Jag har feber, egentligen inget annat, ingen influensa. Bara feber. Lite konstigt. Samtidigt vet jag inte hur mycket feber, eftersom jag inte har en febertermometer. Vi tror så blint på febertermometrar och andra mätinstrument, att vi slutar använda vår intuition. Konsekvensen av en blind tro på förnuftet och ett fanatiskt tillbädjande av rationalitet. Enligt all logik borde man ju alltid känna av om man har feber, ändå måste vi ha en termometer som bekräftar det, vi kan liksom inte själv dra den slutsatsen, utan måste ha någon auktoritet (febertermometern) som ger denna känsla ontologisk status. Senaste nätterna har varit isande infernaliska, eftersom jag ömsom huttrat och ömsom svettats. Sängkläderna har varit helt genomblöta av svett. Stundvis har jag bara legat i sängen, stirrat upp i taket och tryckts ihop till en liten boll av det massiva mörkret som omgärdat mig. Dessutom hade grannaran ovanför mig efterfest till kl. 06.00 på morgonen. De vibrerande bassfrekvenserna trängde in i mina feberyror och skapade en obehaglig känsla, som ljudet av ödesdigra bombplan.
Jag håller på och läser parallellt tre mycket bra böcker som alla hänger ihop och förenas av delvis samma resonemang och reflektioner. Dessa böcker är: Zen och konsten att sköta en motorcykel (Pirsig), The Social Construction of Reality (Berger & Luckmann) och Representing Reality (Potter). De här böckerna grundar sig delvis på samma vetenskapsfilosofiska och kunskapssociologiska resonemang om hur verkligheten, kunskapen och samhället är mänskliga konstruktioner som institutionaliseras och får en given ontologisk status. Samhället har alltså en objektiv karaktär som grundar sig på subjektiva handlingar. Detta gör samhället till en realitet sui generis, dvs en verklighet i sin egen rätt som inte kan reduceras till något annat, som inte kan förklaras med logik eller förnuft. Det socialt konstruerade samhället bygger i sin tur på olika diskurser, som kombinerar makt och kunskap i strävan efter att skapa sanningar, dölja ideologi bakom ontologiska draperier. Det finns alltid en bakomliggande strävan och agenda. Och här kommer vi till konstruktionismens eviga dilemma. Om den fullständigt följer sin egen tankegång, vilket den måste, är den ju i sig också en konstruktion kopplad till olika diskurser. Konstruktionismen är således inte immun mot sin egen kritiska hållning. Konstruktionsimen är en konstruktion, precis som allt annat. Så var blir egentligen kvar i handen? Kanske ingenting, eller så finns det ett otydligt avtryck i handflatan.
Fascinerande och viktiga frågeställningar, men samtidigt är det så överväldigande frågor och ämnen som tas upp, att jag börjar känna mig hopplöst liten, och världen känns obarmhärtigt outgrundlig. Det går inte säga något definitivt, utan vi står på ständigt eroderande mark. Relativitetens fördömda förmåga att förlama och försvåra. Det är som att vandra i ett träsk. Otroligt utmattande, långsamt och på gränsen till galenskap. Detta kombinerat med att jag har haft feber, har skapat en helt surrealistisk känsla. Som om jag sku ha förflyttats till en helt egen värld. Och när jag väl kommit in i ett sådant sinnestillstånd, börjar jag ifrågesätta nästan allting, irrar maniskt omkring i en sprialformad labyrint. Detta i sin tur gör att jag börjar tvivla på allt jag gör, frågar mig själv vad meningen med allt jag gör EGENTLIGEN är?
Följaktligen har jag haft några dagars existenskris, där jag bla. frågat mig varför jag egentligen är här i Lund? Varför väljer jag att vara så långt borta från mina närmaste själsfränder och kärasten? Varför väljer jag att leva som ett konstigt spöke omringat av främlingar som överhuvudtaget inte förstår mig och knappt ser mig? Jag antar väl att de flesta tvivlar ibland, och misstänker också att mitt grubblande och tvivel förstärktes av febern, man är ju inte helt sig själv då, eller så är det helt tvärtom att kärnan i jaget blir tydligare när man svettas av sig alla roller - en välbeprövad metod inom olika religiösa riter. Kanske jag bara genomgått en självframkallad reningsrit, där jag svettats ut allt mentaltslagg som jag samlat på mig.
Om man inte alltid vet var man har sig själv, så kan det vara bra att låta andra människor veta det. De kan hjälpa en att hitta tillbaka. Fast att hitta tillbaka är en illussion. Egentligen kan man aldrig komma tillbaka, isynnerhet inte efter en febrig irrfärd som kulminerats i en reningsrit.
No comments:
Post a Comment