Jag håller på att drivas till det vetenskapliga vanvättets yttersta gränser. Jag försöker orientera mig i den kvantitativa forskningsmetodikens massiva och komplexa Colosseum. På håll kan det se ut som stabila pelare och strukturer hackade ur sten, där allting handskas som om det vore tegelstenar eller legobitar. Ja det känns som om man försöker bryta ner verkligheten i små kvadratiska, kvantiferbara kuber som omformas efter behov, i strävan efter symmetriska systembyggen som är så massiva, skrämmande, respektingivande och oöverskådliga, att de är svåra att rasera eller ifrågesätta. Man kryper bara ihop och känner sig liten i positivismens ödsliga skugga.
Tittar man dock lite närmare märker man snart att denna massiva stenkonstruktion i själva verket är lika instabil som ett korthus. Om det fattas ett stenblock raseras allting. Det vill säga hela det statistiska systemet kräver att det inte finns en enda otydlig del. Således är detta systembygge av sten ytterst sårbart pga av sin brist på flexibilitet och elastisitet. Det ger aldrig efter, böjer sig aldrig för kritisk ransakan, men bryts istället itu utan förvarning eller formas sakta om. I längden är det stenen som får ge vika för vattnet, det krävs bara lite tålamod.
Den arkitektoniska planritningen för detta statistiska systembygge är SPSS - Satans Problematiska Störande Statistik aka Statistical Package for the Social Sciences. Och nu har jag SPSS hemma på min dator, så det är väl bara en tidsfråga innan jag är fullkomligt igenmurad av orubbliga kvantitativa block. Jag har en känsla av att det statistiska systembygget sprider ut sig bortom det vetenskapliga fältets gränser, ja som om hela samhället skulle präglas av en genomgående kvantifiering. Allting skall ju räknas, mätas, vägas, ges definitiva definitioner, frysas till is, handskas som utbytbara legoklossar. Det finns något skrämmande och osympatiskt i det här. Jag tror det hänger ihop med samhällets digitalisering. Nu menar jag inte endast att vi omgärdas av digital teknologi, men att vårt sätt att tänka, våra perceptioner och hela livet blir digitaliserat, dvs. lösryckta 0:or och 1:or som saknar ett analogt sammansvättsande kontinuum och sammanhang, och som snuttifierar vår uppfattning om vår existens. Livet blir liksom som en animation bestånde av korta bildsekvenser, där man väljer att helt ignorera den faktiska närvaron av korta pauser, korta avbrott mellan varje bild. Vad finns i detta tomrum? Tomt är det inte. Tomhet existerar inte. Tar man bort något finns det alltid något kvar. Och vad är det?
En annan beskrivning av dessa tendenser till digitalisering och snuttifiering är vad jag kallar för strobosamhället. Stroboljus är ljus som blinkar så snabbt att det ger en sekvenserad och uppdelad rörelsebild som påminner om en animation. I stroboljuset är de ljusa sekvenserna lika långa som de mörka sekvenserna, men ändå är det bara de ljusa sekvenserna som vi anser beskriva det som pågår. Med andra ord inträffar ett nästan 50 procents verklighetsbortfall a la principen: det man inte ser, det existerar inte. Ett strobosamhälle är följaktligen fyllt av erfarenhets- eller existensluckor. Man ser de mörka pauserna mellan ljussekvenserna som blott mörker, dvs ingenting. Men totalt mörker existerar inte. Mörker handlar om en relativ minskning av ljus, som uppfattas olika beroende på blickens skärpa och ögats kapacitet. I stroboljus blir det dock elt omöjligt att uppfatta dessa subtila ljusnyanser, eftersom pupillen omöjligen hinner hänga med i det epileptiska blinket. Därmed spelar oss blicken ett litet trick och ögat skapar en synvilla konstruerad av de binära motpolerna: ljus och mörker, svart och vitt, sant och falskt, ja och nej, 1 och 0.
Jag säger inte att alla dessa dunkla luckor i livet borde lysas upp av obarmhärtigt avslöjande strålkastare, det skulle vara olidligt. Istället borde vi tända levande ljus med ständigt nyanserande karaktär, ljus som genom att kasta rörliga skuggor lämnar något kvar åt mysticismen och vägrar förminska livet till blott vetenskapliga variabler och vägrar offra världen till positivismens giriga gap där den sakta mals och bryts ner till obetydliga partiklar, 0:or och 1:or och symmetriska legobitar. Hur givande och hållbart det är att kritisera allt detta med hjälp av informationsteknologins digitala och binärt kodade väv av 1:or och 0:or kan man ju fråga sig, eftersom jag just nu egentligen låter min kritik kvantifieras och kodas till obetydliga konstruerade partiklar. Det är som att försöka förverkliga en förnuftskritik genom rationella och logiska resonemang. Det är närmare bestämt ett dilemma utan lösning. Vilket paradoxalt nog blir lösningen på detta dilemma, eftersom problem med en logisk lösning för evigt är dömd till en operationaliserad död.
No comments:
Post a Comment