Hälsofascismens holocaust och människors rädsla för att bli feta

Jag har utövat en del hjärngymnastik på gymmet. Det är så fascinerande att titta på den maniska människan som motvilligt, men som besatt kultiverar sin kropp tillbädjandes jagets kult. Jag fascineras också av att titta på arbetande muskler. Det är något fint i hur dom arbetar tillsammans och kommer till sin rätta genom sin strävan efter att bemästra ett motstånd. Lite på samma sätt som jag kan bli fascinerad av ett urverk, där alla kugghjul arbetar perfekt ihop för att nå ett gemensamt mål. Det blir nästan omöjligt att se skillnad på den motoriska kroppen och den mekaniska styrketräningsapparaten, båda sammanflätas och sammansvetsas av en fordistisk precision, som är grunden för hälsofascismens holocaust, dvs gymmet. När jag tittar på människorna ser jag en rädsla i deras ögon. De är rädda för att bli feta, inte vara feta, eller dö, utan uttryckligen bli feta. det är alltså själva förändringsprocessen i sig, inte slutresultatet eller konsekvenserna som skrämmer. Att bli fet är värre än att dö.