Det sakraliserade sekulära som en social skapelse

Människan skapar Gud.
Gud skapar människan.
Människan konstruerar världen.
Världen möjliggör människans existens.
Människans existens institutionaliserar och konstituerar verkligheten.
Verkligheten ger människan ontologisk status.
Människan dödar Gud i sin beskrivning av en värld vars existens är fullkomligt beroende av enbart människan och hennes sociala tankestrukturer.
Denna beskrivning ger människan gudomlig status, eftersom världen och verkligheten är hennes konstruktion, hennes skapelse.
Som en följd av att världen inte existerar som en extern entitet utanför mänskliga domäner måste även människan vara en konstruktion.
Detta innebär att människan är lika konstruerad och osann, eller verklig och sann som Gud.
Följaktligen får både människan och Gud samma status och måste anses lika döda eller levande.

Detta är frukten av mina feber funderingar. Jag har försökt närma mig och reda ut detta kaos av semi-metafysiska och och sika-filosofiska kunskapssociologiska tanketrådar genom att tillämpa det logiska förnuftet för att egentligen bevisa omöjligheten i användandet av ett logiskt och positivistiskt förnuftstänkande när man vill förstå världen. Egentligen kan jag inte bevisa något med detta resonemang, det är ju bara en ny tanke konstruktion, men det är också svårt att motbevisa det. Och på ett sätt känns det som om jag kommit lite vidare i mina funderingar, även om jag samtidigt omöjligtvis kan komma närmare mitt mål. Det är lite som att jaga sin egen svans medan man går i sin egen fälla.