Minimalistisk odysse i musikalisk transcendens

En skivrecension jag skrivit om Jonny Greenwoods soloskiva "Body song" har publicerats på www.dagensskiva.com. Gå och kolla! En förträfflig skiva och en utmärkt sida!

Hopplösa backhoppare

Ibland känns allting mycket trögt. Trööööööggggt. Som trög gröt utan russin på en grådaskig måndagmorgon, som stela leder hos en åldring, som tuggummi under skosulan. Då känner jag mig som en backhoppare i uppförsbacke. En ganska hopplös känsla. Det måste vara hopplöst att vara en hopplös backhoppare, en hoppare utan hopp. Det är som en mardröm. Du börjar glida ner för backtornet, känner vinden som viner om öronen, förbereder dig på att tajma avstampet exakt, men så förändras nedförsbacken sakta till en uppförsbacke, farten tar sakta men säkert slut och du börjar glida bakåt, utan kontroll och utan att kunna se dig för. Kanske du fastnar i denna vagga bestående av en uppförsbacke och en nedförsbacke, och så vaggas du till stilla till döds. Eller så stannar du mellan båda backarna på plan mark. Du kanske inte dör, men allting är stagnerad likgiltighet, eftersom du varken kommer framåt eller bakåt.

Backhoppning fungerar som en form av terapi för mig. När jag känner mig deprimerad tittar jag gärna på backhoppning. Den vita snön lyser upp rummet och min själ. Jag fängslas liksom av det starka ljuset. Varje hopp utgör ett transcendent klimax. Hopparen sätter sig på bommen, rätar till glasögonen, kollar bindningen, släpper bommen, glider med accellererande hastighet mot kanten av backen. Det är som en spermie vid utlösning som plötsligt skjuter ut med en enorm kraft, fast spermier gör inte telemark landning. Sport fungerar som eskapism från livets tunga realiteter. Genom att titta på sport och glädja sig över vissa sportresultat hålls människans fokus på livets oväsentligheter istället för att hon vänder sin blick mot samhället och förhåller sig kritiskt till hela denna galenskap. På det här sättet passiviseras och kontrolleras människan. Hon apatiseras och hålls lyckligt omedveten.

Jag är hellre olyckligt medveten än lyckligt omedveten, och ändå tittar jag på backhoppning.

Sinistrality och Satan, hand i hand

"Kopplingar mellan högra och vänstra hjärnhalvorna är snabbare hos vänsterhänta personer visar en studie i neuropsykologi vid Australian National University. Den snabba transporten av information innebär att vänsterhänta blir mer effektiva vid hantering av flera samtidiga intryck". (Expressen, 6.12.06)

Need I say more? De vänsterhäntas fana vajar högt i min vänstra hand!

Men det finns också andra påståenden:

"Left-handedness was often interpreted as a sign of Satanic influence, and thus prohibited. Many examples can be found in the Christian-Greek scriptures in which the wicked or evil sit at the left hand of God, while the righteous sit at the right hand of God, during the Last Judgment. The Inuit also believed that every left-handed person was a sorcerer". (Wikipedia)

"Left-handedness, in comparison to the general population, also appears to occur more frequently in several groups of neurologically disordered individuals (epilepsy, Down's Syndrome, autism, mental retardation, dyslexia)". (Wikipedia)

Det här är ju typiska drag för konstnärer, skapande personer och andra visionärer (da Vinci, Picasso, Bach, Beethoven, Prokofiev, Cobain, Dylan Kafka, Beckett, Goethe, Tolstoy, Einstein, Gandhi, Castro, Chavéz, Bin Laden, Vanhanen, Maradona, Pélé). Många av dessa har med stor sannolikhet sålt sin själ till djävulen för att få övernaturliga förmågor. See the connection? Vi vänsterhänta lever i maskopi med Lucifer och styr världen mot transcendent dekadens.

Att tanka tanken med tankar

Jag sitter och försöker skriva någonting om någonting, men huvudet känns tomt, eller egentligen är det inte tomt, snarare är det överfullt och därför går det i lås. Det är som en dator som strejkar när hårdskivan inte räcker till. Borde väl trycka ctrl + alt + delete för att stänga av lite tankar, återgå till grundläget. Kanske borde jag radera alla mina tankar, börja om frän början i Ms-dos läge. Äh jag vet inget om datorer eller människans hjärna för den delen heller, jag bara använder dem.

Ibland, som till exempel nu, sitter jag och tänker på att jag inte tänker på någonting överhuvudtaget. Det är en ganska total tanke som jag kan sjunka in i, fastna i. Det blir lätt svårt att riva sig loss och jag upplever att det finns en press på att jag borde tänka, tanka tanken med tankar, välja en sak att tänka på och kasta ankar istället för att ständigt driva planlöst omkring i spiraler, desperat navigerandes i arkipelager av oavslutade och opåbörjade tanke-eskapader.

www.antiglobalisering.gud vs. livet är lokalt

Marknadsekonomi och nyliberalism är mer eller mindre det samma som kapitalistisk anarki, konsumtions anarki, anarkistisk konsumtion. Både konsumtion och anarki ignorerar moralen och skiter i individens integritet, dom ser inte heller någon skillnad mellan den offentliga sfären och den privata sfären. För övrigt är båda oberekneliga i sin respektlöshet och självgodhet.

Kapitalismen och anarkin driver ständigt närmare varandra, vilket resulterar i att båda lider av identitetskris kombinerat med medelålderskris. Titta bara på alla anti-kapitalist demonstrationer fyllda av ungdomar i anarkist uniformer, köpta identiteter och kommodifierade värderingar, där vandrar de pseudomålmedvetet, självbelåtet och självbedrägligt i sina Converse tossor precis som manekänger på en modeshow, funderandes mera på hur de ser ut än på vad de demonstrerar mot, ja eller var det för, nej emot, nej ingen kommer ihåg, det är så svårt att komma ihåg och så lätt att glömma.

Antiglobaliseringsrörelsen är skenhelig och paradoxal. Man färdas med flygplan härs och tvärs över kontinenter för att demonstrera mot den förödande globaliseringen. Man upprätthåller diskussionsforum på internet där man diskuterar de hemska följderna av den teknokratiska globaliseringen. Men antiglobalisterna glömmer bort hur beroende av globalisering och dess frukter de själva är. Utan globaliseringen skull det vara omöjligt för dem att existera som en transnationell rörelse, de sku egentligen inte kunna existera överhuvudtaget. Dessutom påminner antiglobalisternas retorik delvis om nationalisternas resonemang.

Vi lever i en värld av ökad polarisering mellan fundamentalister och sekularister. Men vi lever också i en värld där allt flera människor slutat tro på existensen av en Gud. Fortfarande behöver vi människor dock någonting att tro på, något heligt att bygga vår tillvarom på. Om inte Gud så kanske Satan, terrorister eller nationalstaten. Tron på en gemensam fiende förenar oss, är grunden för vår egen idenitet och ger meningen åt livet, precis som religion eller nationalism. Globaliseringen fungerar både som Gud och som Satan för människor. Detta berättar något om hur total och skitsofren Globaliseringen är. Globaliseringen har ett Janus ansikte. Precis som Gud går det inte att se eller ta i Globaliseringen. De båda är någonting man endast känner, mytomspunna metafysiska fenomen, med skrämmande verkliga och konkreta konsekvenser. Globaliseringen är vår tids Gud och Satan i samma skepnad. Jag tror inte lika mycket på Gud som på Globalisering. Vem är vår tids Jesus? Bill Gates? Bono? Internet?

Utan globaliserade medier skulle vi aldrig få en semi- helhetsbild av världen (om nu något sådant är möjligt), aldrig ha en uppfattning om vad som försigår bortom horisonten. Globaliseringen ger oss i bästa fall ett fågel perpsektiv, eller snarare ett satellit perspektiv. Det är för enkelt att påstå att globalisering enbart leder till homogenisering, eftersom det i samma utsträckning leder till heterogenisering och hybridisering. Världen är inte längre en hög av slutna konservburkar liggandes hullerombuller omedvetna om varandras närvaro. Världen är istället en enda stor konservburk fylld med en muterad gryta som lever sitt eget liv.

Den explosionsartade expansionen av begreppet globalisering är i sig själv det främsta beviset på att globaliseringen existerar. Men trots det tror jag att livet är lokalt.

Spela galen

Spela galen för att klara det galna spelet
hela natten och hela dagen

Spela galen i en galen värld för att inte upptäckas
och göras galen

Spela galen för att inte fångas
av den oskrivna lagen

Spela galen, spring omkring med de andra i hagen,
runt runt i cirklar, för att undvika slagen

Men kom ihåg hur lätt det är att bli bedragen,
att på bar gärning bli tagen

Spela därför galen
hela natten och hela dagen,
för att kunna fortsätta gör de rätta valen
och själv välja att vara galen

Skymningens skimära sken

Inget nytt på sydfronten. Vardagsspiralen rullar på hypnotiskt. Mörkret tätnar och fukten infiltrerar sig bland de torra hudpartiklarna, lämnandes endast känslan av en lätt rysning. Pupillerna växer sig enorma i sitt berusade behov av ljus. Det är inget fel på mörker. Jag känner mig trygg i mörkret, det är en djurisk instinkt, man vill inte bli sedd, inte bli upptäckt. Ständigt dessa hot som tyst, men ödesdigert svävar ovan oss, spanandes efter en flämtande låga och en falnande blick att borra sina klor igenom.

Vi kommer ju alla från en mörkt och fuktig plats i våra mammors sköten, så november borde ju vara en trygg månad. Nej mörkret är bra, men höstskymningen är avskyvärd. Den där stunden när det inte är mörkt eller ljust, utan något otydligt mittemellan, nästan odefinierbart, men ändå omöjligt att ignorera. Det är inte som vinterns, vårens eller sommarens stämningsfulla skymningar, utan en grå, kall och ödslig skymning. Det är som ett så intensivt ingenting att det blir allting.

Skymningen faller på axlarna som ett massivt stenblock, eller som en mantel av bly, den tynger vår rygg och utmanar vår vilja. I skymningen rör sig djuren oroligt. Det samma gäller mig. Sinnena är på helspänn, men samtidigt skymmer skymningen min blick, dämpar alla ljud, förlamar kroppen i en framkrypande fuktighet och gör mig mållös. Jag försöker förgäves fly undan detta intensiva ingenting som fyller allting och täcker alla ytor, i skymningens skimära sken.

Väggar

väggar att luta mot
väggar att klättra på
väggar att blicka mot
väggar att tala till
väggar som lyssnar
väggar som stirrar
väggar som avskiljer
väggar som inrutar
väggar som strukturerar
väggar som bakgrund
väggar som förgrund
väggar med hål
väggar med sprickor
väggar med djup
väggar med textur
väggar med gåtor
väggar mellan rum
väggar mellan människor
väggar mellan världar
fallande väggar
bärande väggar
gråa väggar
gula väggar
höga väggar
tunna väggar
fysiska väggar
mentala väggar
vaktande väggar
isolerande väggar
inkluderande väggar
exkluderande väggar
förenande väggar
förmedlande väggar

Främlingsskapets olidliga rundgång

I nästa nummer av Nytid publiceras en text om Rumänien som jag skrivit (kan läsas på nytids hemsida www.nytid.fi). Rubriken är Främlingsskapets olidliga rundgång. Det är inte ett traditionellt reportage, utan snarare en reflekterande reseskildring i Rumänien och mitt huvud. Texten är också grunden för de dikter jag skrivit till fotografierna som ingår i min och Nickes utställning Begrav mig stående - en inblick i rumänska verkligheter. Texten beskriver vår resa till Rumänien i juni 2006 och den sammanfattar de viktigaste reflektioner och insikter som denna resa gav mig. Enjoy!

Våra paradoxer gör oss mänskliga

Jag var just på en otroligt effektiv och lyckad shopping tur i stan. Hittade allt jag behövde. Köpte från HM en snygg, simpel blå huppare för 200kr och en blå t-shirt för 50kr, båda riktigt snygga, fin blå färg, just sådan jag sökt. Kvaliteten kan man ju såklart ifrågasätta om man vill, och etiken för den delen också. Jag gick också till Tiger (halpis krääsä budega med allt billigt från himmel till jord). Där hittade jag en telefonladdare för 20kr, ett par svarta avklippta fingervantar för 10kr och ett stort grönt ljus för 10kr. Allt sånt jag behövde. Än en gång är både kvaliteten och etiken tvivelaktig, men jag har nu aldrig påstått mig vara världsförbättrare och int har jag råd att ständigt vara etisk, även om jag sku villa. Väntar bara på att HM skall göra sina egna palestina sjalar, det sku vara så galet och typiskt för dagens anda. Men jag är nöjd med mina köp. Och jag måste ju erkänna att lite shopping även lyser upp min dag här i ruskiga mörkret. Det gör den, även om jag är mycket medveten om och kritisk till kommodifieringens effekt på identiteten och tillvaron, men ibland måste man strunta i om det är galna saker som gör en lite glad för stunden och bara följa de inneboende drifter som söker denna temporära glädje. Man måste ibland strunta i vad som gör en glad och koncentrera sig på att vara glad, obereonde av metoderna. Det här är såklart en farlig balansgång och kan användas som ett sätt att rättfärdiga all möjlig skit, men om man bara är medveten om vad man håller på med, och inte låter det ta över hela ens liv, så tycker jag väl man kan göra det. "Vi är ju bara små människor som försöker leva våra liv och ha det lite trevligt tillsammans", som det konstateras i Sånger från andra våningen.

Herregud nu låter det här som ett försvartstal för att jag shoppat i HM, det var inte så jag menade det. Utan jag bara spontant funderade lite kring de dissonanser och ambivalenser som uppstår mellan allas våra värderingar och handlingar. Jag tror det är helt normalt, eller ska vi säga mänskligt. Jag har sagt det förut; en människa som inte är paradoxal är inte mänsklig. Jag tror starkt på det här. En människa som ständigt motarbetar sina paradoxer blir lätt en mekanisk etikrobot.

En fjärran förnimmelse av ett försvunnet förflutet

Så är jag alltså tillbaka i Lund efter ett intensivt, men lyckat besök i Helsingfors. Där fortsätter alla nära människor att leva sina liv som förut, som om jag endast varit förnimmelsen av en ande, något som inte kan vidröras och endast syns som en suddig fläck på näthinnan, som försvinnande imma på fönsterrutan. Och sådant är livet - förnimmelser av försvunna tider, platser och identiteter. Livet är som avdunstande imma, där man drar sina streck, lämnar sina spår och ritar sig själv. Antingen ritar man sig själv i dokumenterande syfte, eller så fungerar bilden mera som en riktgivande karta när tillvaron blir för suddig. Och vår utställning fortsätter att stå där oberoende av min närvaro och tillgänglig för alla. Vem som går där och vad dom tycker och tänker, det vet endast människorna på fotografierna. Men för mig är utställning ett av strecken i imman, ett bevis på att jag finns till och ett bevis på att vår resa till Rumänien faktiskt inträffade, och inte enbart är en otydlig dröm och en fjärran förnimmelse av ett försvunnet förflutet...

Autumn Falls

Jag har alltid gillat att göra blandband med musik. Jag kommer ihåg att jag redan som 13 åring låg på golvet i mitt rum, helt försjunken i skapandet av mina egna compilations på c-kassett med självritade fodral. Det här är något jag gör fortfarande (se bilden), även om tekniken utvecklats sedan de tidiga årens c-kassetter och slutanvända tuscher. Jag gillar att bygga upp en dramaturgi och att lyckas kombinera mycket varierande artister, skapa harmoniska övergångar kombinerat med dissonerande frontalkrockar. Nu har jag alltså gjort ett nytt blandband som heter Autumn Falls, vilket ju passar bra, eftersom hösten faller i natt när vi övergår till vintertid. Musiken på detta blandband är varierande, men med en tydlig rödtråd i höstensfärger. Följande artister ingår: Jaco Pastorius, Antony & The Johnsons, Martha Wainwright, Cinematic Orchestra, Four Tet, Jonny Greenwood, Dmitry Schostakovich, Eino Juhani Rautavaara och Sigur Rós. Njut av hösten!

Muskel kapital

Muskel kapital
Jag har funderat på den manliga kroppen och dens koppling till manlig identitet. Jag är väl inte längre en pojke, utan snarare än ung man (hur länge är man en ung man?). Men vad är det som definierar mig som man. Det första man tänker på är åldern, men den har egentligen ingen betydelse, eftersom om jag går omkring på stan så vet ju ingen hur gammal jag är. Därför måste det finna något annat som gör att omgivningen uppfattar mig som man (vilket är ett rent hypotetiskt antagande från min sida). En viss mogenhet och ett vuxet beteende kunde man tänka som orsaker till att man definieras som man. Men som vi vet så är det ju ganska få som lyckas bli mogna och kloka, och ett vuxet beteende är ofta mycket idiotiskt och barnsligt. Så svaret ligger inte heller på det intellektuella planet. Och inte på det emotionella planet, eftersom barn ofta är mycket bättre på att uttrycka känslor. På något sätt indikerar det här att det finns ett manligt habitus som förenar alla män, genom att upprätthålla en distinktion till kvinnor, pojkar och gubbar. Detta manliga habitus, hävdar jag att kommuniceras mycket tydligt genom kroppen. Således börjar vi närma oss svaret.

Jag tror nämligen att det är kroppen, dvs. den manliga kroppen som en form av förkroppsligat habitus, som är grunden för den manliga identiteten. Vissa hävdar säkert att det är jaktinstinkterna eller det mordiska raseriet som är fundamentet för manlig identitet. Men jag tror inte riktigt på det här. Jag tror vi har svaret rakt framför oss i den konkreta manliga kroppen som består av muskler, blod och vävnad. När jag talar om den manliga kroppen är det självklart frågan om en idealtyp och det finns säkert många variationer av manligt habitus. Men det finns de facto två idealtyper:

1. den traditionella muskulösa arbetarkroppen som utstrålar styrka och virilitet.
2. den mera moderna feta kroppen, med den överdimensionerade buken som främsta kännetecken. Denna kropp är lika manlig som den första, för att den signalerar att man har pengar, att det intellektuella är viktigare än det kroppsliga. Även den här kroppen ger, likt den muskulösa kroppen, mera volym, vilket ofta tolkas som respektingivande på fältet.

Men i dagens senmoderna samhälle menar jag att det har skett en förändring gällande den manliga kroppen. Det sker en allt större polarisering och radikalisering mellan de muskulösa och de feta. Dessutom har de gamla rollerna kastats om. Nu är det dom med stora tillgångar till kapital; ekonomiskt, kulturellt och socialt kapital, som tränar mest. Varför? Jo för att med en vältränad kropp signalerar man att man är kompetent, ambitiös, effektiv och målinriktad. Dessa är alla det senmoderna samhällets största dygder. Följaktligen har det uppstått ett muskel kapital. De nya arbetarna däremot, blir bara fetare och fetare pga. av deprivation, apati och alienation. På det här sättet blir den feta kroppen ett stigma som fängslar individen i en ofördelaktig position. Det kan alltså konstateras att en cirkel har slutits. Än en gång lever vi i ett samhälle där muskler ger makt, precis som våra förfäder under stenåldern.

En dialog mellan en förvirrad människa som söker sig själv och en försvunnen katt som söker frihet

människan: - var är du min katt?

katten: - vad fan ångår det dig?

m: - men du är ju min katt, jag vill ha dig tillbaka

k: - va fan, jag är inte din katt, jag är inte någons katt. Jag är inte någon jävla hund som sitter på kommando och juckar mot lyktstolpar

m: - ja men jag saknar dig

k: - du saknar förnuft

m: - men kan du inte komma tillbaka till matte så han får paija dig och höra hur du spinner

k: - tänk om du sku ta och lyssna på hur det spinner på tomgång i ditt huvud, du är ju patetisk

m: - du är grym

k: - ja det är väl det som gör mig mänsklig och därför jag ville bort från ditt förbannade fängelse där jag ständigt förlöjligades och tvingades äta fisk. Jag hatar fisk

m: - men jag lovar att du inte behöver äta fisk någonsin mera om du kommer tillbaka

k: - idiot, det behöver jag inte nu heller, nu när jag är fri

m: - ja men vem skall jag nu älska när du inte finns här

k: - kallar du vårt förhållande för kärlek? Det var ju för fan ett slav- ägare förhållande, på sin höjd kunde det tolkas som en icke ömsesidig sadomasochistisk kärlek. Du får hitta någon annan som du går omkring med i koppel och som skiter på bestälning

m: - ja men jag sitter ju här med kopplet runt min egen hals, vi kan byta roller

k: - För det första tror jag att vi redan bytt roller och för det andra så: I'm not in to that kind of shit. Häng dig i det där satans kopplet. Kanske du hittar dig själv, om det nu finns något att hitta

m: - Men kan du inte komma hit och paija mig, lyssna på mitt tomma huvud som spinner, gå ut med mig i koppel enligt minutiösa scheman. Ge lite struktur och mening åt mitt liv

k: - skärp dig människa, du skämmer t.o.m. ut hundarna. Oberoende om jag är slav eller ägare kommer jag ju att vara lika bunden till dig, och det är något jag vill undvika

m: - men lilla misse du kommer inte att klara dig ute i människornas grymma värld

k: - såvitt jag vet kännetecknas människornas värld av en hänsynslös och brutal djuriskhet, där dom stora äter dom små och där all solidaritet är försvunnen. Detta passar mig utmärkt. Jag har alltid gillat småfåglar, och vad beträffar solidaritet så är det bara hundar som visar en sådan imbecill, löjlig och kategorisk solidaritet. Hunden är människans bästa vän för att hunden p.g.a. av sitt patetiska habitus tagits ifrån sitt status som djur och därför inte har någon annan vän än människan. Människan står alltså lägre i rang än hunden, eftersom det är hunden som väljer att vara vän med människan och inte tvärtom.

m: - men kan vi inte vara vänner

k: - nix, jag umgås inte med hundar alltså umgås jag inte med människor. Du får lov att hitta någon annan, t.ex. hunden i dig själv. Adios, jag åker till Egypten

Malmö och Lund, som katt och hund

Konstrasten mellan Lund och Malmö är otroligt stor. Lund är den akademiska och sofistikerade staden där individer med högt ekonomiskt och kulturellt kapital möts kring ett glas vin eller sushi i en välpolerad, organiserad och gemytlig miljö för att skapa kontakter som genererar stora visioner samt socialisera inom den politiska korrekthetens ramar. Atmosfären är fylld av civiliserad asketism och självsäkert bollande med de symboler som utgör grunden för ett raffinerat socialt spel. Infrastrukturen är välorganiserad, med en pittoresk prägel; universitetets röda tegelbyggnader, som tillsammans med höstens harmoniserande gula lövträd påminner om Oxford eller andra typiska akademiska miljöer. Allting i Lund är lite prydligare, lite lugnare, lite sublimare och lite dyrare - ett sätt genom vilket det upprätthålls en distinktion gentemot det "burleska" och "vulgära" Malmö.

Malmö står för det mera kaotiska och spontana även om det också i denna röra döljer sig ett socialt spel med egna regler och
andra symboliska kapital. Akademiska Svensson byts ut mot invandrare av otaliga slag, som rör sig och uppför sig enligt helt andra mönster. Allting går lite fortare. Staden är laddad med en energi som sprider sig in i alla hörn. Här ser man också hemlösa tiggare, något som aldrig skulle förekomma i Lund. Barnens närvaro i gatubilden är tydlig, i Lund leker dom på trygga inhägnade gårdar i något grönområde, men i Malmö dräller dom omkring överallt. Här äter man thai-mat för 35kr och plockar själv undan de fängelseliknande besticken och faten. Malmö är också speciellt, eftersom dess stora invandrar befolkning inte enbart bor i den utfrysta periferin, utan finns mitt i stadens kärna i Möllevången, som de ockuperat med sina otaliga matplatser och små butiker och där de konfronterar den svenska jantelagen. Hit flyttar nu mer och mer unga människor för att uppleva det nya, passionerade, exotiska, hedonistiska, revolutionära anti-folklhems Sverige. Denna trend har såklart inverkat på bostadspriserna i det tidigare arbetarstadsdelen, så att inom 10 år är det endast rika börsmäklare som har råd att bo här, men än så länge känner man sig ytterst exotisk som blond och blåögd finländare. Malmö har den högsta andelen unga föräldrar i hela landet och här görs det också mest aborter. Malmö anses dessutom vara en av de otryggaste svenska städerna. Lund och Malmö känns som två ytterligheter och någonstans där mitt emellan, på lagom avstånd till de båda binära motpolerna finns det måttliga och diplomatiska Sverige.

Den fina distinktionen mellan sj‰lvmord och sj‰lvdrÂp

I allmänhet tycker vi synd om människor som begår självmord. Men på något sätt tycker jag att detta faller sig en aning konstigt. Om någon verkligen vill begå självmord borde den göra det med ett leende på läpparna och alla nära och kära borde glädjas åt denna framgång, inte undergång och se den nydöda, precis som den nyfödda som en priviligierad individ. Vad jag menar är att om någon verkligen vill och har bestämt sig för att begå självmord borde vi ju glädjas för individen ifråga. Trots allt har ju individen kommit till en insikt och fattat ett beslut, dessutom har individen förverkligat sitt beslut, vilket är ett tecken på initiativ och vilja, inte apati och likgiltighet. Om man finner livet likgiltigt orkar man inte äns bemöda sig att ta livet av sig. Med andra ord tycker jag inte att självmord nödvändigtivs är så tragiskt. Jag tror att de anghörigas sorg mest är bitterhet och ilska förklädd till mera politiskt korrekta och altruistiska känslouttryck som sorg och tårar. Men varför denna ilska och bitterhet kan man ju fråga sig. Jo de anhöriga är i all sin själviskhet och egocentrism bittra och sårade över att självmördaren inte uppskattat sitt liv och sin tillvaro bland sina medänniskor, ja självmördaren anses vara illojal mot de levande, förrädare mot de egna, en otacksam bedragare och en feg brottsling och eskapist. Följaktligen anser jag att självmord inte per definition bör uppfattas som en så tragiskt incident vilket däremot självdråp på alla vis är.

Det lilla lömska hålet - källan till oavbruten ovisshet och oro

Jaha, så är det då måndag igen. Efter att gårdagen i stort sätt gick ut på att plöja igenom ofantliga mängder Simpons avsnitt ätandes ofantliga mängder schweizisk choklad och dödandes ofantliga mängder tid på ett tillfredställande, men samtidigt lite ångestskapande hedonistiskt sätt, känns denna soliga måndag som en ljus begynnelse på veckan, ja det känns nästan som tidens begynnelse. Undrar just vilken dag Big Bang inträffade, om vi liksom sku börja räkna enligt våra veckodagar tillbaka till stunden då allting började. Var det kanske en måndag? Jag tror det. Jag vill i alla fall tro på en sådan estetisk symmetri i tillvaron. En bidragande orsak till min känsla av tidens begynnelse handlar nog också om att jag känner mig återuppstånden ur veckoslutets spritfyllda syndaflod.

Denna måndag inleddes dock i mindre angenäma tecken, jag märkte nämligen att min cykelring var tom, så jag vandrade in till centrum och tillbaka. En skön promenad på ca 8km. När jag kom hem för att lappa hålet hittade jag inget hål. Jag fyllde ringen och luften hölls kvar. Nu vet jag inte om hålet är så litet att det är omöjligt att hitta eller om någon har tömt min ring. Denna ovisshet är olidlig. Hur skall jag få reda på sanningen? Hur skall jag kunna lita på min cykelring och låta bli att leva i en ständig paranoid oro om att ringen sakta och tyst, i all hemlighet töms på luft. Detta obefintliga och lömska hål är som en osynlig fiende omöjlig att bekämpa, men som slår till när du minst anar. Jag föredrar faktiskt stora, tydliga och ärliga hål som vågar visa sig och som medför omedelbara konsekvenser som man kan åtgärda. Så här i skrivande stund svävar jag i en outhärdlig ovisshet. Jag går och klämmer på cykelringen med 5 minuters mellanrum i hopp om att få ett svar, men hålet vill inte tala till mig, det ignorerar mig, det förlöjligar mig, det förnedrar mig. Kanske jag själv borde sticka ett hål i ringen för att få lite själsro, för att få en synlig fiende att rikta min ilska mot. Men vad är ett hål? Egentligen är det väl per definition bristen på något, utebliven materia, motsatsen till ickehål, dvs. yta, alltså ingenting. Hålet är som en stor svart påse utan botten, som vi försöker fylla med vår existens i hopp om att återställa en ordning som aldrig funnits.

Hälsofascismens holocaust och människors rädsla för att bli feta

Jag har utövat en del hjärngymnastik på gymmet. Det är så fascinerande att titta på den maniska människan som motvilligt, men som besatt kultiverar sin kropp tillbädjandes jagets kult. Jag fascineras också av att titta på arbetande muskler. Det är något fint i hur dom arbetar tillsammans och kommer till sin rätta genom sin strävan efter att bemästra ett motstånd. Lite på samma sätt som jag kan bli fascinerad av ett urverk, där alla kugghjul arbetar perfekt ihop för att nå ett gemensamt mål. Det blir nästan omöjligt att se skillnad på den motoriska kroppen och den mekaniska styrketräningsapparaten, båda sammanflätas och sammansvetsas av en fordistisk precision, som är grunden för hälsofascismens holocaust, dvs gymmet. När jag tittar på människorna ser jag en rädsla i deras ögon. De är rädda för att bli feta, inte vara feta, eller dö, utan uttryckligen bli feta. det är alltså själva förändringsprocessen i sig, inte slutresultatet eller konsekvenserna som skrämmer. Att bli fet är värre än att dö.

Musikbulimi

Jeeeeeeiiiii!!! Jag vet inte om det här är ett rop av glädje eller fruktan. Idag hittade jag äntligen en bra skivaffär här i Lund! Jag vet inte om det var en slump eller ett bevis på att det existerar en högre makt, men det råkade sig inte bättre än att jag just idag fick studiestöd. Med lite bondeförnuft och slutledningsförmåga vet ju alla vad skivaffär + studiestöd innebär, jo inköp av skivor. Skivaffären har ett bra urval av begagnade skivor och jag måste såklart köpa några. Problemet är att jag lider av musikbulimi, dvs. jag kan inte konsumera musik på ett normalt och hälsosamt sätt så som vettiga människor gör. Istället blir det ett antingeneller förhållande till musikkonsumtion (märkväl att det här inte gäller lyssnandet på musik, för det gör jag ständigt), som blir tydligast när jag downloadar musik. Men det här problemet gäller också konkreta skivor. Jag har klarat mig riktigt bra utan en bra skivaffär i min absoluta närhet, men nu när jag är medveten om att det finns en bra skivaffär till mitt förfogande varje dag anar jag det värsta. Kommer min tillvaro att spåra ut?

Korrekta och felaktiga generaliseringar som samtidigt aldrig är helt helt korrekta eller felaktiga

Här i Sverige lever jag på något sätt upp till myten om den tysta inåtvända finnen, även om jag inte anser mig vara en typisk finne, vem gör nu det? Men här blir jag väl en typisk finne, fast en diffus sådan, eftersom jag är finlandssvensk, något som verkar vara obergripligt för de flesta. För det mesta frågar människor mig om Nokia, Conan O'Brian, Jari Litmanen, Vodka och Kekkonen. Dessa är liksom grundpälarna för den Finlands identitet. Svenskarna känns mera sociala, omtänksamma, självupptagna och mödolösa än vad jag är van vid att finländare är. Rödbergets trendfinnar är ett undantag, eftersom de försöker vara så svenska och har de sociala och ekonomiska förutsättningarna för att leva som harmoniska flanörer. Kanske jag borde räkna mig själv in i denna grupp? Nej satan jag är ju ändå ursprungligen Hangöbo och det är någo helt annat. Hangöbon i mig är den tysta, vindtåliga, vattentäta fiskaren på öppet hav med öppet sinne, bra balans och som ingen storm kan rubba. Antagligen begår jag själv misstaget att generalisera för mycket. Men som man ofta glömmer finns det korrekta och felaktiga generaliseringar, samtidigt som inga generaliseringar är helt korrekta eller felaktiga.

" Över den slutgiltigt upplysta världen strålar barbariets segertecken"

Resandets dialektik

När man reser någonstans lämnar man samtidigt en annan plats. Resandet inbegriper följaktligen två grundläggande aspekter: avfärd och ankomst. Det låter ju ganska självklart, men jag har en känsla av att aspekten av att åka till en plats konkurrerar ut den andra aspekten, d.v.s. att man åker från en plats. Den här tanken slog mig först förra natten. Det var som en banal aha-upplevelse: " Wow, jag har inte endast kommit till en ny plats, utan även lämnat en plats". Vi är så fokuserade på vad vi har framför oss att vi stirrar oss blinda. Ständigt denna strävan framåt. Att komma ihåg den andra aspekten av resandet är viktigt, eftersom det skapar en till dimension. Man kunde kanske tala om en dialektisk syn på resandet:

Ett dialektiskt resande: att resa till en plats + att resa från en plats : att flytta

Om man endast reser till en plats, utan att lämna en annan plats, då är det bara frågan om en tillfällig visit. Kanske man först reser till en plats och sedan efter en tid reser från sin ursprungliga plats. Det var väl det jag på något sätt gjorde förra natten.

Myten om miljömedvetenhet

Jag kom till Sverige i tron om att detta är ett miljömedvetet land där allting sorteras. Mina erfarenheter så här långt indikerar dock att detta är en myt. Den här myten har jag knäckt med hjälp av observationer i min egen närmiljö. Ta en titt på fotot och berätta för mig vilken sorteringsmetod det är frågan om.

Yoghurtens globala helande verkan

Här kommer en uppföljare till första delen av Skånemejeriets upplysande budskap om yoghurtens magiska verkan, ett korståg i hälsans och trevlighetens namn. Skånemejeriets bidrag till att göra livet lite trevligare och världen lite mysigare.

"I många hundra år har folk från Grekland i väster till Indien i öster njutit av yoghurt och trott på dess hälsobringande kraft. En ryskfödd bakteriolog fick t.o.m. delat Nobelspris 1908 i fysiologi och medicin för bl.a. sina studier av yoghurt. Han hade undersökt bulgariska bönders förvånande höga medellivslängd och dragit slutsatsen att den berodde på just hög yoghurtkonsumtion. Han bevisade också att yoghurt är bra för matsmältningen och har antibiotiska egenskaper".
- Skånemejeriets naturell yoghurt -

Kan yoghurten vara lösningen på det sekulariserade samhällets anomi? Det vill säga kan yoghurten fungera som en förenande länk mellan atomiserade individer och generera en gemensam strävan mot ett behagligare liv?

Sushi, strukturfunktionalism och suddiga konturer

Har inte skrivit på en tid. Här kommer orsakerna: jag har ätit mexikanskt lyssnandes på nightwish, jag har stått i Folk å Rock i Malmö och försökt välja om jag skall köpa Bob Dylans Highway 61 Revisited eller Blond on Blond, jag har försökt äta sushi på ett sofistikerat sätt trots rostad pinn-virtuositet, jag har försökt förstå Talcot Parsons mastodonta strukturfunktionalistiska teorier, jag har aktivt gått in för rollen som enbart pojkvän i tre dagar, jag har spelat yazzi och jag har rört mig i en twighlight zone mellan två olika vardagar som gjort mina konturer lite suddiga.

Barn är en form av statussymbol, del 2

Ser man på barnens roll ur ett makroperspektiv kan det också konstateras att det i det moderna nationalstatscentrerade samhället var en skyldighet att skaffa barn för att trygga den egna nationens framtid. I dagens postmoderna och globaliserade samhälle, där den nationella identiteten har ersatts av en global, övernationell identitet, och där överbefolkning och utarmning av naturens resurser utgör enorma utmaningar för vår existens, har det blivit en priviligierad rättighet att skaffa många barn. Precis som det är ett privilegium att få tvätta sin bil i Kina, eftersom detta är ett allvarligt hot mot grundvattnet.

Barn är en form av statussymbol

Jag har funderat på barnens roll i samhället. Tidigare var en familj med många barn en indikator på att man kom från fattiga förhållanden, eftersom man skaffade barn i syfte att trygga sin egen framtid och överlevnad. Idag har barnens roll blivit helt den motsatta. Barnen är inte längre producenter utan enbart konsumenter, de är dyra i drift. Att ha många barn idag innebär följaktligen att man måste ha en bra ekonomi. Således symboliserar och indikerar inte anskaffningen av många barn längre fattigdom, utan ekonomisk välfärd. Vidare kan man resonera att barnen blivit en form av statussymbol. Lite som bilar.

Yoghurt löser den moderna mannens fundamentala problem

Här kommer ett till inlägg i min forskning om Sveriges pedagogiska förpackningar och hur dom speglar samhällsandan i detta land. Får se om förpackningarnas budskap förändras nu när det socialdemokratiska välfärdsprojektet fått ge vika för ett konservativt folkhem med blåa knutar.

Följande text hittar du på Skåne mejeriets naturell yoghurt:
"I Kaukasus öster om Svarta havet har folk sedan länge trott på yoghurtens undergörande kraft. De har hävdat att man lever längre om man äter yoghurt och att yoghurt med vitlök botar det mesta, förhindrar baksmälla, ökar den sexuella förmågan och till och med botar skallighet!"

Som framgår i texten är yoghurt lösningen på alla våra problem. Främst nog den moderna mannens problem. Tänk er ett utopiskt samhälle där ingen har baksmälla, alla har obegränsad sexuell förmåga och ingen är skallig. Ett verkligt youtopia!

Höger näve bankar på vår dörr!

Höger näve bankar på vår dörr!
Den mörka morgondagen är kommen.
Mänskligheten strätar i motvind.

Kambrium under mitt kranium

Nej bilden är inte tagen från månen, det är Brantevik. Det är fossila spår av sandmaskar i berg som härstammar från en 500 miljoner år gammal geologisk period som kallas kambrium. Det känns hisnande att stå på så gammal mark. Jag känner mig ödmjuk inför detta respektingivande fundament och känner att fötterna dras djupt ner på marken. Tidsperspektiven rubbas och får en ny innebörd. När var förr i tiden? Hur lång är en stund? Tåls att fundera på.

Mozart och magiska svampar

I en ny undersökning från universitetet i Leicester har man kommit fram till att den musik människor lyssnar på avslöjar deras livsstil och värderingar. Hmmm... kanske inte en så originell tanke och undersökningen verkar inte heller så vetenskaplig. Det intressanta är deras forskningsresultat angående gemensamma drag hos människor som lyssnar på klassisk musik. Det visar sig nämligen, enligt undersökningen, att en fjärdedel av de som föredrar klassisk musik har rökt cannabis och tolv procent av operaentusiasterna har provat magiska svampar. Det är något i det här resonemanget som inte riktigt klingar rent, någon dissonans i den vetenskapliga slutledningen. Eller kanske är det bara en illussion, jag lyssnar ju faktiskt på klassisk musik!

Det himmelska havet

Cyklade idag från Lund till Bjärred som ligger vid kusten. Dit och tillbaka är ungefär 30km. Otroligt fint väder! I den disiga horisonten skymtade man Malmö med sin Turning Torso och Öresundsbron. Någonstans på andra sidan disridån kunde jag ana Danmark. Skönt att vända ryggen åt hela världen och bara blicka ut över böljande vidder. Kändes nästan lite himmelskt att sitta och balansera på den suddiga horisonten.

Fullmåne i Ariman

Schack - en svartvit och symmetrisk värld med tydliga hierarkier, men med utrymme för socialmobilitet

Bär vore inte lika som bär utan kloning

Skåne mejeriets jordgubbsfil: " Jordgubbens historia: År 1714 införde den franske officeren Lezier från Chile till Frankrike plantor av en stor, ljusröd och välsmakande jordgubbsart. Denna odlades sedan tillsammans med en liten mörk, röd, och syrlig frnaks sort och gav snart upphov till en hybrid. Det är denna som blev den första riktiga jordgubben, Fragaria ananassa! Först när kommunikationerna blivit bättre, kunde man odla i stor skala. De första stora svenska jordgubbsodlingarna anlades vid Påarp utanför Helsingborg på 1920-talet och försåg även mellersta och norra Sverige med färska jordgubbar ".

Bär vore inte lika som bär utan kloning. Människor vore inte lika som bär om människan inte lekte gud.

Nu skall jag lämna bären åt sitt öde och cykla till Ariman för att delta i kollektiv krapula med stammisarna.

Småland slogan

Följande livsvisdom står på folkölet Smålands burk:
"Du kan ta smålänningen ur Småland men aldrig Småland ur smålänningen".
Tala om verklig regional patriotism!

Heavy metal för småstålar

Heavy metal för småstålar. Ja så står det i senaste IKEA-katalogen. Heavyn exploateras hänsynslöst av modemaskineriet. Vad är nästa, att Socialdemokraterna börjar marknadsföra sig som Satanistdemokraterna: beskyddare av stålsvärdssamhället med Ghoran Fearzzon på tronen? Hell is loose, Sverige goes Lordi! Folkhemmets integrerande inferno. Kom med alla till brasan, så skall vi brinna tillsammans!

Bob Dylan

Gå till den här adressen och titta på en fantastisk video av en ung Bob Dylan. Han är väl ungefär i minn ålder, vilket är svårt att förstå.

http://www.youtube.com/watch?v=EfJO6_lk-lM

Escherichia coli

Hypokondrisk poesi

"Influensan ger, efter INKUBATIONSTIDEN på ett par dagar, snabbt kraftiga symptom. Inom ett par timmar kan man gå från fullt frisk till feberfrossa. Hög feber är vanligt, liksom muskelsmärtor och huvudvärk. I allvarligare fall påverkas cirkulationsorganen så att till och med DÖDEN kan inträffa. Efter tre till fem dagar avtar oftast febern. Om febern kommer tillbaka eller kvarstår är det sannolikt komplikationer i form av bakteriella angrepp av streptokokker eller pneumokokker. De ger ofta symptom i form av LUNGINFALAMATION". - Wikipedia -

Uppmuntrande information. Nej jag har inte blivit hypokondrisk, ville bara få en vetenskaplig beskrivning av vad jag drabbats av, istället känns texten som en morbid moralisering över att man går fel klädd i regnet. Däremto tycker jag att den vetenskapliga beskrivningen av hypokondri nästan är poetisk.

"Hypokondri, ibland nosomani, även "inbillningssjuka" eller somatomorft syndrom,
är ett tillstånd som innebär att den sjuka är övertygad om att hon har en eller flera fysiska sjukdomar trots att hon är fysiskt frisk.
Hypokondrin i sig är ett ångestutlöst psykiskt problem,
som fokuseras bort från själens tillstånd till en obefogad oro över kroppens fel och brister.
Sjukrollen är central för den av hypokondri drabbad.
Genom sitt innehav av en fysisk sjukdom äger den drabbade rätt att stänga av livet och livets alla krav och orkar leva med sin existentiella ångest".

- Wikipedia-

Gollum i Köpenhamn

Apocalyptiska stormar och folkhemmets Jesus

Det är verkliga syndafloden här i Lund. Det öser ner regn ackompagnerat av apocalyptiska stormar. Kanske det hänger ihop med den politiska stormen inför riksdagsvalet 17 september. Det dåliga vädret indikerar att det blir ett lågt valdeltagande, något som antagligen gynnar moderaterna. Men idag köpte jag en vattentät Fjkällräven, så nu kan jag känna mig som det svenska folkhemmets egen Jesus som inte berörs av vatten.

" Genom apocalyptiska stormar, genom syndafloder, genom lundagårdar, förbi ica och systembolag, ja där cyklade det svenska folkhemmets egen Jesus tappert fram i sin Fjällreven tunika och välsignade det genomblöta, politiskt korrekta, byråkratiserade svenska folket och visade dem vägen genom en suddig tillvaro..." - 1:a Johannes boken, kap. XII -

Ariman den onda

De gångna veckorna har jag spenderat en hel del tid drickandes kaffe/öl, läsandes eller spelandes schack på Café Ariman. Det är ett café på dagen och en bar med a-rättigheter och dj:s på kvällen, med en unik stämning. Det är något fängslande i den här platsen, ja man blir nästan beroende. Jag skall i följande rader försöka fånga känslan av denna atmosfär.

Det surrealistiska Café Ariman, där intellektuella invandrare spelar schack mot sig själva, fatalistiska flanörer fångar flugor medan anorektiska gothflickor smuttar på sin kaffe och den självmedvetna personalen spelar hillbilly country eller orientalisk schlager i takt med den puttrande kaffekokaren och klirret från glas. Det finns ett sug i den här atmosfären, ett sug som skulle kunna få mig att mödolöst stanna här ett helt liv. En atmosfär som frammanar kofeinisten, dagdrömmaren, tidsdödaren och tjuvlyssnaren i mig. Café Ariman är en hyllning till främlingsskapets och den brokiga skarans solidaritet, och jag är blott en slav av min fascination för den onde Ariman.

Ormus och Ariman, två makter i den förislamska dualistiska persiska religionen, som eventuellt grundades av Zarathustra på 500-talet f. Kr. Ormus är den goda makten, Ariman den onda.

Sverige - de pedagogiska förpackningarnas förlovade land

Härmed inleds mitt nya sociologiska projekt, som går under arbetsnamnet: Sverige - de pedagogiska förpackningarnas förlovade land, och som kommer att utföras i enlighet med ytterst vetenskapliga och positivistiska metoder, kombinerat med hämningslösa fria associationer. Så här i början är det svårt att dra några större slutsatser, men jag är övertygad om att i takt med att materialet växer kommer man att kunna skönja vissa mönster. Ni får alltså ta del av en vetenskaplig process och får gärna bidra med era analyser och iaktagelser. Målet med projektet är att blotta och greppa den svenska själen och samhällsandan med utgångspunkt i alla dessa förpackningar som fyller vår omgivning och tillvaro. Jag höjer en skål för projektet och inleder med ett citat från Spendrups.

" Jag minns knappt farfars far, Louis Herbert Spendrup, men en sak vet jag: Han hade bryggt Premium Gold precis som vi gör nu. Något fylligare, med balanserad beska och lång härlig eftersmak" - Johan Spendrup, bryggmästare i fjärde generationen -

Mozarts massaker

I en notis i gårdagens DN framgår det att man planerar att börja spela Mozart i högtalarna på tunnelbanestationerna för att minska på buset. Undrar om de sett en film som heter A Clockwork Orange?

Mitt iskalla IKEA-land

IKEA

Här bor jag alltså, i ett iskallt IKEA-land, omringad av Iskalla Klonade Eregerande Atomer. Egentligen är det ganska skönt att bo i en steril, tom och vit omgivning. Det finns liksom inga onödiga detaljer som fångar min uppmärksamhet. Istället svävar jag och mina tankar obehindrat omkring i rymden, utan att fastna i ett nät av vardagliga petitesser och dinglande julgranspynt.

Rädslans rötter och riskhysterin

" Den moderna människans rädsla tar avstamp i föreställningen att det inte finns någonting bortom döden. Det är i höggrad den sekulariserade människans rädsla" - David Eberhardt -

Ack denna rädsla för döden som gör att vi inte vågar leva. Tacka vet jag fatalister.

Pluto är inte en planet

Under den gångna veckan har jag stött på två intressanta nyheter, båda med anknytning till forskning och vårt underliga universum. För det första har forskare kunnat identifiera mörk materia. Detta innebär att det finns något sådant som mörker, d.v.s. mörker får en egen existens och är inte längre endast ickenärvarande ljus som man tänkt sig tidigare. Den andra nyheten gäller Pluto. Pluto är inte längre en planet, eller har egentligen aldrig varit det enligt vissa forskare. Intressant. När anser forskarna att människan inte är en människa, eller aldrig varit det? Väntar med iver på Plutos renässans.

Virtualitetens välsignelse

Virtualiteten är en välsignelse, eftersom den möjliggör en existens bortom tid och rum. Detta kan i bästa fall bidra till ett försvinnande av människans dödsångest, denna egenskap som gör oss till individer med en insikt om att vår existens inte är evig. Mänsklighetens existens är ju de facto en liten parentes i universums historia, om man t.ex. jämför med dinosauriernas ca 10.000.000 år långa besök här på jorden. Det är denna insikt och denna ständiga dödsångest, denna olidligt tysta rundgång, som utgör distinktionen mellan människa och bananfluga.

Inledningen på en virtuell verklighet

Här inleds då alltså min virtuella verklighet och med det får min existens en ny dimmension. Vad denna blogg kommer att innehålla har jag ingen aning om. Tiden visar. Jag antar att det kommer att röra sig om funderingar som existerar bortom tid och rum och om vardagsrapporteringar med en mycket stark anknytan till både tid och rum, d.v.s. livet i Lund.

Att söka är att fly.
Att låta sig bli uppsökt,
det är mod.