Det lilla lömska hålet - källan till oavbruten ovisshet och oro

Jaha, så är det då måndag igen. Efter att gårdagen i stort sätt gick ut på att plöja igenom ofantliga mängder Simpons avsnitt ätandes ofantliga mängder schweizisk choklad och dödandes ofantliga mängder tid på ett tillfredställande, men samtidigt lite ångestskapande hedonistiskt sätt, känns denna soliga måndag som en ljus begynnelse på veckan, ja det känns nästan som tidens begynnelse. Undrar just vilken dag Big Bang inträffade, om vi liksom sku börja räkna enligt våra veckodagar tillbaka till stunden då allting började. Var det kanske en måndag? Jag tror det. Jag vill i alla fall tro på en sådan estetisk symmetri i tillvaron. En bidragande orsak till min känsla av tidens begynnelse handlar nog också om att jag känner mig återuppstånden ur veckoslutets spritfyllda syndaflod.

Denna måndag inleddes dock i mindre angenäma tecken, jag märkte nämligen att min cykelring var tom, så jag vandrade in till centrum och tillbaka. En skön promenad på ca 8km. När jag kom hem för att lappa hålet hittade jag inget hål. Jag fyllde ringen och luften hölls kvar. Nu vet jag inte om hålet är så litet att det är omöjligt att hitta eller om någon har tömt min ring. Denna ovisshet är olidlig. Hur skall jag få reda på sanningen? Hur skall jag kunna lita på min cykelring och låta bli att leva i en ständig paranoid oro om att ringen sakta och tyst, i all hemlighet töms på luft. Detta obefintliga och lömska hål är som en osynlig fiende omöjlig att bekämpa, men som slår till när du minst anar. Jag föredrar faktiskt stora, tydliga och ärliga hål som vågar visa sig och som medför omedelbara konsekvenser som man kan åtgärda. Så här i skrivande stund svävar jag i en outhärdlig ovisshet. Jag går och klämmer på cykelringen med 5 minuters mellanrum i hopp om att få ett svar, men hålet vill inte tala till mig, det ignorerar mig, det förlöjligar mig, det förnedrar mig. Kanske jag själv borde sticka ett hål i ringen för att få lite själsro, för att få en synlig fiende att rikta min ilska mot. Men vad är ett hål? Egentligen är det väl per definition bristen på något, utebliven materia, motsatsen till ickehål, dvs. yta, alltså ingenting. Hålet är som en stor svart påse utan botten, som vi försöker fylla med vår existens i hopp om att återställa en ordning som aldrig funnits.