Autumn Falls

Jag har alltid gillat att göra blandband med musik. Jag kommer ihåg att jag redan som 13 åring låg på golvet i mitt rum, helt försjunken i skapandet av mina egna compilations på c-kassett med självritade fodral. Det här är något jag gör fortfarande (se bilden), även om tekniken utvecklats sedan de tidiga årens c-kassetter och slutanvända tuscher. Jag gillar att bygga upp en dramaturgi och att lyckas kombinera mycket varierande artister, skapa harmoniska övergångar kombinerat med dissonerande frontalkrockar. Nu har jag alltså gjort ett nytt blandband som heter Autumn Falls, vilket ju passar bra, eftersom hösten faller i natt när vi övergår till vintertid. Musiken på detta blandband är varierande, men med en tydlig rödtråd i höstensfärger. Följande artister ingår: Jaco Pastorius, Antony & The Johnsons, Martha Wainwright, Cinematic Orchestra, Four Tet, Jonny Greenwood, Dmitry Schostakovich, Eino Juhani Rautavaara och Sigur Rós. Njut av hösten!

Muskel kapital

Muskel kapital
Jag har funderat på den manliga kroppen och dens koppling till manlig identitet. Jag är väl inte längre en pojke, utan snarare än ung man (hur länge är man en ung man?). Men vad är det som definierar mig som man. Det första man tänker på är åldern, men den har egentligen ingen betydelse, eftersom om jag går omkring på stan så vet ju ingen hur gammal jag är. Därför måste det finna något annat som gör att omgivningen uppfattar mig som man (vilket är ett rent hypotetiskt antagande från min sida). En viss mogenhet och ett vuxet beteende kunde man tänka som orsaker till att man definieras som man. Men som vi vet så är det ju ganska få som lyckas bli mogna och kloka, och ett vuxet beteende är ofta mycket idiotiskt och barnsligt. Så svaret ligger inte heller på det intellektuella planet. Och inte på det emotionella planet, eftersom barn ofta är mycket bättre på att uttrycka känslor. På något sätt indikerar det här att det finns ett manligt habitus som förenar alla män, genom att upprätthålla en distinktion till kvinnor, pojkar och gubbar. Detta manliga habitus, hävdar jag att kommuniceras mycket tydligt genom kroppen. Således börjar vi närma oss svaret.

Jag tror nämligen att det är kroppen, dvs. den manliga kroppen som en form av förkroppsligat habitus, som är grunden för den manliga identiteten. Vissa hävdar säkert att det är jaktinstinkterna eller det mordiska raseriet som är fundamentet för manlig identitet. Men jag tror inte riktigt på det här. Jag tror vi har svaret rakt framför oss i den konkreta manliga kroppen som består av muskler, blod och vävnad. När jag talar om den manliga kroppen är det självklart frågan om en idealtyp och det finns säkert många variationer av manligt habitus. Men det finns de facto två idealtyper:

1. den traditionella muskulösa arbetarkroppen som utstrålar styrka och virilitet.
2. den mera moderna feta kroppen, med den överdimensionerade buken som främsta kännetecken. Denna kropp är lika manlig som den första, för att den signalerar att man har pengar, att det intellektuella är viktigare än det kroppsliga. Även den här kroppen ger, likt den muskulösa kroppen, mera volym, vilket ofta tolkas som respektingivande på fältet.

Men i dagens senmoderna samhälle menar jag att det har skett en förändring gällande den manliga kroppen. Det sker en allt större polarisering och radikalisering mellan de muskulösa och de feta. Dessutom har de gamla rollerna kastats om. Nu är det dom med stora tillgångar till kapital; ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital, som tränar mest. Varför? Jo för att med en vältränad kropp signalerar man att man är kompetent, ambitiös, effektiv och målinriktad. Dessa är alla det senmoderna samhällets största dygder. Följaktligen har det uppstått ett muskel kapital. De nya arbetarna däremot, blir bara fetare och fetare pga. av deprivation, apati och alienation. På det här sättet blir den feta kroppen ett stigma som fängslar individen i en ofördelaktig position. Det kan alltså konstateras att en cirkel har slutits. Än en gång lever vi i ett samhälle där muskler ger makt, precis som våra förfäder under stenåldern.

En dialog mellan en förvirrad människa som söker sig själv och en försvunnen katt som söker frihet

människan: - var är du min katt?

katten: - vad fan ångår det dig?

m: - men du är ju min katt, jag vill ha dig tillbaka

k: - va fan, jag är inte din katt, jag är inte någons katt. Jag är inte någon jävla hund som sitter på kommando och juckar mot lyktstolpar

m: - ja men jag saknar dig

k: - du saknar förnuft

m: - men kan du inte komma tillbaka till matte så han får paija dig och höra hur du spinner

k: - tänk om du sku ta och lyssna på hur det spinner på tomgång i ditt huvud, du är ju patetisk

m: - du är grym

k: - ja det är väl det som gör mig mänsklig och därför jag ville bort från ditt förbannade fängelse där jag ständigt förlöjligades och tvingades äta fisk. Jag hatar fisk

m: - men jag lovar att du inte behöver äta fisk någonsin mera om du kommer tillbaka

k: - idiot, det behöver jag inte nu heller, nu när jag är fri

m: - ja men vem skall jag nu älska när du inte finns här

k: - kallar du vårt förhållande för kärlek? Det var ju för fan ett slav- ägare förhållande, på sin höjd kunde det tolkas som en icke ömsesidig sadomasochistisk kärlek. Du får hitta någon annan som du går omkring med i koppel och som skiter på bestälning

m: - ja men jag sitter ju här med kopplet runt min egen hals, vi kan byta roller

k: - För det första tror jag att vi redan bytt roller och för det andra så: I'm not in to that kind of shit. Häng dig i det där satans kopplet. Kanske du hittar dig själv, om det nu finns något att hitta

m: - Men kan du inte komma hit och paija mig, lyssna på mitt tomma huvud som spinner, gå ut med mig i koppel enligt minutiösa scheman. Ge lite struktur och mening åt mitt liv

k: - skärp dig människa, du skämmer t.o.m. ut hundarna. Oberoende om jag är slav eller ägare kommer jag ju att vara lika bunden till dig, och det är något jag vill undvika

m: - men lilla misse du kommer inte att klara dig ute i människornas grymma värld

k: - såvitt jag vet kännetecknas människornas värld av en hänsynslös och brutal djuriskhet, där dom stora äter dom små och där all solidaritet är försvunnen. Detta passar mig utmärkt. Jag har alltid gillat småfåglar, och vad beträffar solidaritet så är det bara hundar som visar en sådan imbecill, löjlig och kategorisk solidaritet. Hunden är människans bästa vän för att hunden p.g.a. av sitt patetiska habitus tagits ifrån sitt status som djur och därför inte har någon annan vän än människan. Människan står alltså lägre i rang än hunden, eftersom det är hunden som väljer att vara vän med människan och inte tvärtom.

m: - men kan vi inte vara vänner

k: - nix, jag umgås inte med hundar alltså umgås jag inte med människor. Du får lov att hitta någon annan, t.ex. hunden i dig själv. Adios, jag åker till Egypten

Malmö och Lund, som katt och hund

Konstrasten mellan Lund och Malmö är otroligt stor. Lund är den akademiska och sofistikerade staden där individer med högt ekonomiskt och kulturellt kapital möts kring ett glas vin eller sushi i en välpolerad, organiserad och gemytlig miljö för att skapa kontakter som genererar stora visioner samt socialisera inom den politiska korrekthetens ramar. Atmosfären är fylld av civiliserad asketism och självsäkert bollande med de symboler som utgör grunden för ett raffinerat socialt spel. Infrastrukturen är välorganiserad, med en pittoresk prägel; universitetets röda tegelbyggnader, som tillsammans med höstens harmoniserande gula lövträd påminner om Oxford eller andra typiska akademiska miljöer. Allting i Lund är lite prydligare, lite lugnare, lite sublimare och lite dyrare - ett sätt genom vilket det upprätthålls en distinktion gentemot det "burleska" och "vulgära" Malmö.

Malmö står för det mera kaotiska och spontana även om det också i denna röra döljer sig ett socialt spel med egna regler och
andra symboliska kapital. Akademiska Svensson byts ut mot invandrare av otaliga slag, som rör sig och uppför sig enligt helt andra mönster. Allting går lite fortare. Staden är laddad med en energi som sprider sig in i alla hörn. Här ser man också hemlösa tiggare, något som aldrig skulle förekomma i Lund. Barnens närvaro i gatubilden är tydlig, i Lund leker dom på trygga inhägnade gårdar i något grönområde, men i Malmö dräller dom omkring överallt. Här äter man thai-mat för 35kr och plockar själv undan de fängelseliknande besticken och faten. Malmö är också speciellt, eftersom dess stora invandrar befolkning inte enbart bor i den utfrysta periferin, utan finns mitt i stadens kärna i Möllevången, som de ockuperat med sina otaliga matplatser och små butiker och där de konfronterar den svenska jantelagen. Hit flyttar nu mer och mer unga människor för att uppleva det nya, passionerade, exotiska, hedonistiska, revolutionära anti-folklhems Sverige. Denna trend har såklart inverkat på bostadspriserna i det tidigare arbetarstadsdelen, så att inom 10 år är det endast rika börsmäklare som har råd att bo här, men än så länge känner man sig ytterst exotisk som blond och blåögd finländare. Malmö har den högsta andelen unga föräldrar i hela landet och här görs det också mest aborter. Malmö anses dessutom vara en av de otryggaste svenska städerna. Lund och Malmö känns som två ytterligheter och någonstans där mitt emellan, på lagom avstånd till de båda binära motpolerna finns det måttliga och diplomatiska Sverige.

Den fina distinktionen mellan sj‰lvmord och sj‰lvdrÂp

I allmänhet tycker vi synd om människor som begår självmord. Men på något sätt tycker jag att detta faller sig en aning konstigt. Om någon verkligen vill begå självmord borde den göra det med ett leende på läpparna och alla nära och kära borde glädjas åt denna framgång, inte undergång och se den nydöda, precis som den nyfödda som en priviligierad individ. Vad jag menar är att om någon verkligen vill och har bestämt sig för att begå självmord borde vi ju glädjas för individen ifråga. Trots allt har ju individen kommit till en insikt och fattat ett beslut, dessutom har individen förverkligat sitt beslut, vilket är ett tecken på initiativ och vilja, inte apati och likgiltighet. Om man finner livet likgiltigt orkar man inte äns bemöda sig att ta livet av sig. Med andra ord tycker jag inte att självmord nödvändigtivs är så tragiskt. Jag tror att de anghörigas sorg mest är bitterhet och ilska förklädd till mera politiskt korrekta och altruistiska känslouttryck som sorg och tårar. Men varför denna ilska och bitterhet kan man ju fråga sig. Jo de anhöriga är i all sin själviskhet och egocentrism bittra och sårade över att självmördaren inte uppskattat sitt liv och sin tillvaro bland sina medänniskor, ja självmördaren anses vara illojal mot de levande, förrädare mot de egna, en otacksam bedragare och en feg brottsling och eskapist. Följaktligen anser jag att självmord inte per definition bör uppfattas som en så tragiskt incident vilket däremot självdråp på alla vis är.

Det lilla lömska hålet - källan till oavbruten ovisshet och oro

Jaha, så är det då måndag igen. Efter att gårdagen i stort sätt gick ut på att plöja igenom ofantliga mängder Simpons avsnitt ätandes ofantliga mängder schweizisk choklad och dödandes ofantliga mängder tid på ett tillfredställande, men samtidigt lite ångestskapande hedonistiskt sätt, känns denna soliga måndag som en ljus begynnelse på veckan, ja det känns nästan som tidens begynnelse. Undrar just vilken dag Big Bang inträffade, om vi liksom sku börja räkna enligt våra veckodagar tillbaka till stunden då allting började. Var det kanske en måndag? Jag tror det. Jag vill i alla fall tro på en sådan estetisk symmetri i tillvaron. En bidragande orsak till min känsla av tidens begynnelse handlar nog också om att jag känner mig återuppstånden ur veckoslutets spritfyllda syndaflod.

Denna måndag inleddes dock i mindre angenäma tecken, jag märkte nämligen att min cykelring var tom, så jag vandrade in till centrum och tillbaka. En skön promenad på ca 8km. När jag kom hem för att lappa hålet hittade jag inget hål. Jag fyllde ringen och luften hölls kvar. Nu vet jag inte om hålet är så litet att det är omöjligt att hitta eller om någon har tömt min ring. Denna ovisshet är olidlig. Hur skall jag få reda på sanningen? Hur skall jag kunna lita på min cykelring och låta bli att leva i en ständig paranoid oro om att ringen sakta och tyst, i all hemlighet töms på luft. Detta obefintliga och lömska hål är som en osynlig fiende omöjlig att bekämpa, men som slår till när du minst anar. Jag föredrar faktiskt stora, tydliga och ärliga hål som vågar visa sig och som medför omedelbara konsekvenser som man kan åtgärda. Så här i skrivande stund svävar jag i en outhärdlig ovisshet. Jag går och klämmer på cykelringen med 5 minuters mellanrum i hopp om att få ett svar, men hålet vill inte tala till mig, det ignorerar mig, det förlöjligar mig, det förnedrar mig. Kanske jag själv borde sticka ett hål i ringen för att få lite själsro, för att få en synlig fiende att rikta min ilska mot. Men vad är ett hål? Egentligen är det väl per definition bristen på något, utebliven materia, motsatsen till ickehål, dvs. yta, alltså ingenting. Hålet är som en stor svart påse utan botten, som vi försöker fylla med vår existens i hopp om att återställa en ordning som aldrig funnits.

Hälsofascismens holocaust och människors rädsla för att bli feta

Jag har utövat en del hjärngymnastik på gymmet. Det är så fascinerande att titta på den maniska människan som motvilligt, men som besatt kultiverar sin kropp tillbädjandes jagets kult. Jag fascineras också av att titta på arbetande muskler. Det är något fint i hur dom arbetar tillsammans och kommer till sin rätta genom sin strävan efter att bemästra ett motstånd. Lite på samma sätt som jag kan bli fascinerad av ett urverk, där alla kugghjul arbetar perfekt ihop för att nå ett gemensamt mål. Det blir nästan omöjligt att se skillnad på den motoriska kroppen och den mekaniska styrketräningsapparaten, båda sammanflätas och sammansvetsas av en fordistisk precision, som är grunden för hälsofascismens holocaust, dvs gymmet. När jag tittar på människorna ser jag en rädsla i deras ögon. De är rädda för att bli feta, inte vara feta, eller dö, utan uttryckligen bli feta. det är alltså själva förändringsprocessen i sig, inte slutresultatet eller konsekvenserna som skrämmer. Att bli fet är värre än att dö.

Musikbulimi

Jeeeeeeiiiii!!! Jag vet inte om det här är ett rop av glädje eller fruktan. Idag hittade jag äntligen en bra skivaffär här i Lund! Jag vet inte om det var en slump eller ett bevis på att det existerar en högre makt, men det råkade sig inte bättre än att jag just idag fick studiestöd. Med lite bondeförnuft och slutledningsförmåga vet ju alla vad skivaffär + studiestöd innebär, jo inköp av skivor. Skivaffären har ett bra urval av begagnade skivor och jag måste såklart köpa några. Problemet är att jag lider av musikbulimi, dvs. jag kan inte konsumera musik på ett normalt och hälsosamt sätt så som vettiga människor gör. Istället blir det ett antingeneller förhållande till musikkonsumtion (märkväl att det här inte gäller lyssnandet på musik, för det gör jag ständigt), som blir tydligast när jag downloadar musik. Men det här problemet gäller också konkreta skivor. Jag har klarat mig riktigt bra utan en bra skivaffär i min absoluta närhet, men nu när jag är medveten om att det finns en bra skivaffär till mitt förfogande varje dag anar jag det värsta. Kommer min tillvaro att spåra ut?

Korrekta och felaktiga generaliseringar som samtidigt aldrig är helt helt korrekta eller felaktiga

Här i Sverige lever jag på något sätt upp till myten om den tysta inåtvända finnen, även om jag inte anser mig vara en typisk finne, vem gör nu det? Men här blir jag väl en typisk finne, fast en diffus sådan, eftersom jag är finlandssvensk, något som verkar vara obergripligt för de flesta. För det mesta frågar människor mig om Nokia, Conan O'Brian, Jari Litmanen, Vodka och Kekkonen. Dessa är liksom grundpälarna för den Finlands identitet. Svenskarna känns mera sociala, omtänksamma, självupptagna och mödolösa än vad jag är van vid att finländare är. Rödbergets trendfinnar är ett undantag, eftersom de försöker vara så svenska och har de sociala och ekonomiska förutsättningarna för att leva som harmoniska flanörer. Kanske jag borde räkna mig själv in i denna grupp? Nej satan jag är ju ändå ursprungligen Hangöbo och det är någo helt annat. Hangöbon i mig är den tysta, vindtåliga, vattentäta fiskaren på öppet hav med öppet sinne, bra balans och som ingen storm kan rubba. Antagligen begår jag själv misstaget att generalisera för mycket. Men som man ofta glömmer finns det korrekta och felaktiga generaliseringar, samtidigt som inga generaliseringar är helt korrekta eller felaktiga.

" Över den slutgiltigt upplysta världen strålar barbariets segertecken"