Kulturella kapitalets självgenererande cirkelresonemang

Att känna till Pierre Bourdieus teori om kulturellt kapital tyder på att man själv besitter ett visst kulturellt kapital. Att dra denna slutsats indikerar också i sig att man har en viss mängd kulturellt kapital. Att, precis som jag gör nu, ironisera över fenomenet kulturellt kapital visar ytterligare det kulturella kapital man har. Och att självironiskt och med en självmedveten självdistans skämta om detta resonemang tyder även det på högt kulturellt kapital.

Det uppstår alltså en oändlig spiral av strukturerade hänvisningar till kulturellt kapital som i sig genererar mera kulturellt kapital. Det går liksom inte riva sig loss från detta resonemang, det fastnar som smulten ost och hänger med som en seg tråd vart än man vänder sig och bygger små snaror som man ständigt snubblar i.

Konformismens kaka

Genom hela livet får vi lära oss att man inte kan äta kakan och behålla den. Detta har blivit ett mantra för livet och en självuppfyllande profetia, baserad på en simplifierad uppfattning om livet som ett logiskt och förnuftigt framskridande. Detta uttryck är som en fundamental lag som inte får ifrågasättas och som förtrycker oss och begränsar vad vi vågar göra av våra liv och vad vi vågar drömma om. Följden av detta är att vi kryper ihopp oss ynkliga inför det som kallas för "livets realiteter", närmare bestämt en normaliserande och normaliserad hegemonisk diskurs som bygger på logik och förnuft.
Dessa "livets realiteter" är i stor utsträckning endast påhittade, relativa och blir lätt självuppfyllande. De finns där för att vi inte skall hungra för mycket efter något, känna för stor passion, eller ha en för stark strävan.

Idén om att man inte kan äta kakan och behålla den representerar alltså en diskurs som går under namnet "livets realiteter", en diskurs som fått ontologisk satus och som är besläktad med den protestantiska etiken och janttelagen. Så skit i "livets realiteter" och utmana logiken och alla livets naturlagar. Man kan faktiskt äta kakan och behålla den. Jag säger inte att det är lätt eller alltid är rätt, men det är möjligt.

Att äta kakan och behålla den är inte kategoriskt något negativt eller tecken på girighet, utan ett uttryck för viljan att inte nöja sig med att gå med sänkt huvud och nöja sig med det lilla man blivit tilldelad av livets lott, utan istället våga leva ut hela livet, våga lämna sin tilldelade ruta och våga omfamna livet som om man endast skulle leva en gång. Våga äta kakan och behålla den, istället för att bli en slav av kakan.

Strobosamhället och dess binära arkitektur

Jag håller på att drivas till det vetenskapliga vanvättets yttersta gränser. Jag försöker orientera mig i den kvantitativa forskningsmetodikens massiva och komplexa Colosseum. På håll kan det se ut som stabila pelare och strukturer hackade ur sten, där allting handskas som om det vore tegelstenar eller legobitar. Ja det känns som om man försöker bryta ner verkligheten i små kvadratiska, kvantiferbara kuber som omformas efter behov, i strävan efter symmetriska systembyggen som är så massiva, skrämmande, respektingivande och oöverskådliga, att de är svåra att rasera eller ifrågesätta. Man kryper bara ihop och känner sig liten i positivismens ödsliga skugga.



Tittar man dock lite närmare märker man snart att denna massiva stenkonstruktion i själva verket är lika instabil som ett korthus. Om det fattas ett stenblock raseras allting. Det vill säga hela det statistiska systemet kräver att det inte finns en enda otydlig del. Således är detta systembygge av sten ytterst sårbart pga av sin brist på flexibilitet och elastisitet. Det ger aldrig efter, böjer sig aldrig för kritisk ransakan, men bryts istället itu utan förvarning eller formas sakta om. I längden är det stenen som får ge vika för vattnet, det krävs bara lite tålamod.



Den arkitektoniska planritningen för detta statistiska systembygge är SPSS - Satans Problematiska Störande Statistik aka Statistical Package for the Social Sciences. Och nu har jag SPSS hemma på min dator, så det är väl bara en tidsfråga innan jag är fullkomligt igenmurad av orubbliga kvantitativa block. Jag har en känsla av att det statistiska systembygget sprider ut sig bortom det vetenskapliga fältets gränser, ja som om hela samhället skulle präglas av en genomgående kvantifiering. Allting skall ju räknas, mätas, vägas, ges definitiva definitioner, frysas till is, handskas som utbytbara legoklossar. Det finns något skrämmande och osympatiskt i det här. Jag tror det hänger ihop med samhällets digitalisering. Nu menar jag inte endast att vi omgärdas av digital teknologi, men att vårt sätt att tänka, våra perceptioner och hela livet blir digitaliserat, dvs. lösryckta 0:or och 1:or som saknar ett analogt sammansvättsande kontinuum och sammanhang, och som snuttifierar vår uppfattning om vår existens. Livet blir liksom som en animation bestånde av korta bildsekvenser, där man väljer att helt ignorera den faktiska närvaron av korta pauser, korta avbrott mellan varje bild. Vad finns i detta tomrum? Tomt är det inte. Tomhet existerar inte. Tar man bort något finns det alltid något kvar. Och vad är det?



En annan beskrivning av dessa tendenser till digitalisering och snuttifiering är vad jag kallar för strobosamhället. Stroboljus är ljus som blinkar så snabbt att det ger en sekvenserad och uppdelad rörelsebild som påminner om en animation. I stroboljuset är de ljusa sekvenserna lika långa som de mörka sekvenserna, men ändå är det bara de ljusa sekvenserna som vi anser beskriva det som pågår. Med andra ord inträffar ett nästan 50 procents verklighetsbortfall a la principen: det man inte ser, det existerar inte. Ett strobosamhälle är följaktligen fyllt av erfarenhets- eller existensluckor. Man ser de mörka pauserna mellan ljussekvenserna som blott mörker, dvs ingenting. Men totalt mörker existerar inte. Mörker handlar om en relativ minskning av ljus, som uppfattas olika beroende på blickens skärpa och ögats kapacitet. I stroboljus blir det dock elt omöjligt att uppfatta dessa subtila ljusnyanser, eftersom pupillen omöjligen hinner hänga med i det epileptiska blinket. Därmed spelar oss blicken ett litet trick och ögat skapar en synvilla konstruerad av de binära motpolerna: ljus och mörker, svart och vitt, sant och falskt, ja och nej, 1 och 0.



Jag säger inte att alla dessa dunkla luckor i livet borde lysas upp av obarmhärtigt avslöjande strålkastare, det skulle vara olidligt. Istället borde vi tända levande ljus med ständigt nyanserande karaktär, ljus som genom att kasta rörliga skuggor lämnar något kvar åt mysticismen och vägrar förminska livet till blott vetenskapliga variabler och vägrar offra världen till positivismens giriga gap där den sakta mals och bryts ner till obetydliga partiklar, 0:or och 1:or och symmetriska legobitar. Hur givande och hållbart det är att kritisera allt detta med hjälp av informationsteknologins digitala och binärt kodade väv av 1:or och 0:or kan man ju fråga sig, eftersom jag just nu egentligen låter min kritik kvantifieras och kodas till obetydliga konstruerade partiklar. Det är som att försöka förverkliga en förnuftskritik genom rationella och logiska resonemang. Det är närmare bestämt ett dilemma utan lösning. Vilket paradoxalt nog blir lösningen på detta dilemma, eftersom problem med en logisk lösning för evigt är dömd till en operationaliserad död.

Det bor en mördare i oss alla

Bor det en mördare i oss alla? Jag har funderat på det här. Vem har potential att ta livet av någon annan, att bli en mördare? Är det ett gemensamt mänskligt drag som vi alla bär på, men som hos de flesta är resistent och latent, medan hos fåtalet blommar ut och manifesteras genom massakrer eller genom självmord. Eller är mördaren en roll vi tar, en identitet vi växer in i som följd av ett visst händelseförlopp eller vissa omständigheter? Gemensamt för båda dessa antaganden är att de indikerar att vem som helt kan mörda, precis som vem som helst kan bli mördad. Det kan handla om ett plötsligt beslut man gör på en bråkdelssekund som leder till ett plötsligt agerande bortom alla ens inpräglade beteendemönster. Man blir lika plötsligt en mördare som man blir ett offer, för det tar ju lika länge att mörda som att bli mördad och i många fall blir båda lika överrumplade av handlingens konsekvenser. Båda alternativen får fatala följder för livet och leder till totala förändringar av identiteten. En gång mördare alltid mördare. En gång död alltid död.

Om man däremot hävdar att man kan ha mordiska anlag, dvs. att generna är förklaringen till vem som blir mördare, ja då är man ute på hal is. Då kunde man ju fängsla eller avrätta individer med mördargener i preventivt syfte, och på det sättet skona samhället från mord. Men att skona människor från mord genom avrättningar, ja det låter ju inte överhuvudtaget hållbart, för varje avrättning kräver en avrättare, precis som varje mord kräver en mördare. Och distinktionen mellan mördare och avrättare, den är bara konstruerad, den är en ridå som hindrar oss att avslöja det institutionaliserade mordets sanna natur.

Summa sumarum tror jag att det bor en mördare i oss alla. Alla har vi nångång den där mordiska blicken som blottar de dunklaste hålorna i våra mörka själar, en föraning om vårt megalomaniska behov av att leka allsmäktiga genom att bemästra liv och död. Vissa blir viljelösa slavar av denna mordiska drift, andra väljer att fängsla den och hålla den instängd djupt i det dunkla, bortom alla blickar. Det är socialisationen som avgör till vilken av dessa två grupper man hör. Den explosiva eller den implosiva mördaren.

Följaktligen är vi alla potentiella mördare samtidigt som mördaren definieras som en avvikelse. Människor har mördat varandra sedan tidens begynnelse och mordet måste således anses vara ett grundläggande karaktärsdrag för den mänskliga naturen. Samtidigt stigmatiseras mordet av samhället genom att definieras som en avvikelse. Handlar det här inte om att man försöker marginalisera och utestänga den mänskliga naturens mindre smickrande egenskaper bortom det normalas gränser, och på så sätt självbedrägligt anse sig visa prov på moral och kontroll, medan det bestialiska monstret i oss sover tyst och spinner som en tidsbomb.

Det sakraliserade sekulära som en social skapelse

Människan skapar Gud.
Gud skapar människan.
Människan konstruerar världen.
Världen möjliggör människans existens.
Människans existens institutionaliserar och konstituerar verkligheten.
Verkligheten ger människan ontologisk status.
Människan dödar Gud i sin beskrivning av en värld vars existens är fullkomligt beroende av enbart människan och hennes sociala tankestrukturer.
Denna beskrivning ger människan gudomlig status, eftersom världen och verkligheten är hennes konstruktion, hennes skapelse.
Som en följd av att världen inte existerar som en extern entitet utanför mänskliga domäner måste även människan vara en konstruktion.
Detta innebär att människan är lika konstruerad och osann, eller verklig och sann som Gud.
Följaktligen får både människan och Gud samma status och måste anses lika döda eller levande.

Detta är frukten av mina feber funderingar. Jag har försökt närma mig och reda ut detta kaos av semi-metafysiska och och sika-filosofiska kunskapssociologiska tanketrådar genom att tillämpa det logiska förnuftet för att egentligen bevisa omöjligheten i användandet av ett logiskt och positivistiskt förnuftstänkande när man vill förstå världen. Egentligen kan jag inte bevisa något med detta resonemang, det är ju bara en ny tanke konstruktion, men det är också svårt att motbevisa det. Och på ett sätt känns det som om jag kommit lite vidare i mina funderingar, även om jag samtidigt omöjligtvis kan komma närmare mitt mål. Det är lite som att jaga sin egen svans medan man går i sin egen fälla.

Febrig irrfärd inom konstruktionismens diskursiva domäner

Jag har feber, egentligen inget annat, ingen influensa. Bara feber. Lite konstigt. Samtidigt vet jag inte hur mycket feber, eftersom jag inte har en febertermometer. Vi tror så blint på febertermometrar och andra mätinstrument, att vi slutar använda vår intuition. Konsekvensen av en blind tro på förnuftet och ett fanatiskt tillbädjande av rationalitet. Enligt all logik borde man ju alltid känna av om man har feber, ändå måste vi ha en termometer som bekräftar det, vi kan liksom inte själv dra den slutsatsen, utan måste ha någon auktoritet (febertermometern) som ger denna känsla ontologisk status. Senaste nätterna har varit isande infernaliska, eftersom jag ömsom huttrat och ömsom svettats. Sängkläderna har varit helt genomblöta av svett. Stundvis har jag bara legat i sängen, stirrat upp i taket och tryckts ihop till en liten boll av det massiva mörkret som omgärdat mig. Dessutom hade grannaran ovanför mig efterfest till kl. 06.00 på morgonen. De vibrerande bassfrekvenserna trängde in i mina feberyror och skapade en obehaglig känsla, som ljudet av ödesdigra bombplan.

Jag håller på och läser parallellt tre mycket bra böcker som alla hänger ihop och förenas av delvis samma resonemang och reflektioner. Dessa böcker är: Zen och konsten att sköta en motorcykel (Pirsig), The Social Construction of Reality (Berger & Luckmann) och Representing Reality (Potter). De här böckerna grundar sig delvis på samma vetenskapsfilosofiska och kunskapssociologiska resonemang om hur verkligheten, kunskapen och samhället är mänskliga konstruktioner som institutionaliseras och får en given ontologisk status. Samhället har alltså en objektiv karaktär som grundar sig på subjektiva handlingar. Detta gör samhället till en realitet sui generis, dvs en verklighet i sin egen rätt som inte kan reduceras till något annat, som inte kan förklaras med logik eller förnuft. Det socialt konstruerade samhället bygger i sin tur på olika diskurser, som kombinerar makt och kunskap i strävan efter att skapa sanningar, dölja ideologi bakom ontologiska draperier. Det finns alltid en bakomliggande strävan och agenda. Och här kommer vi till konstruktionismens eviga dilemma. Om den fullständigt följer sin egen tankegång, vilket den måste, är den ju i sig också en konstruktion kopplad till olika diskurser. Konstruktionismen är således inte immun mot sin egen kritiska hållning. Konstruktionsimen är en konstruktion, precis som allt annat. Så var blir egentligen kvar i handen? Kanske ingenting, eller så finns det ett otydligt avtryck i handflatan.

Fascinerande och viktiga frågeställningar, men samtidigt är det så överväldigande frågor och ämnen som tas upp, att jag börjar känna mig hopplöst liten, och världen känns obarmhärtigt outgrundlig. Det går inte säga något definitivt, utan vi står på ständigt eroderande mark. Relativitetens fördömda förmåga att förlama och försvåra. Det är som att vandra i ett träsk. Otroligt utmattande, långsamt och på gränsen till galenskap. Detta kombinerat med att jag har haft feber, har skapat en helt surrealistisk känsla. Som om jag sku ha förflyttats till en helt egen värld. Och när jag väl kommit in i ett sådant sinnestillstånd, börjar jag ifrågesätta nästan allting, irrar maniskt omkring i en sprialformad labyrint. Detta i sin tur gör att jag börjar tvivla på allt jag gör, frågar mig själv vad meningen med allt jag gör EGENTLIGEN är?

Följaktligen har jag haft några dagars existenskris, där jag bla. frågat mig varför jag egentligen är här i Lund? Varför väljer jag att vara så långt borta från mina närmaste själsfränder och kärasten? Varför väljer jag att leva som ett konstigt spöke omringat av främlingar som överhuvudtaget inte förstår mig och knappt ser mig? Jag antar väl att de flesta tvivlar ibland, och misstänker också att mitt grubblande och tvivel förstärktes av febern, man är ju inte helt sig själv då, eller så är det helt tvärtom att kärnan i jaget blir tydligare när man svettas av sig alla roller - en välbeprövad metod inom olika religiösa riter. Kanske jag bara genomgått en självframkallad reningsrit, där jag svettats ut allt mentaltslagg som jag samlat på mig.

Om man inte alltid vet var man har sig själv, så kan det vara bra att låta andra människor veta det. De kan hjälpa en att hitta tillbaka. Fast att hitta tillbaka är en illussion. Egentligen kan man aldrig komma tillbaka, isynnerhet inte efter en febrig irrfärd som kulminerats i en reningsrit.

Varning för Neo-neandertalare!

Var på din vakt! Dom finns överallt runt omkring dig i din absoluta närvaro, smygandes i dunklet och spionerandes efter dig. Jag talar om neandertalare, oförutsägbara, okontrollerbara och outgrundliga neo-neandertalare. Även din älskade kan visa sig vara en infiltrerad och maskerad barbarisk post-babbian med brutala karaktärsdrag och bristfällig självreflexivitet. Ofta avslöjas de infiltrerade neo-neandertalarna av att de fotograferas med blixt. Detta plötsliga och starka ljus får dem att tappa masken och visa sin sanna natur.

Das Boot

Kollade just Das Boot, en 261 minuters utdragen, klaustrofobisk, mörk, och tunnelformad odyssé i det infernaliska krigets galenskap. Jag tycker mig skönja vissa paraleller till Mörkrets hjärta, samma tryckande stämning, samma fåordighet, samma intensiva vansinne, samma resa in i mänsklighetens dunkla hålor, fast när det gäller Das Boot ett ännu mera outtalat, om än dock mycket närvarande budskap.

Trots att det var frågan om director's cut versionen, så är den inte när på så olidligt lång som fullängdsversionen som monotont mal på i mäktiga 318 minuter. Men det är just detta monotona malande, det klaustrofobiska knarret från skråvet och den spöklika besättningen som vacklar på vansinnets brant, som gör att man själv inte förmår andas och trollbinds av fruktan. Man blir fullkomligt utmattad av denna film.

Nu skall jag sjunka ner i min djupa säng, låta mig bäddas in av det tjocka mörkret, höra knarret från sängens skråv och hypnotiseras av det ödesdigra ekolodets rytmiska piip.....piip.....piip....som om det vore mitt hjärta.

Mac kulten och dess religiösa konnotationer

Enda sedan Apple gjorde sin framgångsrika comeback på markanaden i slutet av 1990-talet -efter att mer eller mindre ha varit försvunnen och förglömd i 20 år- har deras popularitet vuxit stadigt. Ja Mac renässansen kan nästan jämföras med Jesus återuppståndelse. De mest dedikerade användarna av Mac datorer avgudar denna maskin så mycket att det nästan får religiösa konnotationer. Jag talar om människor inom kreativa områden, så som musik, konst och design; traditionellt sett apostlar för det transcendenta. Deras relation till Macen som redskap, verkar vara mera personlig och image baserad än generellt när det gäller elektronik och andra varor. Macen är en del av deras identitet, och även mer än så.

Varför använda en Mac? Frågar man Mac användare denna simpla fråga, är de sällan kapabla till att ge en rationell förklaring. Följaktligen är valet av en Mac främst inte frågan om pris eller prestanda. Istället får man ett starkt intryck av att de främsta motiven snarare är irrationella och baserade på en stark övertygelse utan logik och förklaringsförmåga, likt de flesta religioner. Således kan de mest lojala och dedikerade, ja nästan fanatiska Mac användarna jämföras vid ny-religiösa rörelser, eller en fundamentalistisk sekt. Dom väljer att se Mac som något utöver det normala, ett transcendent fenomen av religiös karaktär. Det finns ingen logik i ett dylikt tänkande. Men denna semi-religiösa perception tillför människorna en gemensam kollektiv tillhörighet i en tid av ontologisk osäkerhet. Som en följd av sekularisering, erodering av nationalstaten och atomisering av kärnfamiljen, känner vi ett enormt behov av att skapa något sakralt ur det sekulära. Vi drivs av ett begär efter en fast och trygg kollektiv famn. Detta är även fallet för de nästan fanatiska Mac supportrarna och deras världsuppfattning, där Steve Jobs symboliserar Gud, Bill Gates är Satan (trots ofantliga välgörenhets insatser) Mac är Jesus och Ipod är den heliga Graalen. Och tänk på Apples logo, det kunde inte vara mera tydligt än så.

Dags att stänga min Ibibel G4 för idag. Sov gott min vita skyddsängel, jag vet att du vakar över mig och skyddar mig mot alla djävulska virus som vill åt min renade Isoul.

Rätten till att dö

Det talas om rätten till att leva. Men utöver det finns en annan lika grundläggande rätt, nämligen rätten till att dö. Egentligen hänger dessa båda ihop. Jag menar rätten till att leva innebär ju att man bestämmer själv över sitt liv, dvs. man bestämmer själv om man vill leva eller dö. Att leva skall inte vara en plikt som man fullföljer för att behaga andra. Trots detta berövar man dagligen människor friheten till att välja om dom vill leva eller inte, genom att förhindra självmordsförsök. Varför gör vi så?

Är det egoism?

Är vi rädda att bli lämnade ensamma?

Är det den protestantiska moralpolisen i oss som inte vill att någon skall komma lätt undan, och därför blockerar alla genvägar?

Är det rationalisten i oss som endast ser individen som en tillgång till ökad produktion och konsumtion, blott en obetydlig byggkloss i en offantlig konstruktion, och därför inte vill avstå ?

Är vi rädda för att människor skall inse att självmord kanske trots allt inte är en så dum idé, och att denna idé skapar en dominoeffekt som slutligen tömmer jorden på alla människor?

Och är det nödvändigtvis dåligt?

Rätten till att dö är lika grundläggande som rätten till att leva. Och att leva är inte synonymt med frihet. Ibland ger dig döden mera frihet. Eller åtminstone frid.

Ett likgiltigt embryo i upplösningstillstånd

Ibland känner jag mig fullkomligt likgiltig. Inget berör mig, varken positivt eller negativt. Det är ett meditativt och känsloförlamat tillstånd. Ja det känns som om hela jag skulle vara inhöljd i någon form av seg gelé - ett skikt mellan mig och omvärlden. Ett cellmembran, ett skydd mot omvärlden som hindrar mig från att kunna nå omvärlden. Jag kan helt enkelt sitta bland andra människor och reflexmässigt, rutinmässigt skratta när man skall skratta, säga ahaa i rätt stund, verka intresserad som sig bör i sociala sammanhang, utan att överhuvudtaget reflektera eller registrerar det som utspelar sig omkring mig. Jag är fullständigt distaniserad och försvunnen. Glider sakta iväg. Upplöses.

Med hjälp av mina förfinade sociala förmågor och ett trovärdigt belevat beteende lyckas jag dock övertyga min omgivning om att jag är närvarande, när jag de facto är avlägset frånvarande. Någon kan kanske tycka att detta är ett falskt beteende. Kanske det, men jag gör det i alla fall inte i ett beräknande syfte, i strävan efter personlig vinning. Det är bara en medfödd instinkt som jag slaviskt följer när jag vill dölja mig. Jag väljer alltså inte att dra mig tillbaka, eftersom detta skulle bli en för tydlig och avslöjande manifestation över mitt skygga tillstånd. Istället väljer jag att dölja mig i massan som en statist och uppslukas av omgivningen. Då känner jag mig som en kapsyl som svälgs och färdas ner i mänsklighetens svalg, där det är så mörkt att man inte ser mörkret och så tyst att man inte hör. I detta tyngdlösa vacuum hittar jag mig själv: ett självcentrerat och sovande embryo roterandes kring sin egen axel.

N.I.M.K. - Not In My Kitchen

Helt galet!!! Det är som ett slagfält i köket för tillfället. Man ryms knappt in. När jag sku laga mat var köket fyllt av en hel koloni kineser som lagade mat och snackade på som attan. Kinafenomenet har helt tydligt nått mitt kök. När jag sedan skulle diska hade det ännu kommit lika många spanjorer till som kolonialiserade hela köket helt enligt deras egna syften. Jag kännde mig ganska ensam som nordbo mitt bland dessa två väldiga student diasporan. Jag tror och hoppas det är ett undantagsfall, för det blir nog ganska jobbigt att vistas i köket när det är så fullt. Tänk dig 10 spanjorer och 10 kineser som alla ska delta i matlagningen och babblar på. Det är kaos, total anarki.

Jag är fullkomligt övertygad om att en viss nivå av diktatur är nödvändig i alla hushåll. Men att övertyga spanjorer och kineser om att diktatur inte är kategoriskt av ondo, det blir minsann inte lätt.

Både kineser och spanjorer är på något sätt så omständiga i sitt kockande. Dom kockar alltid i grupp och är ganska ineffektiva, eftersom dom snackar så mycket. Men jag antar att maten har en viktig kulturell position och fyller en central social funktion inom dessa båda kulturer, till skillnad från nord europa. Deras tendenser att sprida ut sig och ta mycket utrymme kan väl också härledas till deras historia. Kanske jag borde vara mera kulturrelativistisk och uppskatta mitt nya mångkulturella kök. Helt tydligt präglas jag av en viss nivå av N.I.M.K., dvs. Not In My Kitchen inställning (en motsavrighet till det kändare N.I.M.B.Y. : Not In My Back Yard - inställningen). Men ett kök är ett kök är ett kök, var än du befinner dig. Och om någonting här i världen är universellt så är det kökets funktion. Där skall man kunna laga mat. Punkt.

Tröttnade på nudlar - slog ihjäl hustru

En 53-årig turkisk man slog ihjäl sin fru med en hammare.
Anledningen: Hon lagade bara nudlar till honom under en månads tid.
Parets grannar hittade kvinnas kropp i den turkiska staden Trabzon i fredags.
De larmade polisen och några timmar senare greps 53-åringen.
- Hon var inte intresserad av mig längre. Det var ohållbart.
Hon lagade bara nudlar till mig under en månad, sade han till polisen enligt AFP.
Mannen sitter nu häktad misstänkt för mordet. (Expressen 13.1.2007)

Man ska lära sig uppskatta vardagen, annors lär livet ska få dödliga konsekvenser.
För mig är nudlar en förkroppsligad representation av vardagen och en symbol för det trassliga livet, som är inpaketerat i engångs plastförpackningar med medföljande kryddpåse, som gör det hela lite intressant liksom. Det gäller att ransonera kryddan enligt eget rationellt omdöme för att få lite liv i nudlarna. Fast food, fast life, fast death.

Läsesalarnas aritmetik

En rätt så betydande del av mitt liv utspelar sig inom läsesalarnas väggar. Ja det är ju faktiskt så att livet till stor del går ut på att sitta inom fyra väggar, skrapandes sig i huvudet, och vädjandes blicka upp i taket i förhoppning om att man från ovan skall få de stora svaren på ens, när det kommer till kritan, meningslösa, men samtidigt livsuppfyllande frågor.

Livet är ju de facto strukturerat kring en mängd fullkomligt ointressanta och relativt ovidkommande rutiniserade handlingar. Så är det nu bara. Lika bra att lära sig leva med det, eftersom det är oundvikligt att leva utan det. Det är nämligen så att man aldrig tar time out från livet, vare sig man borstar tänder eller rullar tummar. Att motvilligt sträta genom vardagen i väntan på att det " riktiga" livet (pensionen) skall börja är höjden på självbedrägeri. Att resa bort i strävan efter att uppleva livet är en skymf mot den negligerade, oupskattade och rentav skendade vardagen som alltid är dig lojal. Livet är ju per definition vardag, dvs. varje dag. Livet är inte quality time, utan all the time. Livet är allt det där du omringas av, men som du inte upptäcker, eftersom du är så upptagen med att söka Livet med stort L på annat håll, i fjärran horisonter. Det är med andra ord dags att börja uppskatta vardagen, att sluta mobba och utfrysa den och istället acceptera den som en grundläggande del av livet, utgörandes ett siamesiskt tvillingpar tillsammans med livet. Vardagen hänger allitd med som en expanderande blodigel, fastsugen på din rygg. Det är lika bra att bli kompis med den, eftersom denna parasit sakta blir en del av dig, tills du en dag märker att det är du som är parasiten. Det gäller alltså att göra sig mera medveten om varje livsfunktion som man utför och på sätt påminna sig om att man lever, istället för att hasa omkring som drömmande zombien eller dylika representanter för dödens diaspora, utan att uppfatta att man står mitt i livet och utan att kunna uppskatta det innan det redan tynat bort i det förgångna.

Det är detta jag har gjort i läsesalarna. Det vill säga hitta livet mellan hyllraderna. Dom flesta som läser i läsesalarna är så fokuserade på läsandet att de glömmer bort att de lever. Ja de tror liksom att läsesalarna placerar sig utanför livets domäner, som ett typografiskt vacuum. Därför sitter dom där som kossor, idisslandes onödig kunskap och blickandes ut över information highways medan livet susar förbi.

Samtidigt finns det också spår av samhälleliga strukturer i läsesalarna. Genast då man stiger in blir man synad från topp till tå och kategoriseras och placeras in i färdigt konstruerade fack, som är omöjliga att fly undan. Detta moment handlar dock inte om mänsklig kontakt. Nej här uppstår det ingen kontakt, det är enbart frågan om registrering. Följaktligen kan det snarare jämföras med en flaskinsamlingsautomat. När man stiger in i läsesalen känner man sig som en flaska som placeras på återinsamlingsautomatens fordistiska och fascistiska rullband. Det är som att själsligt kremeras. Genast avgör sensorerna om man är en simpel ölflaska eller en fashionabel läskedrycksflaska, och utgående från det avgörs det hur mycket man är värd. Allt i enlighet med konstruerade och konformistiska kriterier, såklart. En gång en ölflaska, alltid en ölflaska. Ja det känns faktiskt ofta som om livet mera handlar om att registrera och kategorisera varandra än att kommunicera. På det här sättet börjar livet enbart handla om positionera sig. Och läsesalen utgör inget undantag. Var du sätter dig och hur du sitter, allting följer vissa strukurerade drag och fyller en funktion i din vardag. "Vem är du, vem är jag? Levande charader", för att citera min favorit schlagerfilosof Arja Saijonmaa.

Webbpromenadernas faror

God morgon! Vaknade för en timme sedan och har gjort min vanliga lilla cyber morgonpromenad på nätet. Först går jag till foreca och kollar vädret. Seda är det gmailen och bloggen som gäller. Där brukar jag vanligen stanna en stund och reflektera eller diskutera med någon förbipassernade, sedan viker jag av till webmailen, där jag ofta inte stannar så länge. Brukar väl främst gå dit för att läsa anslagstavlan och slänga bort lite rosk. Efter webmailen brukar jag gå och hämta dagens tidningar. Hotmailen hoppar jag ofta över, där är så kaotiskt.

Först det lättlästa och ytliga aftonbladet med sin ständigt uppdaterade sportrapportering (det skall vara lättsmält på morgonen, annars stockar sig maskineriet). Aftonbladets dagliga nhl rapporter fyller samma funktion som en såpopera, dvs. nånting fullkomligt idiotiskt som man dagligen följer med och som på något sätt ger struktur åt vardagen och bidrar till eskapism. Efter uppvärmningen tar jag itu med DN som är mera seriös. Här gäller det att få en helhetsöversikt och så några frön som får gro i ro resten av dagen, för ofta läser jag de längre artiklarna först senare på kvällen.

Jag brukar avsluta min webbpromenad med att gå till dagensbok och dagensskiva, det fungerar som eftertänjning. Ibland tittar jag sporadiskt in i okända förbipasserande fönster, av ren nyfikenhet. Vissa dagar är traffiken så hård att det är omöjligt att ta sig fram utan att bli frustrerad, då är det bäst att återvända hem, stänga dörren, dra för gardinerna och pusta ut i tystnaden och mörkret. Webbpromenader är sköna, man stöter på en hel del intressant även om det bara är en kort promenad. Samtidigt stöter man också ofrivilligt på en massa onödigt. Det t.ex. omöjligt att undvika alla reklamer som ständigt prackas på en.

Det sämsta med webbpromenaderna är dock att man blir så exponerad. Ja så fort man lämnar sitt hem känner man hur vakande blickar bränner i nacken. Man kläs av naken av dessa röntgenblickar, står där blottad inför allmänheten, degraderad och förnedrad av hegemoniska moralister och dystopiska bödlar. Det är som att bli utsatt för en allmän avrättning i äkta 1600-tals anda, men denna gång på cybertorg.

Webbpromenader är förvisso trevliga och något jag rekomenderar, men tappa int bort dig till otrevliga webbghetton och var medveten om att du ständigt står i fokus för någons googles. Det kan vara bra att kartlägga sina egna rörelsemönster på nätet och försöka se om du är skuggad. Jag menar inte att du skall bli paranoid, utna endast medveten om var du går och vad du gör. Du är konstant googlad.

Amilcar Cabrals mössa

Jag fick en Amilcar Cabral mössa som julklapp. Dessa mössor bärs av offantliga mängder gubbar i Västafrika. Men Amilcar Cabral mössan är också ett intressant fenomen. Första gången jag stötte på dessa mössor var i Senegal. Där bars de av var och varannan gubbe, i skiftande färger. Följaktligen hör de till den moderna västafrikanska nationaldräkten. Men trots att Amilcar Cabral mössan, som redan namnet säger, förknippas med Västafrika, kommer de ursprungligen från forna Tjeckoslovakien. Där producerades de och användes av lokalbefolkningen. Men i något skede, jag vet inte riktigt när, skulle väl gissa på tidiga 1970-talet spred sig dessa mössor till Västafrika, där de blev en verklig och långvarig hit.

Kanske var det, likt gamla och utslitna bilar som skickas från Europa till Afrika, begagnade mössor som skickades till Afrika efter att deras ursprungliga ägare dött och fått en bättre levnadsstandard. På grund av att Amilcar Cabral använde dessa mössor har den fått sitt namn och blivit en symbol för arbetarklassen, vänsterideologi och en stark, modern afrikansk identitet och stålthet . På så sätt kan Amilcar Cabral mössan uppfattas som en tjeckisk/afrikansk motsvarighet till palestina sjalen. Om denna mössa hade ett lika starkt symbolvärde i Tjeckoslovakien under Sovjettiden vet jag inte, men klart är att det är utsatta, koloniserade och förtryckta människor som använt dessa mössor.

Förövrigt är Amil Cabral mössan ett konkret exempel på kopplingen mellan globaliseringen och kultur, och i synnerhet hybridisering. Mössan har rest från Tjeckoslovakien till Västafrika, möjligen via Portugal där Amilcar Cabral studerade och inledde sin politiska verksamhet i syfte att frigöra Guinea Bissau från Portugals kolonialistklor. Amilcar Cabral var dock inte enbart en hjälte, utan även en kritiserad nationalist, med många människoliv på sitt samvete. Han mördades 1973 i Conakry, Guineas huvudstad. Mössorna lever dock vidare. Men enligt senaste rapporterna står Guinea idag inför en general strejk och inbördeskrig, med påföljden att mera mössbärare kommer att dö. Ingen mössa utan bärare.

Ambivalent allergi

Tänkt att man kan vara både allergisk för och allergisk mot något. Ambivalent allergi m.a.o.

Duktiga Gud

Duktighet dödar
dödlighet fruktas
Fruktbarhet avgudas
Gud var duktig
Och nu straffas mänskligheten
för att vi inte älskat tillräckligt

Avskedsaforism

Avsked förtstärker vänskap - vänskap förstärker avsked