-da-daa-daa-daa-daa”. Nu strosade hon igen i kvarteren kring Montmartre, med en stilig kavaljer vid sin sida, och hjärtat bultade inte av rädsla, utan av kärlek. Plötsligt gick det upp för henne.
Satie, Erik Satie. Förståss. Det var ju hans melodi. Han som skrev musique d’ameublemant, möbel musik, eller musik för möbler.” Hon fortsatte nynna medan händerna än en gång följden mahognyryggens böljande båge.
Hennes liv var fyllt av vackra föremål i olika träslag, föremål med en egen karaktär och en egen historia. Hon kände varje föremål i lokalen som sitt eget barn. Hon smekte dem, nynnade för dem och skyddade dem från den onda världen. Hon brukade lyssna på hur de knakade, som om de skulle berätta för henne om sina liv.
“Tänk att alla dessa föremål fanns här före mig och fortfarande finns här när jag är borta”, tänkte hon. Tingen överlever oss människor.
Lokalen var inte speciellt stor, men rymde förvånansvärt mycket möbler – kanske för att hon var så liten. Och någon annan behövde inte rymmas in. Hon hade inte haft öppet på evigheter och tänkte inte heller ändra på den saken. “Det här är mitt hem, mitt liv och ingen skall komma och lägga sina smutsiga händer på mina möbler, mina minnen”. Nu talade hon med bestämd ton. Världen utanför intresserade henne inte ett dyft. För henne var det bara en hektisk och dyster plats, en ovidkommande parentes. Men så fanns förståss Paris, romantiska Paris med dess hästdråskor, flamboyanta flanörer och stämningsfulla soaréer. Men ack så fjärran det låg.
Hon lyfte händerna från mahognyryggen och tittade på vägguret som hängde ovanför den förgyllda barockspegeln. Hur länge hade det stått stilla. Hur många minuter, timmar, dagar eller år? Koppargöken var som förstenad med näbben vidöppen. Klockan måste ha stannat just när den tittade ut ur sin lucka. Hon tog ett steg i riktning mot vägguret, golvet knarrade och hon stannade. Nej hon kunde inte. Inget fick förändras. Att dra upp den där klockan och låta koppargöken försvinna in genom sin lucka kändes som ett för stort beslut. Balansen skulle rubbas.
Hon granskade ängsligt lokalen. Hade något ändrats utan att hon märkt det, kanske en ny spricka i tapeten? Bara tanken gjorde henne nästintill förlamad av rädsla.
“Tänkt om något har förändrats utan att jag märkt det”, tänkte hon. “Inget får förändras, allt måste vara som förut. Nej, nej, nej”. Hon rusade tillbaka till mahognyryggen och fattade ett krampaktigt tag om den, medan hon nervöst började nynna på den där melodin igen. “ Ta-da-daa-daa-daa-daa, ta-da-daa-daa-daa-daa”. Nu strosade hon igen i kvarteren kring Montmartre, med en stilig kavaljer vid sin sida, och hjärtat bultade inte av rädsla, utan av kärlek. Plötsligt gick det upp för henne.
Satie, Erik Satie. Förståss. Det var ju hans melodi. Han som skrev musique d’ameublemant, möbel musik, eller musik för möbler.” Hon fortsatte nynna medan händerna än en gång följden mahognyryggens böljande båge.
En hund begraven?
Efter åtta års tystnad är Bob hund äntligen tillbaka och skäller igen på sin kännspaka skånska. Och de kommer i grevens tid och fyller det tomrum som ingen ännu lyckats fylla. I alla fall delvis. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är hundkvintettens åttonde studioalbum. Soundet och känslan är i det stora hela bekant, men vissa förändringar kan ändå skönjas.
Thomas Öbergs sång är fortfarande ärlig och känslig, också om euforin och vardagsabsurditeterna fått ge vika för ett mera resignerat och reflekterande uttryck. Att han fortfarande kan jonglera med ord och leka med sin vridna svenska är det ingen frågan om. Den största förändringen hittar man i gitarrerna som just precis blivit svårare att hitta. De tidigare så riviga gitarrerna har nu dresserats och löper inte längre amok. Istället är det Jonas Johansson som från sitt synthpodium dominerar och domderar ljudbilden i riktning mot det mekaniska och monotona. Det är en tydlig eloge till Kraftwerk, som tillsamman med the Stooges, Velvet Underground och Pere Ubu varit Bob hunds största influenser.
Soundet är mera slipat och proffsigare är förut, men innehållsmässigt är albumet ändå ojämnt. De klart bästa låtarna är i synnerhet Bli aldrig som oss bli värre, Tinnitus i hjärtat, Världens bästa dåliga låt och Siffran vill bli fel. Här når Bob hund upp till sin egen nivå. Men överlag får jag en känsla av att de kanske borde ha ruvat lite längre på sitt ägg.
Trots att Bob hund har blivit lite äldre, lite lugnare, lite mera medelsvensson har de inte blivit pinsamma rockrelikar. Tvärtom. Med sitt senaste album lyckas de berättiga sin fortsatta existens utan att vare sig upprepa sig eller börja bete sig som folk. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är ett album som växer sakta men säkert och visar sig vara både modigt och moget. Som album är det inte lika omedelbart som förut. Styrkan ligger däremot i småskaligheten och detaljrikedomen. Som exempel kan nämnas en effektfull tio sekunders tyst paus i skivans sista låt Siffran vill bli fel. Också den finkänsliga och sinnrika lyriken börjar sakta etsa sig fast och är en av albumets stöttepelare.
Ingenting vill vara kvar på sin plats
Inte ens vi vill kännas vid, kännas vid och ge oss av
Till vår plats
Hästen vill upp, hunden vill ner, kjolen vill av
Sen händer inget mer
Snöret vill gå av, siffran vill bli fel, jorden släpper loss,
människan blev för stel
Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är en bra skiva. Men för att vara en Bob hund skiva är den ändå endast okej. Bob hund har nämligen inte gjort det lätt för sig. Från och med början av 90-talet fram till inledningen av 2000-talet släppte de några fantastiska album som blivit moderna klassiker i Sverige och som skapat en hel kult kring bandet. På grund av ett unikt sound och lysande lyrik placerar Bob hund rockribban så högt ovan skyarna att de inte själva längre mäktar med att vara sin egen mantelbärare.
Hur är det möjligt att ett band med så här bisarra musikaliska lösningar och absurd lyrik på skånska, utan kommersiella ambitioner, fortfarande helgonförklaras på bred front och fortsätter att lyckas sväva 5 meter upp i luften, tillsynes oberörd av musiktrendernas fluktuationer, trotsandes musikbranschens tyngdlagar. Här ligger en hund begraven.
Thomas Öbergs sång är fortfarande ärlig och känslig, också om euforin och vardagsabsurditeterna fått ge vika för ett mera resignerat och reflekterande uttryck. Att han fortfarande kan jonglera med ord och leka med sin vridna svenska är det ingen frågan om. Den största förändringen hittar man i gitarrerna som just precis blivit svårare att hitta. De tidigare så riviga gitarrerna har nu dresserats och löper inte längre amok. Istället är det Jonas Johansson som från sitt synthpodium dominerar och domderar ljudbilden i riktning mot det mekaniska och monotona. Det är en tydlig eloge till Kraftwerk, som tillsamman med the Stooges, Velvet Underground och Pere Ubu varit Bob hunds största influenser.
Soundet är mera slipat och proffsigare är förut, men innehållsmässigt är albumet ändå ojämnt. De klart bästa låtarna är i synnerhet Bli aldrig som oss bli värre, Tinnitus i hjärtat, Världens bästa dåliga låt och Siffran vill bli fel. Här når Bob hund upp till sin egen nivå. Men överlag får jag en känsla av att de kanske borde ha ruvat lite längre på sitt ägg.
Trots att Bob hund har blivit lite äldre, lite lugnare, lite mera medelsvensson har de inte blivit pinsamma rockrelikar. Tvärtom. Med sitt senaste album lyckas de berättiga sin fortsatta existens utan att vare sig upprepa sig eller börja bete sig som folk. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är ett album som växer sakta men säkert och visar sig vara både modigt och moget. Som album är det inte lika omedelbart som förut. Styrkan ligger däremot i småskaligheten och detaljrikedomen. Som exempel kan nämnas en effektfull tio sekunders tyst paus i skivans sista låt Siffran vill bli fel. Också den finkänsliga och sinnrika lyriken börjar sakta etsa sig fast och är en av albumets stöttepelare.
Ingenting vill vara kvar på sin plats
Inte ens vi vill kännas vid, kännas vid och ge oss av
Till vår plats
Hästen vill upp, hunden vill ner, kjolen vill av
Sen händer inget mer
Snöret vill gå av, siffran vill bli fel, jorden släpper loss,
människan blev för stel
Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk är en bra skiva. Men för att vara en Bob hund skiva är den ändå endast okej. Bob hund har nämligen inte gjort det lätt för sig. Från och med början av 90-talet fram till inledningen av 2000-talet släppte de några fantastiska album som blivit moderna klassiker i Sverige och som skapat en hel kult kring bandet. På grund av ett unikt sound och lysande lyrik placerar Bob hund rockribban så högt ovan skyarna att de inte själva längre mäktar med att vara sin egen mantelbärare.
Hur är det möjligt att ett band med så här bisarra musikaliska lösningar och absurd lyrik på skånska, utan kommersiella ambitioner, fortfarande helgonförklaras på bred front och fortsätter att lyckas sväva 5 meter upp i luften, tillsynes oberörd av musiktrendernas fluktuationer, trotsandes musikbranschens tyngdlagar. Här ligger en hund begraven.
Thursday, January 22, 2009
iReligion
Mac-frälsta jublar - Microsoft fick smisk av EU den här veckan. Jätteböterna för att jätten missbrukat sin monopolställning står fast. Men avogheten går mycket djupare än ekonomisk etik. Där de sakliga argumenten mot PC tar slut öppnar sig en ocean av sakralt begär.
De finns mitt bland oss - i vår familj, bland våra vänner och hemma framför spegeln. Vi är omringad av upplysta ansikten som förtrollat stirrar in i vita skärmar med tomma blickar, i förhoppning om att bli frälsta, på jakt efter en djupare mening. Jag talar om Apple-renässansen som började i slutet av 1990-talet och som lett till att de mest dedikerade användarna av Mac-datorerna avgudar sina maskiner så mycket att det nästan fått religiösa konnotationer. Jag frågar mig: Kan teknologin skapa transcendens? Håller iBooken på att bli dagens Bibel?
De hängivnaste anhängarna av Apple -konstnärer av olika slag som traditionellt ansetts vara apostlar för det andliga – tenderar att ha en mycket personlig relation till sina Mac-datorer. Macen utgör en del av deras identitet, och mer än så. Varför använda en Mac? Varför är Mac bättre än PC? När jag frågar Mac-användarna det här är de ofta redo att på momangen och med enorm emotionell laddning ge inövade svar, nästan som om de skulle känna sig kränkta av frågorna. Dessvärre känns det som om de sällan är kapabla till att komma med riktigt övertygande argument. Deras svar lämnar ofta en känsla av obearbetat tvivel, dolt bakom en glänsande, vit yta, alltså fasaden för Mac-kultens diskursiva domäner.
Följaktligen handlar valet av Mac egentligen inte så ofta om pris eller prestanda. Istället får jag ett starkt intryck av att de främsta motiven är irrationella och baserade på en stark övertygelse som saknar logik och förklaringsförmåga, likt religioner.
I ett samhälle präglat av sekularisering och atomisering uppstår ett enormt behov av att skapa något sakralt ur det sekulära. Vi drivs av begäret efter en fast och trygg kollektiv famn, och vi hungrar efter att skapa mening i livet. Det här gäller även de nästan fanatiska Apple-supportrarna. I deras världsuppfattning upphöjs STEVE JOBS till något humanistiskt och gudomligt, BILL GATES representerar det sataniska och giriga, Mac är Jesus, iBooken är Bibeln och iPoden är den heliga Graalen. Och tänk på Apples logo: det tuggade äpplet. Det kunde inte vara tydligare än så.
Jag menar att de mest lojala, ja nästan fanatiska Mac-användarna kan jämföras med nyreligiösa rörelser eller fundamentalistiska sekter. De väljer att se Apple som något utöver det normala; ett transcendent fenomen av religiös karaktär. Även om ett sådant tänkande saknar logik, finns det en logisk förklaring till det: Den här semireligiösa förnimmelsen ger människorna en gemensam kollektiv tillhörighet i en tid av ontologisk osäkerhet.
Dags att stänga min iBibel för idag. Sov gott min vita skyddsängel, jag vet att du vakar över mig och skyddar mig mot alla djävulska virus som vill åt min renade iSoul. Även jag har blivit frälst. Även jag har blivit indoktrinerad.
(publicerad i Volt nr 38 2007)
De finns mitt bland oss - i vår familj, bland våra vänner och hemma framför spegeln. Vi är omringad av upplysta ansikten som förtrollat stirrar in i vita skärmar med tomma blickar, i förhoppning om att bli frälsta, på jakt efter en djupare mening. Jag talar om Apple-renässansen som började i slutet av 1990-talet och som lett till att de mest dedikerade användarna av Mac-datorerna avgudar sina maskiner så mycket att det nästan fått religiösa konnotationer. Jag frågar mig: Kan teknologin skapa transcendens? Håller iBooken på att bli dagens Bibel?
De hängivnaste anhängarna av Apple -konstnärer av olika slag som traditionellt ansetts vara apostlar för det andliga – tenderar att ha en mycket personlig relation till sina Mac-datorer. Macen utgör en del av deras identitet, och mer än så. Varför använda en Mac? Varför är Mac bättre än PC? När jag frågar Mac-användarna det här är de ofta redo att på momangen och med enorm emotionell laddning ge inövade svar, nästan som om de skulle känna sig kränkta av frågorna. Dessvärre känns det som om de sällan är kapabla till att komma med riktigt övertygande argument. Deras svar lämnar ofta en känsla av obearbetat tvivel, dolt bakom en glänsande, vit yta, alltså fasaden för Mac-kultens diskursiva domäner.
Följaktligen handlar valet av Mac egentligen inte så ofta om pris eller prestanda. Istället får jag ett starkt intryck av att de främsta motiven är irrationella och baserade på en stark övertygelse som saknar logik och förklaringsförmåga, likt religioner.
I ett samhälle präglat av sekularisering och atomisering uppstår ett enormt behov av att skapa något sakralt ur det sekulära. Vi drivs av begäret efter en fast och trygg kollektiv famn, och vi hungrar efter att skapa mening i livet. Det här gäller även de nästan fanatiska Apple-supportrarna. I deras världsuppfattning upphöjs STEVE JOBS till något humanistiskt och gudomligt, BILL GATES representerar det sataniska och giriga, Mac är Jesus, iBooken är Bibeln och iPoden är den heliga Graalen. Och tänk på Apples logo: det tuggade äpplet. Det kunde inte vara tydligare än så.
Jag menar att de mest lojala, ja nästan fanatiska Mac-användarna kan jämföras med nyreligiösa rörelser eller fundamentalistiska sekter. De väljer att se Apple som något utöver det normala; ett transcendent fenomen av religiös karaktär. Även om ett sådant tänkande saknar logik, finns det en logisk förklaring till det: Den här semireligiösa förnimmelsen ger människorna en gemensam kollektiv tillhörighet i en tid av ontologisk osäkerhet.
Dags att stänga min iBibel för idag. Sov gott min vita skyddsängel, jag vet att du vakar över mig och skyddar mig mot alla djävulska virus som vill åt min renade iSoul. Även jag har blivit frälst. Även jag har blivit indoktrinerad.
(publicerad i Volt nr 38 2007)
Subscribe to:
Posts (Atom)