Strobosamhället och dess binära arkitektur

Jag håller på att drivas till det vetenskapliga vanvättets yttersta gränser. Jag försöker orientera mig i den kvantitativa forskningsmetodikens massiva och komplexa Colosseum. På håll kan det se ut som stabila pelare och strukturer hackade ur sten, där allting handskas som om det vore tegelstenar eller legobitar. Ja det känns som om man försöker bryta ner verkligheten i små kvadratiska, kvantiferbara kuber som omformas efter behov, i strävan efter symmetriska systembyggen som är så massiva, skrämmande, respektingivande och oöverskådliga, att de är svåra att rasera eller ifrågesätta. Man kryper bara ihop och känner sig liten i positivismens ödsliga skugga.



Tittar man dock lite närmare märker man snart att denna massiva stenkonstruktion i själva verket är lika instabil som ett korthus. Om det fattas ett stenblock raseras allting. Det vill säga hela det statistiska systemet kräver att det inte finns en enda otydlig del. Således är detta systembygge av sten ytterst sårbart pga av sin brist på flexibilitet och elastisitet. Det ger aldrig efter, böjer sig aldrig för kritisk ransakan, men bryts istället itu utan förvarning eller formas sakta om. I längden är det stenen som får ge vika för vattnet, det krävs bara lite tålamod.



Den arkitektoniska planritningen för detta statistiska systembygge är SPSS - Satans Problematiska Störande Statistik aka Statistical Package for the Social Sciences. Och nu har jag SPSS hemma på min dator, så det är väl bara en tidsfråga innan jag är fullkomligt igenmurad av orubbliga kvantitativa block. Jag har en känsla av att det statistiska systembygget sprider ut sig bortom det vetenskapliga fältets gränser, ja som om hela samhället skulle präglas av en genomgående kvantifiering. Allting skall ju räknas, mätas, vägas, ges definitiva definitioner, frysas till is, handskas som utbytbara legoklossar. Det finns något skrämmande och osympatiskt i det här. Jag tror det hänger ihop med samhällets digitalisering. Nu menar jag inte endast att vi omgärdas av digital teknologi, men att vårt sätt att tänka, våra perceptioner och hela livet blir digitaliserat, dvs. lösryckta 0:or och 1:or som saknar ett analogt sammansvättsande kontinuum och sammanhang, och som snuttifierar vår uppfattning om vår existens. Livet blir liksom som en animation bestånde av korta bildsekvenser, där man väljer att helt ignorera den faktiska närvaron av korta pauser, korta avbrott mellan varje bild. Vad finns i detta tomrum? Tomt är det inte. Tomhet existerar inte. Tar man bort något finns det alltid något kvar. Och vad är det?



En annan beskrivning av dessa tendenser till digitalisering och snuttifiering är vad jag kallar för strobosamhället. Stroboljus är ljus som blinkar så snabbt att det ger en sekvenserad och uppdelad rörelsebild som påminner om en animation. I stroboljuset är de ljusa sekvenserna lika långa som de mörka sekvenserna, men ändå är det bara de ljusa sekvenserna som vi anser beskriva det som pågår. Med andra ord inträffar ett nästan 50 procents verklighetsbortfall a la principen: det man inte ser, det existerar inte. Ett strobosamhälle är följaktligen fyllt av erfarenhets- eller existensluckor. Man ser de mörka pauserna mellan ljussekvenserna som blott mörker, dvs ingenting. Men totalt mörker existerar inte. Mörker handlar om en relativ minskning av ljus, som uppfattas olika beroende på blickens skärpa och ögats kapacitet. I stroboljus blir det dock elt omöjligt att uppfatta dessa subtila ljusnyanser, eftersom pupillen omöjligen hinner hänga med i det epileptiska blinket. Därmed spelar oss blicken ett litet trick och ögat skapar en synvilla konstruerad av de binära motpolerna: ljus och mörker, svart och vitt, sant och falskt, ja och nej, 1 och 0.



Jag säger inte att alla dessa dunkla luckor i livet borde lysas upp av obarmhärtigt avslöjande strålkastare, det skulle vara olidligt. Istället borde vi tända levande ljus med ständigt nyanserande karaktär, ljus som genom att kasta rörliga skuggor lämnar något kvar åt mysticismen och vägrar förminska livet till blott vetenskapliga variabler och vägrar offra världen till positivismens giriga gap där den sakta mals och bryts ner till obetydliga partiklar, 0:or och 1:or och symmetriska legobitar. Hur givande och hållbart det är att kritisera allt detta med hjälp av informationsteknologins digitala och binärt kodade väv av 1:or och 0:or kan man ju fråga sig, eftersom jag just nu egentligen låter min kritik kvantifieras och kodas till obetydliga konstruerade partiklar. Det är som att försöka förverkliga en förnuftskritik genom rationella och logiska resonemang. Det är närmare bestämt ett dilemma utan lösning. Vilket paradoxalt nog blir lösningen på detta dilemma, eftersom problem med en logisk lösning för evigt är dömd till en operationaliserad död.

Det bor en mördare i oss alla

Bor det en mördare i oss alla? Jag har funderat på det här. Vem har potential att ta livet av någon annan, att bli en mördare? Är det ett gemensamt mänskligt drag som vi alla bär på, men som hos de flesta är resistent och latent, medan hos fåtalet blommar ut och manifesteras genom massakrer eller genom självmord. Eller är mördaren en roll vi tar, en identitet vi växer in i som följd av ett visst händelseförlopp eller vissa omständigheter? Gemensamt för båda dessa antaganden är att de indikerar att vem som helt kan mörda, precis som vem som helst kan bli mördad. Det kan handla om ett plötsligt beslut man gör på en bråkdelssekund som leder till ett plötsligt agerande bortom alla ens inpräglade beteendemönster. Man blir lika plötsligt en mördare som man blir ett offer, för det tar ju lika länge att mörda som att bli mördad och i många fall blir båda lika överrumplade av handlingens konsekvenser. Båda alternativen får fatala följder för livet och leder till totala förändringar av identiteten. En gång mördare alltid mördare. En gång död alltid död.

Om man däremot hävdar att man kan ha mordiska anlag, dvs. att generna är förklaringen till vem som blir mördare, ja då är man ute på hal is. Då kunde man ju fängsla eller avrätta individer med mördargener i preventivt syfte, och på det sättet skona samhället från mord. Men att skona människor från mord genom avrättningar, ja det låter ju inte överhuvudtaget hållbart, för varje avrättning kräver en avrättare, precis som varje mord kräver en mördare. Och distinktionen mellan mördare och avrättare, den är bara konstruerad, den är en ridå som hindrar oss att avslöja det institutionaliserade mordets sanna natur.

Summa sumarum tror jag att det bor en mördare i oss alla. Alla har vi nångång den där mordiska blicken som blottar de dunklaste hålorna i våra mörka själar, en föraning om vårt megalomaniska behov av att leka allsmäktiga genom att bemästra liv och död. Vissa blir viljelösa slavar av denna mordiska drift, andra väljer att fängsla den och hålla den instängd djupt i det dunkla, bortom alla blickar. Det är socialisationen som avgör till vilken av dessa två grupper man hör. Den explosiva eller den implosiva mördaren.

Följaktligen är vi alla potentiella mördare samtidigt som mördaren definieras som en avvikelse. Människor har mördat varandra sedan tidens begynnelse och mordet måste således anses vara ett grundläggande karaktärsdrag för den mänskliga naturen. Samtidigt stigmatiseras mordet av samhället genom att definieras som en avvikelse. Handlar det här inte om att man försöker marginalisera och utestänga den mänskliga naturens mindre smickrande egenskaper bortom det normalas gränser, och på så sätt självbedrägligt anse sig visa prov på moral och kontroll, medan det bestialiska monstret i oss sover tyst och spinner som en tidsbomb.

Det sakraliserade sekulära som en social skapelse

Människan skapar Gud.
Gud skapar människan.
Människan konstruerar världen.
Världen möjliggör människans existens.
Människans existens institutionaliserar och konstituerar verkligheten.
Verkligheten ger människan ontologisk status.
Människan dödar Gud i sin beskrivning av en värld vars existens är fullkomligt beroende av enbart människan och hennes sociala tankestrukturer.
Denna beskrivning ger människan gudomlig status, eftersom världen och verkligheten är hennes konstruktion, hennes skapelse.
Som en följd av att världen inte existerar som en extern entitet utanför mänskliga domäner måste även människan vara en konstruktion.
Detta innebär att människan är lika konstruerad och osann, eller verklig och sann som Gud.
Följaktligen får både människan och Gud samma status och måste anses lika döda eller levande.

Detta är frukten av mina feber funderingar. Jag har försökt närma mig och reda ut detta kaos av semi-metafysiska och och sika-filosofiska kunskapssociologiska tanketrådar genom att tillämpa det logiska förnuftet för att egentligen bevisa omöjligheten i användandet av ett logiskt och positivistiskt förnuftstänkande när man vill förstå världen. Egentligen kan jag inte bevisa något med detta resonemang, det är ju bara en ny tanke konstruktion, men det är också svårt att motbevisa det. Och på ett sätt känns det som om jag kommit lite vidare i mina funderingar, även om jag samtidigt omöjligtvis kan komma närmare mitt mål. Det är lite som att jaga sin egen svans medan man går i sin egen fälla.

Febrig irrfärd inom konstruktionismens diskursiva domäner

Jag har feber, egentligen inget annat, ingen influensa. Bara feber. Lite konstigt. Samtidigt vet jag inte hur mycket feber, eftersom jag inte har en febertermometer. Vi tror så blint på febertermometrar och andra mätinstrument, att vi slutar använda vår intuition. Konsekvensen av en blind tro på förnuftet och ett fanatiskt tillbädjande av rationalitet. Enligt all logik borde man ju alltid känna av om man har feber, ändå måste vi ha en termometer som bekräftar det, vi kan liksom inte själv dra den slutsatsen, utan måste ha någon auktoritet (febertermometern) som ger denna känsla ontologisk status. Senaste nätterna har varit isande infernaliska, eftersom jag ömsom huttrat och ömsom svettats. Sängkläderna har varit helt genomblöta av svett. Stundvis har jag bara legat i sängen, stirrat upp i taket och tryckts ihop till en liten boll av det massiva mörkret som omgärdat mig. Dessutom hade grannaran ovanför mig efterfest till kl. 06.00 på morgonen. De vibrerande bassfrekvenserna trängde in i mina feberyror och skapade en obehaglig känsla, som ljudet av ödesdigra bombplan.

Jag håller på och läser parallellt tre mycket bra böcker som alla hänger ihop och förenas av delvis samma resonemang och reflektioner. Dessa böcker är: Zen och konsten att sköta en motorcykel (Pirsig), The Social Construction of Reality (Berger & Luckmann) och Representing Reality (Potter). De här böckerna grundar sig delvis på samma vetenskapsfilosofiska och kunskapssociologiska resonemang om hur verkligheten, kunskapen och samhället är mänskliga konstruktioner som institutionaliseras och får en given ontologisk status. Samhället har alltså en objektiv karaktär som grundar sig på subjektiva handlingar. Detta gör samhället till en realitet sui generis, dvs en verklighet i sin egen rätt som inte kan reduceras till något annat, som inte kan förklaras med logik eller förnuft. Det socialt konstruerade samhället bygger i sin tur på olika diskurser, som kombinerar makt och kunskap i strävan efter att skapa sanningar, dölja ideologi bakom ontologiska draperier. Det finns alltid en bakomliggande strävan och agenda. Och här kommer vi till konstruktionismens eviga dilemma. Om den fullständigt följer sin egen tankegång, vilket den måste, är den ju i sig också en konstruktion kopplad till olika diskurser. Konstruktionismen är således inte immun mot sin egen kritiska hållning. Konstruktionsimen är en konstruktion, precis som allt annat. Så var blir egentligen kvar i handen? Kanske ingenting, eller så finns det ett otydligt avtryck i handflatan.

Fascinerande och viktiga frågeställningar, men samtidigt är det så överväldigande frågor och ämnen som tas upp, att jag börjar känna mig hopplöst liten, och världen känns obarmhärtigt outgrundlig. Det går inte säga något definitivt, utan vi står på ständigt eroderande mark. Relativitetens fördömda förmåga att förlama och försvåra. Det är som att vandra i ett träsk. Otroligt utmattande, långsamt och på gränsen till galenskap. Detta kombinerat med att jag har haft feber, har skapat en helt surrealistisk känsla. Som om jag sku ha förflyttats till en helt egen värld. Och när jag väl kommit in i ett sådant sinnestillstånd, börjar jag ifrågesätta nästan allting, irrar maniskt omkring i en sprialformad labyrint. Detta i sin tur gör att jag börjar tvivla på allt jag gör, frågar mig själv vad meningen med allt jag gör EGENTLIGEN är?

Följaktligen har jag haft några dagars existenskris, där jag bla. frågat mig varför jag egentligen är här i Lund? Varför väljer jag att vara så långt borta från mina närmaste själsfränder och kärasten? Varför väljer jag att leva som ett konstigt spöke omringat av främlingar som överhuvudtaget inte förstår mig och knappt ser mig? Jag antar väl att de flesta tvivlar ibland, och misstänker också att mitt grubblande och tvivel förstärktes av febern, man är ju inte helt sig själv då, eller så är det helt tvärtom att kärnan i jaget blir tydligare när man svettas av sig alla roller - en välbeprövad metod inom olika religiösa riter. Kanske jag bara genomgått en självframkallad reningsrit, där jag svettats ut allt mentaltslagg som jag samlat på mig.

Om man inte alltid vet var man har sig själv, så kan det vara bra att låta andra människor veta det. De kan hjälpa en att hitta tillbaka. Fast att hitta tillbaka är en illussion. Egentligen kan man aldrig komma tillbaka, isynnerhet inte efter en febrig irrfärd som kulminerats i en reningsrit.

Varning för Neo-neandertalare!

Var på din vakt! Dom finns överallt runt omkring dig i din absoluta närvaro, smygandes i dunklet och spionerandes efter dig. Jag talar om neandertalare, oförutsägbara, okontrollerbara och outgrundliga neo-neandertalare. Även din älskade kan visa sig vara en infiltrerad och maskerad barbarisk post-babbian med brutala karaktärsdrag och bristfällig självreflexivitet. Ofta avslöjas de infiltrerade neo-neandertalarna av att de fotograferas med blixt. Detta plötsliga och starka ljus får dem att tappa masken och visa sin sanna natur.

Das Boot

Kollade just Das Boot, en 261 minuters utdragen, klaustrofobisk, mörk, och tunnelformad odyssé i det infernaliska krigets galenskap. Jag tycker mig skönja vissa paraleller till Mörkrets hjärta, samma tryckande stämning, samma fåordighet, samma intensiva vansinne, samma resa in i mänsklighetens dunkla hålor, fast när det gäller Das Boot ett ännu mera outtalat, om än dock mycket närvarande budskap.

Trots att det var frågan om director's cut versionen, så är den inte när på så olidligt lång som fullängdsversionen som monotont mal på i mäktiga 318 minuter. Men det är just detta monotona malande, det klaustrofobiska knarret från skråvet och den spöklika besättningen som vacklar på vansinnets brant, som gör att man själv inte förmår andas och trollbinds av fruktan. Man blir fullkomligt utmattad av denna film.

Nu skall jag sjunka ner i min djupa säng, låta mig bäddas in av det tjocka mörkret, höra knarret från sängens skråv och hypnotiseras av det ödesdigra ekolodets rytmiska piip.....piip.....piip....som om det vore mitt hjärta.

Mac kulten och dess religiösa konnotationer

Enda sedan Apple gjorde sin framgångsrika comeback på markanaden i slutet av 1990-talet -efter att mer eller mindre ha varit försvunnen och förglömd i 20 år- har deras popularitet vuxit stadigt. Ja Mac renässansen kan nästan jämföras med Jesus återuppståndelse. De mest dedikerade användarna av Mac datorer avgudar denna maskin så mycket att det nästan får religiösa konnotationer. Jag talar om människor inom kreativa områden, så som musik, konst och design; traditionellt sett apostlar för det transcendenta. Deras relation till Macen som redskap, verkar vara mera personlig och image baserad än generellt när det gäller elektronik och andra varor. Macen är en del av deras identitet, och även mer än så.

Varför använda en Mac? Frågar man Mac användare denna simpla fråga, är de sällan kapabla till att ge en rationell förklaring. Följaktligen är valet av en Mac främst inte frågan om pris eller prestanda. Istället får man ett starkt intryck av att de främsta motiven snarare är irrationella och baserade på en stark övertygelse utan logik och förklaringsförmåga, likt de flesta religioner. Således kan de mest lojala och dedikerade, ja nästan fanatiska Mac användarna jämföras vid ny-religiösa rörelser, eller en fundamentalistisk sekt. Dom väljer att se Mac som något utöver det normala, ett transcendent fenomen av religiös karaktär. Det finns ingen logik i ett dylikt tänkande. Men denna semi-religiösa perception tillför människorna en gemensam kollektiv tillhörighet i en tid av ontologisk osäkerhet. Som en följd av sekularisering, erodering av nationalstaten och atomisering av kärnfamiljen, känner vi ett enormt behov av att skapa något sakralt ur det sekulära. Vi drivs av ett begär efter en fast och trygg kollektiv famn. Detta är även fallet för de nästan fanatiska Mac supportrarna och deras världsuppfattning, där Steve Jobs symboliserar Gud, Bill Gates är Satan (trots ofantliga välgörenhets insatser) Mac är Jesus och Ipod är den heliga Graalen. Och tänk på Apples logo, det kunde inte vara mera tydligt än så.

Dags att stänga min Ibibel G4 för idag. Sov gott min vita skyddsängel, jag vet att du vakar över mig och skyddar mig mot alla djävulska virus som vill åt min renade Isoul.