Det bor en mördare i oss alla

Bor det en mördare i oss alla? Jag har funderat på det här. Vem har potential att ta livet av någon annan, att bli en mördare? Är det ett gemensamt mänskligt drag som vi alla bär på, men som hos de flesta är resistent och latent, medan hos fåtalet blommar ut och manifesteras genom massakrer eller genom självmord. Eller är mördaren en roll vi tar, en identitet vi växer in i som följd av ett visst händelseförlopp eller vissa omständigheter? Gemensamt för båda dessa antaganden är att de indikerar att vem som helt kan mörda, precis som vem som helst kan bli mördad. Det kan handla om ett plötsligt beslut man gör på en bråkdelssekund som leder till ett plötsligt agerande bortom alla ens inpräglade beteendemönster. Man blir lika plötsligt en mördare som man blir ett offer, för det tar ju lika länge att mörda som att bli mördad och i många fall blir båda lika överrumplade av handlingens konsekvenser. Båda alternativen får fatala följder för livet och leder till totala förändringar av identiteten. En gång mördare alltid mördare. En gång död alltid död.

Om man däremot hävdar att man kan ha mordiska anlag, dvs. att generna är förklaringen till vem som blir mördare, ja då är man ute på hal is. Då kunde man ju fängsla eller avrätta individer med mördargener i preventivt syfte, och på det sättet skona samhället från mord. Men att skona människor från mord genom avrättningar, ja det låter ju inte överhuvudtaget hållbart, för varje avrättning kräver en avrättare, precis som varje mord kräver en mördare. Och distinktionen mellan mördare och avrättare, den är bara konstruerad, den är en ridå som hindrar oss att avslöja det institutionaliserade mordets sanna natur.

Summa sumarum tror jag att det bor en mördare i oss alla. Alla har vi nångång den där mordiska blicken som blottar de dunklaste hålorna i våra mörka själar, en föraning om vårt megalomaniska behov av att leka allsmäktiga genom att bemästra liv och död. Vissa blir viljelösa slavar av denna mordiska drift, andra väljer att fängsla den och hålla den instängd djupt i det dunkla, bortom alla blickar. Det är socialisationen som avgör till vilken av dessa två grupper man hör. Den explosiva eller den implosiva mördaren.

Följaktligen är vi alla potentiella mördare samtidigt som mördaren definieras som en avvikelse. Människor har mördat varandra sedan tidens begynnelse och mordet måste således anses vara ett grundläggande karaktärsdrag för den mänskliga naturen. Samtidigt stigmatiseras mordet av samhället genom att definieras som en avvikelse. Handlar det här inte om att man försöker marginalisera och utestänga den mänskliga naturens mindre smickrande egenskaper bortom det normalas gränser, och på så sätt självbedrägligt anse sig visa prov på moral och kontroll, medan det bestialiska monstret i oss sover tyst och spinner som en tidsbomb.