Den fina distinktionen mellan sj‰lvmord och sj‰lvdrÂp

I allmänhet tycker vi synd om människor som begår självmord. Men på något sätt tycker jag att detta faller sig en aning konstigt. Om någon verkligen vill begå självmord borde den göra det med ett leende på läpparna och alla nära och kära borde glädjas åt denna framgång, inte undergång och se den nydöda, precis som den nyfödda som en priviligierad individ. Vad jag menar är att om någon verkligen vill och har bestämt sig för att begå självmord borde vi ju glädjas för individen ifråga. Trots allt har ju individen kommit till en insikt och fattat ett beslut, dessutom har individen förverkligat sitt beslut, vilket är ett tecken på initiativ och vilja, inte apati och likgiltighet. Om man finner livet likgiltigt orkar man inte äns bemöda sig att ta livet av sig. Med andra ord tycker jag inte att självmord nödvändigtivs är så tragiskt. Jag tror att de anghörigas sorg mest är bitterhet och ilska förklädd till mera politiskt korrekta och altruistiska känslouttryck som sorg och tårar. Men varför denna ilska och bitterhet kan man ju fråga sig. Jo de anhöriga är i all sin själviskhet och egocentrism bittra och sårade över att självmördaren inte uppskattat sitt liv och sin tillvaro bland sina medänniskor, ja självmördaren anses vara illojal mot de levande, förrädare mot de egna, en otacksam bedragare och en feg brottsling och eskapist. Följaktligen anser jag att självmord inte per definition bör uppfattas som en så tragiskt incident vilket däremot självdråp på alla vis är.